Kundorienterat väder

Anna-Karin Hatt vill att våra myndigheter ska bli bättre på att ge medborgarna den service de efterfrågar. Hon vill att de ska bli mer kundorienterade. Kanske kunde hon börja med SMHI?

När det var dags för vädret på radion på 1950-talet, måste vi barn vara tysta. På ett litet jordbruk gällde det att hålla koll på vädret, särskilt sommartid. Nuförtiden är det väl mest seglare och fjällvandrare som lyssnar lika koncentrerat på vädret som dåtidens bönder.

I svensk public service radio är det också en statlig myndighet, SMHI, som håller med väderprognoser. Som så mycket annat i public service är väderprognoserna en blandning av användbar information och traditionsbevarande ritual. Ungefär som högmässan i Svenska Kyrkan.

Att väderprognosen är en ritual märker man genom att det är så svårt att behålla koncentrationen på vad som sägs. Om man bor i Stockholm vet man att man först måste ta sig igenom södra Sverige. Men även om man kan vara nog så koncentrerad när sydvästra Skåne avhandlas så nog har tankarna vandrat iväg när man kommer till östra Svealand.

I min ungdom seglade jag och en dag låg vi inblåsta och inregnade i Fredrikstad och lyssnade på den norska vädersändningen på radion. Jag minns än hur det lät när meteorologen tog oss runt hela jorden: ..norra Amerikarutten…Kap Horn…

Då tänkte jag mest på att det ska vara norrmän som inte nöjer sig med vädret i sitt eget land. Men senare har jag funderat på det här med ”norra Amerikarutten” och insett hur smart det är att ge ”användarinriktade” väderprognoser. I stället för att beskriva vädret på planeten Jorden, fokuserar man på vädret där det finns människor.

Vi lyssnar på de dagliga väderprognoserna för att vädret spelar roll i vårt vardagsplanerande. Hur vädret är på platser vi inte befinner oss är inte lika angeläget att hålla reda på varje dag. Meteorologerna på SMHI vet säkert en massa om väder, men man kan undra hur mycket de vet om sina kunder. Om vilka vi är och hur vi använder deras prognoser.

När jag bodde i Göteborg fick jag aldrig någon prognos för Göteborg. På Västkusten bor 80% av invånarna i Göteborgsregionen. Ändå talade vädret om norra västkustområdet och södra västkustområdet. Sjörapporten talade om Skagerack och Kattegatt. I båda fallen hamnade Göteborgsregionen mellan stolarna, mitt på gränsen mellan dessa områden.

Sen flyttade jag till Stockholm och står nu lika undrande inför att ligga mitt emellan sydöstra och nordöstra Svealand. Vore det inte rimligare att prognosen beskrev vädret där det finns människor? Hur kan prognosen börja med att orda om norra Lappland – hur många människor finns det där? Och sedan inte säga ett ord om Mälardalen?

Väderprognosen följer en geografisk karta över Sverige. Vore det inte rimligare att den följde en befolkningskarta? På 2000-talet bor vi inte längre i landskap eller landsdelar, vi bor i eller i närheten av större städer, regioncentra. Genom att utgå från dessa centra kan man snabbt ge användbar information.

Säg att man började med att beskriva vädret i Mälardalen, Göteborgsregionen, Malmöregionen, och Linköping-Norrköping. Mer än hälften av kunderna ryms inom dessa fyra regioner. Lade man på 5 regionstäder till hade man gett adekvat information till 80% av svenskarna och hygglig information till resten.

Nu är inte bara norrmännen ett resande folk och även om ”norra Amerikarutten” kanske inte intresserar oss, så vore det inte fel att få lite säsongsuppgifter om vädret i de svenska fjällen, Alperna, Thailand och norra Medelhavskusten – tre områden där svenskar antingen är, eller är på väg till, vissa tider på året. Nu har vi ju Sveriges Radio med oss på våra resor även till Thailand.

Hur ska det gå för public service? Tja, med vänner som SMHI ser det rätt dystert ut, men nog borde väl radion kunna köpa sitt väder från någon mer kundorienterad leverantör?

Bo Dahlbom
Sustainable Innovation