Doktorn (eller datorn?) vet bäst

Äntligen har jag fått tid att läsa Eric Topol The Creative Destruction of Medicine (2012) och jag är imponerad. Det en alldeles utmärkt bok. För att själv vara läkare har Topol en uppfriskande syn på medicinens framtid.

Jag tog tillfället i akt att avsluta läsningen av boken när jag skulle hålla föredrag för Värmlands läns landstings chefsutbildning i fredags (2014-05-23). Det var ett piggt och trevligt gäng som tålmodigt tog emot mina profetior om hur konsumentmarknadens utveckling tvingar fram en radikal förändring i sjukvårdens organisering och tjänsteutbud.

Nya generationer vårdmottagare kommer allt otåligare att undra varför sjukvården inte kan erbjuda sina tjänster lika attraktivt, intelligent och smidigt som Spotify och Netflix. Och en växande konsumentmarknad för hälsotjänster kommer att förändra villkoren för den offentligt finansierade, ack så traditionella sjukvården.

Dagens sjukvård är samtidigt bärare av tre väldigt olika samhällsmodeller. Ett äldre hantverkssamhälle lever kvar med läkare och sköterskor som kraftfulla försvarare av professionernas betydelse. Samtidigt sliter politiker och landstingsledning med att förverkliga industrisamhällets krav på stordrift och effektiva processer. Vårdmottagarna uppfattar sig i stället allt mer som kunder som väljer tjänster på en marknad och ställer krav på kvalitet och service.

Dessa tre samhällsmodeller lever sida vid sida i vårt samhälle och de finns såväl bland vårdens företrädare som bland medborgarna. Även om vi i de senaste årens debatt om vården (och skolan) fått se något av en backlash, finns ingen anledning att tvivla om samhällets utveckling på lite sikt. Vi är på väg ur ett hantverkssamhälle, över ett industrisamhälle, in i ett tjänstesamhälle.

Den professionelle hantverkaren gör anteckningar för eget bruk om det material hon arbetar med. Den industriella sjukvården behöver elektroniska journalsystem som kan följa patienten genom vårdprocessen. Konsumenten på marknaden behöver i stället ett personligt ärendesystem som hjälper henne att planera och hålla reda på inköp och konsumtion.

Den traditionella sjukvården framstår idag som allt mer illa organiserad och improduktiv, med allt större brister i kvalitet och service. Läkare och sköterskor åtnjuter visserligen fortfarande respekt som hantverkare, men deras verktyg, organisation och tjänster möter allt hårdare kritik.

Polisen är kanske den myndighet som haft minst förmåga att anpassa sig till ett föränderligt samhälles krav. Men den massiva kritik som idag drabbar polisen är delvis en effekt av att det är lätt för alla att bedöma polisens arbete. Hur duktig är den på att förhindra uppkomsten av brott? Hur många brott klarar den av att lösa?

Pisa-mätningen av skolans insatser har visat att där finns allvarliga brister. När vi jämför den svenska sjukvården med andra länders, så faller den väl ut, sägs det ofta. Men någon verklig jämförelse med andra länder har vi ännu inte sett, och man kan undra hur bra den svenska sjukvården är egentligen.

Samtidigt får vi inte stanna vid sådana jämförelser. Egentligen säger de ingenting om hur bra dagens sjukvård eller skola är i förhållande till vad man borde kunna begära. I stället borde man jämföra med utvecklingen i andra tjänstebranscher för att se hur väl skolan och sjukvården hänger med i utvecklingen.

Topol är mycket kritisk till den amerikanska sjukvården och det han framför allt vänder sig emot är sjukvårdens oförmåga att ta hänsyn till individernas olika förutsättningar. Läkemedelsindustrins inflytande över sjukvården innebär överkonsumtion av bristfälligt utprovade läkemedel med ringa eller inga positiva effekter. Rädslan för juridiska konsekvenser leder till en evidensbaserad standardvård med stora brister.

När människor får mer information om sina genetiska förutsättningar, om risken för olika sjukdomar, om vilka symtom man bör hålla ögonen på, och om vilka behandlingsmetoder som finns, då ökar deras förmåga att ta ansvar för sin hälsa och vård.

Den traditionella läkarkårens reaktion på denna utveckling är förutsägbar och jag har mött den så många gånger. ”Lite kunskap är ofta sämre än ingen alls”, resonerar hon. Med hälsoappar i mobilerna riskerar vi att få ett samhälle av hypokondriker som i tid och otid besvärar sjukvården och tär på dess begränsade resurser.

När människor får en liten smula kunskap och släpper på auktoritetstron börjar de lägga sig i sin vård och i värsta fall kan detta leda till att de tackar nej till vård eller börjar experimentera själva. Topol är väl medveten om dessa risker och tar dem på allvar.

Samtidigt måste man vara professionellt förblindad för att använda sådana argument mot mänsklig frigörelse från auktoriteter och ökad autonomi. Upplysning kan tack och lov inte stoppas och dessa risker kan bara undanröjas genom mer kunskap.

Med appar för genetisk självanalys, sensorer för analys av utandningsluften, urin och saliv, kanske Googles ögonlins för online koll på sockerhalten i tårvätskan, enkla hjälpmedel för egenvård, ett välfungerande stöd på nätet av såväl medicinska experter som amatörer med beprövad erfarenhet som patienter, finns det allt mindre anledning att uppsöka den traditionella sjukvårdens väntrum.

Sjukvården inleder en utveckling bort ifrån de professionella monopolen med vårdplanering och ständig brist på resurser mot konsumentmarknadens överflöd av konkurrerande tjänster och snabba utveckling. På den marknaden avgör din ekonomi om du dricker årgångsviner eller lådvin, men även lådvinet håller godtagbar kvalitet, kostar nästan ingenting och undergår snabb produktutveckling.

Bo Dahlbom
aktivering.se