Innovationerna och framtiden

Jag läser en bok av Peter H. Diamandis och Steven Kottler, Abundance: the future is better than you think (2012). Jag måste erkänna att den stått ett tag i min bokhylla på grund av det glättiga omslaget och den käcka titeln. Men det är definitivt en bok jag gärna rekommenderar. Den ger en mycket optimistisk bild av framtiden, men den är mycket välskriven, ovanligt klok och tänkvärd. Här vill jag dock bara ge lite kritiska synpunkter i marginalen.

Det finns en mycket populär metod för att förutsäga framtiden som innebär att man föreställer sig ett samhälle där de senaste tekniska innovationerna finns överallt. Man ser den metoden tillämpad i gamla teknikprogram och i uttalanden av typen “Om 15 år kommer vi alla att åka helikopter till jobbet.”

När Diamandis och Kottler skriver om framtiden är det, hur otroligt det än kan låta, den metoden som används. De frossar i de senaste upptäckterna och låter som om vägen från laboratorium till var mans egendom ligger utstakad och klar.

Ändå har historien lärt oss att vägen från det spännande forskningsresultatet eller den första prototypen till något mer allmänt förekommande i samhället är lång och krokig och ofta slutar i en återvändsgränd. Det fanns, till exempel, faxar redan på 1800-talet, men de slog igenom först på 1980-talet. Nu är det snart bara UD som har dem kvar.

Att något är tekniskt möjligt innebär inte att det kan bli en användbar produkt, tillverkas effektivt och säljas på en konkurrensutsatt marknad. Nya produkter och tjänster måste anpassas till redan befintliga produkter, passa in i olika system, finna en naturlig plats eller skapa sig den platsen. Allt detta tar tid och kräver ett intensivt samspel med marknaden.

Diamandis och Kottler är naturligtvis medvetna om detta. Ändå låter de som om dagens forskningsrön och innovationer är morgondagens produkter och tjänster. Typiskt uttrycker de sig så här: “Soon every newborn will have his or her genome sequenced. Genetic profiles will be part of standard patient care.” Någon gång i framtiden kommer detta utan tvivel att vara sant, men hur snart är snart?

Den tekniska utvecklingen går mycket snabbare nu än för 100 år sedan. Utvecklingen från innovation till produkt och genomslag på marknaden går också fortare. Allra snabbast går det för konsumenttjänsterna på plattformar som App Store och Google Play. På bara någon vecka kan de nå en global marknad, vilket är fantastiskt om man jämför med situationen på 1900-talet, men då gäller det naturligtvis tjänster med litet innovationsinnehåll.

För mer originella tekniska genombrott av den sort som Diamandis och Kottler diskuterar är tiden till marknaden mycket längre – om de alls når den. Den idag mycket snabba vetenskapliga och tekniska utvecklingen kan inte direkt översättas i en motsvarande snabb samhällsutveckling.

Det är så mycket annat som måste till för att ny teknik ska vinna spridning i samhället. Tekniken måste hamna i företag med förmåga att utveckla prisvärda produkter och tjänster för en global marknad, gällande reglering måste tillåta att produkterna används, de måste passa in i befintliga system, organisationer måste ändra arbetssätt, människor utveckla nya kompetenser, och så vidare.

Diamandis och Kottler tror sig se en genväg till framtiden. Genom gör-det-själv-metoder, miljardärer som ägnar sig åt välgörenhet, och Internet som möjliggör såväl globalt samarbete och en global marknad, blir det möjligt att utveckla produkter och tjänster utan att behöva gå omvägen över traditionella företag och regeringar. Tekniken utvecklas exponentiellt och vi kan alla vara med och se till att den sprids och bidrar till ett överflöd för alla.

Men varför åker vi då inte helikopter till jobbet? För att helikoptrarna är för dyra, eller för att det inte finns parkeringsplatser nog, eller för att luftrummets reglering är mer komplicerad än vägarnas, eller för att det inte går att få tillräcklig säkerhet, eller för att människor helt enkelt inte efterfrågar helikoptrar? Trots att drönarna snabbt blivit allt billigare tror jag inte att vi ”snart” kommer att åka helikopter till jobbet.

Även om tidsperspektivet är ett annat kan det vara upplysande att jämföra den tekniska utvecklingen i samhället med arternas utveckling i naturen. Marknaden med sina företag, branscher, konkurrens och erbjudanden liknar naturen med sina arter, familjer, konkurrens och förmågor. En uppfinning är som en mutation. De allra flesta misslyckas med att etablera sig och växa. Det handlar om att finna en lämplig nisch, upprätta relationer till omgivningen som gör det möjligt att överleva och hävda sig i kampen för tillvaron.

Denna jämförelse mellan marknaden och naturen är upplysande bara om marknaden är lika “oförnuftig” som naturen. I naturen finns ingen utveckling mot bättre arter. Arterna blir kanske mer differentierade och mer komplexa med tiden, men evolutionen har ingen normativ riktning. Samhällen däremot blir väl bättre? Var det inte det Adam Smith menade med “den osynliga handen”?

Den liberala framstegstron innebär att förnuftet segrar i längden. Samhällen blir med tiden mer demokratiska. Krigen kommer väl också med tiden att avskaffas? Förnuftig teknik kommer att spridas och användas. Men även om vi omfattar framstegstron måste vi väl erkänna att vägen framåt är vindlande och kantad av bakslag. Nu skramlar Putin med vapnen och den gamla skräcken för ryssen är tillbaka. Vem hade trott det för 20 år sedan?

Diamandis och Kottler avslutar sin bok med lite funderingar om hinder på vägen. All teknik är neutral, konstaterar de, och kan därför användas såväl för onda som goda syften. Jordens befolkning ökar snabbt, kommer vi att hinna utveckla alla de lösningar som behövs för att gå från knapphet till överflöd utan att gå igenom en period av växande elände?

Här skulle man kanske väntat sig några ord om hur våra samhällen utvecklas och förändras, men författarna diskuterar i stället hur man får fart på den tekniska utvecklingen genom innovationstävlingar. Diamandis har själv tagit initiativet till en av de mer framgångsrika tävlingsformerna, the X Prize, och när han berättar om den kan jag inte låta bli att skaka lite på huvudet och tänka – de där amerikanarna är i alla fall fantastiska. En sån himla tur att de finns. Med dem på jorden är kanske inte ens överflöd för alla en omöjlighet.

Bo Dahlbom
aktivering.se