BNP som mått på ekonomisk utveckling

Jag läser en spännande liten bok, GDP: A Brief but Affectionate History, av Diane Coyle. Den beskrivs av recensenten i Wall Street Journal som “a little charmer of a book” och han har så rätt. På 150 korta sidor ger oss Coyle en introduktion till begreppet bruttonationalprodukt, svårigheterna att mäta BNP och att använda BNP som allmänt välståndsmått. Samtidigt får vi en elegant översikt över ekonomins och de ekonomiska teoriernas utveckling de sista 100 åren.

Bruttonationalprodukten är ett försök att mäta ett lands totala ekonomi. Sådana mått diskuterades redan vid slutet av 1600-talet som ett sätt att bedöma ett lands förmåga att bedriva krig. Men BNP blev riktigt intressant när ekonomin genom den industriella revolutionen började växa. Nu ville man veta hur snabbt ekonomin växte och så småningom också hur den ekonomiska politiken kunde bidra till tillväxten.

BNP växer när landets tillgångar, land, råvaror, arbetskraft och maskiner, ökar. När befolkningen växer, växer normalt också BNP. Men BNP växer också genom att produktionen blir effektivare. Genom effektivare användning av kapital och arbete ökar vi produktiviteten, dvs BNP per capita, och den ökningen ger oss ett mått på välståndet i ett land. Kanske inte ett tillförlitligt mått, som vi skall se, men ändå ett mått.

Att beräkna värdet av ett lands produkter är jämförelsevis enkelt, men när produkternas mångfald växer, när tjänster blir allt viktigare och näringslivet blir globalt, då hopar sig svårigheterna. Hur bestämmer man värdet av en tjänst? Genom att se vad vi är villiga att betala för den? Eller, när det gäller offentligt utförda tjänster genom att beräkna kostnaderna för tjänsterna? Men hur beräknar vi produktiviteten för en frisör? Genom att räkna antalet hårklippningar? Det produktivitetsmått som fungerar så bra på produkter kan inte tillämpas på tjänster, menar Coyle. Men här måste jag invända.

Ekonomer har problem med tjänster och kanske är det Adam Smiths fel som skilde mellan produktion och tjänster genom att skilja mellan aktiviteter som skapar bestående värde och sådana som inte gör det. Om vi i stället skiljer mellan hantverk, där människors förmåga avgör resultatet, och industriell produktion, där organisation och teknik är avgörande, inser vi att produktivitet lika väl kan tillämpas på tjänster. När hantverksmässig tjänsteutövning förvandlas till tjänster på nätet får vi en produktivitetsutveckling av samma dramatiska slag som när hantverksmässig tillverkning automatiseras med hjälp av maskiner.

Först fick vi genom industrialiseringen en fantastisk produktivitetsökning, dvs en ökning av BNP per capita, en ekonomisk tillväxt som gjorde det intressant att mäta BNP. Sedan utvecklades ekonomin vidare och konsumentmarknaden blev allt viktigare med ett allt mer varierat och så småningom också individanpassat utbud av varor och tjänster. Eftersom BNP bara mäter antalet produkter och inte deras mångfald missas den aspekten. Sedan kom digitaliseringen med ett fantastiskt utbud av tjänster på nätet, kommunikationstjänster, strömmande musik och filmer, dataspel och information, öppna gratistjänster och delningsekonomi, vilket nästan helt går BNP-mätningarna förbi.

BNP mäter inte ett samhälles välstånd utan dess produktionsförmåga. Nu använder vi våra resurser till mycket annat: utbildning, sjukvård, kultur, miljövård, forskning, underhållning, en stor offentlig sektor med många uppgifter som knappast är nödvändiga. Sådant som vi gärna vill ha, men som vi också skulle kunna leva utan. Ju rikare våra samhällen blir desto mer av sådana uppgifter tar vi oss an. När man först började mäta BNP var det mycket som inte kom med. Den svarta ekonomin och allt oavlönat hemarbete, ja, rätt stora delar av tjänstesektorn. Hushållstekniken har effektiviserat hemarbetet, samtidigt som arbetslivet har fyllts med uppgifter som har mycket lite med varuproduktion att göra. Utvecklingen gör att BNP blir ett allt sämre mått på ett lands ekonomiska utveckling.

Därför behöver vi nya mått för att mäta ekonomin, hävdar Coyle, men vi behöver inte välståndsmått, utan just ekonomiska mått. Vi kan gärna mäta hur bra vi har det, men viktigare är ändå ett mått på hur duktiga vi är. Mått som kan visa det som en gång BNP ville visa, nämligen ett samhälles kapacitet att ta sig an utmaningar av allehanda slag. Från början ville man ju mäta BNP för att kunna uppskatta ett lands förmåga att föra krig. Den utmaningen är tyvärr fortfarande aktuell, men viktigare är ändå innovationsförmåga, kraft att ställa om samhället i takt med en allt snabbare teknisk utveckling, och förmåga att utveckla en mer resurseffektiv och hållbar ekonomi.

Bo Dahlbom
aktivering.se