Jobben, pengarna och makten

Statsministern utsåg jobben till valets huvudfråga när han inledde partiledardebatten den 15 januari: ”Fler jobb och hur arbetsmarknaden förändras i vår tid är vår största samhällsutmaning.”

Miljöpartiets Åsa Romson menade i stället att den globala uppvärmningen och klimathotet är vår tids största utmaning, men jag är böjd att hålla med statsministern. Han föreslår 5 åtgärder för att möta denna utmaning: arbetslinjen, frihandel, sund ekonomi, kunskapsskola, och en verktygslåda med nystartsjobb, insatsjobb, rabatter och utbildningar.

Varför är jobben en sådan utmaning? Det beror på att vi lever i ett marknadssamhälle där både näringsliv och sysselsättning är utsatta för konkurrens. Konkurrensen driver upp produktiviteten i näringslivet och ökar kraven på de sysselsatta.

Denna samhällsmodell har gett oss en fantastisk ekonomisk utveckling, men till priset av ständig strukturomvandling, återkommande kriser och miljöförstöring. Hittills har vi kunna leva gott (och allt bättre) med dessa brister. Strukturomvandlingarna har för de allra flesta varit godtagbara. De återkommande kriserna har visserligen lett till arbetslöshet, men den har varit övergående. Miljöförstöringen har minskat i takt med den allmänna välståndsökningen.

Om vi ser tillbaka på 1900-talet kan vi säga att jobben alltid har varit en av de viktigaste politiska utmaningarna, men för det stora flertalet svenskar har jobben funnits där, om de varit beredda att flytta, utbilda sig och byta jobb. Under expansiva perioder var det inte ovanligt med arbetskraftsbrist.

Under de senaste två decennierna har vi börjat se en förändring, än så länge mycket tydligare i USA, men det finns ingen anledning att den inte också kommer här. Arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. Många kommer aldrig in på arbetsmarknaden, får aldrig något första jobb. En lång utbildning är inte längre någon garanti.

Denna förändring är en helt naturlig effekt av marknadsmodellen, särskilt hur den fungerar på en global marknad med frihandel. Ständigt växande produktivitetskrav driver på automatisering och globalisering så att allt färre anställda i Sverige producerar allt mer. I servicenäringarna där automatiseringen ännu inte slagit igenom på samma sätt finns visserligen jobb, men lönerna är så låga att svenskarna väljer bort dem.

Globalisering och automatisering gör näringslivet lönsamt, men det är aktieägarna som tar hem vinsterna, inte de anställda som måste konkurrera allt hårdare om allt färre jobb. Så ökar klyftorna mellan kapital och arbete, och mellan kvalificerade jobb och jobb i servicenäringen.

Jobben och klyftorna mellan de som har jobb och de som saknar, mellan de som har ledande befattningar och de som har enkla, tillfälliga jobb, det är vår tids största utmaningar. Statsministern oroar sig för jobben. Kanske borde han oroa sig lika mycket för de växande klyftorna.

Jobben kan vi göra något åt och de åtgärder statsministern räknar upp är alla väl valda. Ändå saknar jag de på längre sikt kanske viktigaste åtgärderna: en satsning på entreprenörskap i och utanför skolan och en politik som främjar nyföretagande. Statsministerns åtgärder inriktas på att främja ett livskraftigt näringsliv och en kompetent och arbetsinriktad arbetskraft. Det är gott och väl, men det är gamla åtgärder som förlorar sin kraft i ett näringsliv som ställer om från stabila arbetsgivare med många anställda till ett mer dynamiskt småföretagande.

Arbetsuppgifter finns alltid och företagande innebär att människor är beredda att använda arbetskraften – sin egen och andras – till att tjäna pengar. Automatisering och globalisering förändrar villkoren för såväl företagande som arbete, men om villkoren för nyföretagande är någorlunda goda kommer det alltid att finnas sysselsättning.

Med de växande klyftorna är det värre. I USA går hälften av all inkomst till 10% av invånarna och 1% håvar in 23% av totalen. Bill Gates och Warren Buffet äger tillsammans nästan lika mycket som den fattigare halvan av befolkningen. Medan jag skriver detta hör jag om Oxfams (mycket läsvärda) rapport att de 85 rikaste personerna i världen äger lika mycket som den fattigare hälften av jordens befolkning.

Vi måste möta klyftorna med fördelningspolitik, men utan att riskera att arbetslösheten förblir hög. Vi skulle kunna möta arbetslösheten med beredskapsarbeten, jobb vid sidan om den ordinarie marknaden. Vi skulle kunna lagstifta om högre lägsta löner, men kanske skulle det innebära färre jobb och utbredd arbetslöshet. Vi skulle kunna införa medborgarlön.

Att den globala marknadens superhjältar belönas rikligt stör mig inte – och hur skulle det kunna vara annorlunda? Men när dessa superrika personer bildar dynastier där pengarna går i arv riskerar 1900-talets demokratier att på 2000-talet förvandlas till plutokratier. Kanske utvecklingen i den riktningen redan har gått så långt att den inte längre kan hejdas?

Det är gott och väl när Bill Gates ber sina superrika kompisar att hjälpa hans stiftelse i kampen mot malarian, men på sikt blir de superrikas stiftelser en allt viktigare maktfaktor i världen. Finns det något vi kan göra för att förhindra detta? Är det något vi vill göra?

Bo Dahlbom
aktivering.se