Skolan och verkligheten

Förord till Framtidens skola redan imorgon av Frida Edman och Jessica Schilling, augusti 2011.

Skolan skulle kunna vara en egen institution, en skyddad plats vid sidan av samhället. Där skulle barn och ungdomar i lugn och ro kunna förberedas för ett hektiskt och tävlingsinriktat vuxensamhälle. Som små sköra plantor skulle de få växa i fred tills de var mogna att möta verkligheten där ute. Med särskilt utformade pedagogiska metoder skulle lärarna, dessa legitimerade experter, med varlig hand leda elevernas utveckling i en välplanerad och genomtänkt lärprocess.

En sådan skola är kanske inte omöjlig att förverkliga, men hur svårt är det inte! Vilken kunskap om barn och ungdomar, om samhällets krav, om pedagogiska metoder och inlärning, förutsätter den inte! Vilket mod och vilket självförtroende kräver den inte av oss, vilka risker tar vi inte, hur lätt är det inte att vi misslyckas!

Men skolan skulle i stället kunna vara en verksamhet mitt i samhället, integrerad i arbetsliv, näringsliv och samhällsliv. Där skulle barn och ungdomar utvecklas i nära umgänge med många olika vuxna i ständigt växlande miljöer. De skulle möta verkligheten redan tidigt i livet med lärarna som handledare. De skulle använda arbetslivets metoder och kunskapsverktyg i ett lärande som inte skiljer sig från vuxenlivets lärande i ett samhälle i ständig förändring.

En sådan skola är naturligtvis enklare att förverkliga. Den kräver mycket mindre av lärare, skolbyråkrater och politiker. En skola mitt i samhället sprider ansvaret för de ungas utveckling. En sådan skola kommer utan särskilda åtgärder att förändras i takt med resten av samhället.

När man försvarar den första modellen gör man det gärna med hänvisning till att barn och ungdomar är annorlunda oss vuxna. Deras inlärning följer andra principer, kräver särskilda metoder. De kräver undervisning för att lära sig och undervisa dem kan endast särskilt utbildade lärare med behörighet och legitimation.

Om man granskar den argumentationen närmare går den sönder. I själva verket vet vi väldigt lite om pedagogiska metoder och lärprocesser, om relationerna mellan undervisning och inlärning.

De som idag föredrar den första modellen verkar i stället försvara ett äldre samhälles arbetssätt och kunskapsverktyg. Klassrum, lektioner, ämnen, böcker, läsa, skriva, räkna – den gamla skolan domineras av hantverk, och då tänker jag inte på slöjden. Det handlar om att öva, öva, öva, att lära in rutiner.

Om man besöker en skola idag är det slående hur lik den är skolan för femtio år sedan. Medan andra organisationer förändrats i takt med varandra har skolan lyckats behålla sin särart.

Äntligen verkar dock en förändring vara på gång. Och när förändringen väl kommer går den fort. Efter 15 år av rätt misslyckade försök till datorisering är skolorna runt om i landet nu i full gång med att börja använda sig av Internet som kunskapsverktyg.

Bärbara datorer har blivit så billiga, robusta och enkla att använda att skolorna kan köpa in dem på egen hand och ge varje lärare och elev en bärbar dator. Kommunens IT-avdelning behöver inte längre blandas in (utom i Stockholm – stackars Stockholm). Smarta telefoner och bärbara läsplattor blir också allt mera självklara verktyg även i våra skolor.

Genom att skolorna börjar använda kunskapssamhällets nya verktyg krymper avståndet mellan skolan och resten av samhället. Med dessa verktyg kan skolans verksamhet effektiviseras, vilket är nödvändigt i ett samhälle där kunskapen tack vare dessa verktyg växer explosionsartat.

Men det förutsätter att lärarna är med på tåget. Det förutsätter att lärare och elever tillsammans utforskar alla de möjligheter den nya tekniken erbjuder. På samma sätt som vi en gång lärde oss använda boken i undervisningen, behöver vi nu lära oss bruket av Internet. Det behövs vägledningar i hur de nya verktygen ska användas.

Det du nu håller i din hand är en sådan vägledning – men samtidigt så mycket mer. Frida Edman och Jessica Schilling har skrivit en matnyttig och spännande introduktion till hur du som lärare kan börja använda 2000-talets kunskapsverktyg. Men de har lyckats med konststycket att kombinera idédiskussion och handbok.

I en tid när röster höjs för att skolan måste återvända till katederstyrda lektioner vågar Edman och Schilling föra en spännande diskussion om skolans uppdrag, former för lärande, lärarens roll och hur skolan ska kunna förändras i takt med samhället. Man behöver inte hålla med dem i allt, men det är den här sortens frågor vi behöver diskutera.

Ibland får man höra att forskningen ännu inte visat att man lär sig bättre med Internet än med böcker. Men vi behöver inte vänta på forskningen för att inse att det av flera skäl är nödvändigt att skolan använder sig av de kunskapsverktyg som dominerar samhället.

Den viktigaste uppgiften för barn- och ungdomsskolan är att underlätta för eleverna att finna en plats i vuxensamhället. Det är lite si och så med hur väl skolan idag fyller den uppgiften.

Sverige ligger högt på rankinglistorna när det gäller arbetslösheten bland ungdomar i Europa och skolan bär en del av ansvaret för detta. Skolan behöver närma sig det övriga samhället, behöver släppa lite av sin särart, och anamma det moderna arbetslivets arbetssätt och kunskapsverktyg.

Barn- och ungdomar är idag flitiga användare av Internet. För dem är nätet det självklara verktyget i ett mycket omfattande lärande som pågår helt oberoende av skolans verksamhet. Skolan måste knyta an till detta lärande, använda sig av den kraft som finns i detta informella lärande, och för detta behöver skolan möta sina elever på de tekniska plattformar de så hemtamt befolkar.

Boken är ett fantastiskt kunskapsverktyg, men den är inget enkelt verktyg. Att lära sig använda boken är som att lära sig spela cello. Internet är så mycket mera lättillgängligt samtidigt som nätet ger dig det boken inte kan – den omedelbara kontakten med fördjupning, illustrationer, kommentarer, andra läsare.

Om framtiden en gång började i klassrummet, så gör den inte det längre. Nu har Internet övertagit bokens roll som vägen till kunskap och skolan måste lämna sin isolering och finna sin plats den också på nätet. Lärarna behövs kanske mer än någonsin, men deras plats är inte längre bakom stängd dörr i klassrummet utan som nätverkande vägvisare på elevernas resa som nuförtiden börjar i vuxensamhället.

Så har jag gett uttryck för min uppfattning om vad som behöver göras åt den svenska skolan. Jag är inte ensam om att ha sådana uppfattningar. Aldrig har väl skolan diskuterats som nu. Som lärare skulle jag vara rejält irriterad på alla dessa besserwissrar. Trots att många av oss inte har varit i skolan sen vi  själva gick där, vet vi allt om skolans brister och hur de ska åtgärdas.

Lärarna behöver ta för sig mer i debatten om skolan. Det är bara lärarna som kan förändra skolan och just därför är det så roligt att se så många lärare runt om i landet entusiastiskt börja utforska de nya kunskapsverktygen. Och därför är det så roligt att två lärare skrivit en sådan utmärkt debattbok om dagens utmaningar och framtidens skola.

Bo Dahlbom