Människan som gud

Yuval Noah Harari slog igenom med boken Sapiens (2014) och blev snabbt en stjärna på den internationella föreläsningstouren. Nu är han tillbaka med en uppföljare, Homo Deus: A Brief History of Tomorrow (2016), och den får med rätta översvallande recensioner. Harari är en fantastisk berättare. Han är en mästare på att sammanfatta filosofiska positioner, vetenskapliga teorier eller politiska ideologier med slagkraftiga formuleringar som får läsaren att stanna upp, skratta till och se tydligare det hon kanske redan visste.

Så här sammanfattar han, till exempel, det faktum att vi håller på att övervinna svälten i världen: År 2010 dog 1 miljon människor av svält och undernäring. Samma år dog 3 miljoner av att de åt för mycket. För amerikaner och européer är Coca-Cola idag mycket farligare än al-Qaida.

Han inleder boken med att snabbt visa vilka fantastiska framsteg vi har gjort de senaste decennierna. Vi har i stort sett övervunnit de tre eländen som plågat alla tidigare samhällen: svält, sjukdomar och krig. Vi är inte helt klara, men Harari tvekar inte om att vi under detta århundrade kommer att kunna avföra alla dessa tre från agendan. Vad ska vi då i stället ägna våra krafter åt?

Hararis svar är kanske inte överraskande. Äntligen är det dags att ta tag i de riktigt stora utmaningarna: evigt liv, lycka och gudomlighet. När vi besegrat sjukdomarna ligger det nära till hands att inrikta den medicinska forskningen på åldrandet. När vi inte längre behöver lägga våra krafter på att skrapa ihop bröd för dagen eller försvara oss mot våra grannar då kan vi på allvar börja utveckla människans potential och finna lyckan i livet.

När global uppvärmning, flyktingkriser, Trump och terrorister kastar sin skugga över oss är det befriande att läsa en bok som förmår lyfta blicken och se lite längre, både bakåt i mänsklighetens historia och inte minst framåt. Så länge vi behövde slita för brödfödan var det inte mycket vi kunde åstadkomma. Nu när vi befriat oss från överlevandets bekymmer borde vi kunna ta oss an de riktigt stora utmaningarna.

Miljardärerna i Silicon Valley satsar idag stora summor på forskning som ska förlänga våra eller, kanske i första hand, deras liv. Somliga, som Ray Kurzweil och Peter Thiel, tror att de kommer att leva för evigt. Men även om det blir svårare än så att bekämpa åldrandet, så är det ju ett medicinskt, tekniskt problem. Det är klart att vi kommer att lösa det. Frågan är bara hur våra liv och samhällen kommer att bli när vi alla lever mycket längre? Ska man bli 500 år vill man inte köra av vägen med motorcykeln när man är 15.

Om åldrandet är ett tekniskt problem så är det kanske lite värre med lyckan. Vad är egentligen lycka? De engelska filosoferna Bentham och Mill menade ungefär som Epikuros att lyckan innebär upplevelser av välbehag, men sådana får vi typiskt när vi når framgång som apor. Evolutionen har format oss så att vi får dessa upplevelser när vi äter oss mätta eller förökar oss. Men upplevelserna går snabbt över och livet blir inte bättre med fler hamburgare. Om lycka är upplevelser av välbehag borde vi kunna nå lyckan med hjälp av biokemiska metoder. Många försöker, men kanske borde vi göra de försöken mer vetenskapliga?

Att övervinna döden och skapa lycka var typiskt sådant som bara gudarna kunde, och den tredje utmaningen inkluderar därför de två första. Harari urskiljer tre sätt vi kan göra oss till gudar: genetisk manipulation, biodigital symbios och artificiell intelligens. Utvecklingen går snabbt på alla dessa områden och hotet från Trump bleknar när man börjar fundera över vilka utmaningar den utvecklingen ställer mänskligheten inför.

Den får till och med en cynisk tänkare som Harari att utropa: Kan inte någon dra i bromsen! Men utvecklingen pågår på så många fronter att ingen vet var bromsen sitter och om vi drog i den skulle samhällsekonomin rasa. Hur drar vi förresten gränsen mellan teknik som botar sjukdomar och teknik som gör oss övermänskliga?

Så sammanfattar Harari mänsklighetens agenda i det 21a århundradet, men innan han ger detaljer och fördjupar diskussionen vänder han blickarna till historien för att se vad den kan lära oss om oss själva och de samhällen vi byggt.

Människan dominerar planeten Jorden tack vare sin förmåga att samarbeta i stora grupper med hjälp av fiktiva konstruktioner som religioner, nationer, institutioner, företag, varumärken och konstitutioner som reglerar beteenden genom att ge oss mål och mening. Människans historia är historien om dessa fiktioner, hur de vuxit fram, dominerat, ifrågasatts och störtats.

Harari förundras över att dessa fiktioner får en sådan makt över oss att de ger mål och mening till våra liv. Han använder historien för att få oss att se igenom dem, för att få oss att se att de är just fiktioner. Hur har människor kunnat gå i döden för kristendomen, revolutionen, nationen?

Vår dominans över de andra arterna gör att vi kan behandla dem som djur och Harari skräder inte orden när han beskriver industriell djurhållning och användningen av försöksdjur i läkemedelsforskningen. Vi människor är sannerligen omänskliga i vår grymhet och känslolöshet inför djuren. Enda trösten är kanske att det inte var länge sedan vi behandlade människor likadant. Kanske det innebär att vi så småningom kommer att förändra vår inställning även till andra arter.

Moderna samhällen utmärks av att de bytt religion mot vetenskap, att de ersatt tron på gudar med tron på människan. Vetenskap, liberalism och humanism är vår tids religioner. Tillvaron har förlorat sin mening som kosmisk plan och i stället inriktats på vetenskaplig och teknisk utveckling, ekonomisk tillväxt. Människan har blivit alltings mått, som medborgare i demokratiska samhällen och konsumenter på marknaden.

Efter att under 1900-talet ha övervunnit såväl socialismen som fascismen står den liberala humanismen starkare än någonsin. De reaktionära rörelser som idag vänder ryggen till den globala marknaden och dess tekniska utveckling har i längden ingenting att erbjuda. Digitalisering och genteknik sätter agendan för 2000-talet och det är de företag, forskare och länder som driver denna utveckling som formar framtiden.

Om den liberala humanismen får konkurrens är det från den nya religion som denna utveckling kommer att erbjuda. 2000-talets religion kommer inte från Islam eller Kina utan från Silicon Valley. Det är en tekno-religion som lovar evig ungdom och virtuella paradis. Vad händer med den liberala humanismen i en värld som styrs av genetik och artificiell intelligens? Vad händer med tron på människan, på individen, på demokrati, frihet och jämlikhet? Vad händer med marknaden?

Med hjälp av Daniel Kahnemans distinktion mellan upplevelsejaget och berättarjaget visar han hur den moderna kognitionsforskningen redan övergett tron på individen och insett att jaget bara är en konstruktion, en fiktiv, ganska godtycklig berättelse som hänger dåligt samman. (Kahnemans distinktion tar man kanske bäst del av genom hans föredrag på TED.)

Digitaliseringen konkretiserar nu detta tvivel på jagets enhet och betydelse. Robotarna gör det stora flertalet människor överflödiga, digitala assistenter vet snart mer om oss än vi själva gör, digitala system fattar snart alla viktiga beslut, får allt större makt och blir i realiteten ägare av jordens resurser.

Den liberala humanismen ifrågasätts och ger kanske plats för nya religioner. Man brukar tala om “transhumanism” och Harari spekulerar i en utveckling där digitaliseringen antingen används för att uppgradera oss människor eller för att ersätta oss. Techno-humanismen får oss att drömma om helt nya upplevelser medan Dataismen tvärtom inte längre ser människor som särskilt intressanta.

De här skisserna är intressanta men det är också de observationer han gör under vägen. Han diskuterar, till exempel, hur svårt politiken har fått att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är kanske sant att Internet vuxit fram utanför politikens kontroll, men detta gällde väl även teknikspridningen under industrialiseringen? Kanske har det blivit svårare för politiken att hänga med, men kommer det att leda till att vi helt överger dagens politiska system?

Harari vill få oss att lyfta blicken och se lite längre än dagens twitterstormar. Han vill befria oss från gångna tiders fiktiva konstruktioner så att vi förmår se hur annorlunda framtiden kommer att bli. Men hur annorlunda den blir är beroende av hur seglivade de konstruktionerna är.

Även om vi med den moderna kognitionsforskningen inser att jaget är en fiktiv konstruktion, och även om vi får uppleva hur digitaliseringen ytterligare bidrar till att försvaga jagets ställning, betyder det kanske inte att vi kommer att överge den liberala humanismen. Politiska ideologier är praktiska hopkok av ofta svårförenliga idéer som fungerar tillräckligt väl för att det ska gå att göra politik av dem. Att de är filosofiskt grumliga gör kanske inte så mycket och tvärtom blir de filosofiska positionerna sällan intressanta som politik.

Harari försöker inte förutsäga framtiden, bara beskriva vad han menar är en möjlig utveckling. Det är en utveckling som fascinerar, men också skrämmer honom. I en tid av fantastisk teknikutveckling tror han inte att det är så lätt för oss att medvetet forma framtiden, men det minsta som krävs är väl ändå att vi intresserar oss för den? Och för den som är intresserad av framtiden finns det idag knappast någon bättre guide än Yuval Noah Harari.

Det tar ett par dagar att ta sig igenom böcker som Homo Deus och även om jag tycker att det är väl använd tid så finns det naturligtvis enklare, snabbare sätt att lära känna Yuval Noah Harari. TED:s grundare Chris Andersen har just (februari 2017) inlett en ny serie dialoger med ett samtal med Harari på temat Nationalism vs. globalism: the new political divide. Om man lyssnar ända till slutet får man, i förbigående, apropå dagens intresse, ett exempel på hur världen värderar vårt land.

Bo Dahlbom
aktivering.se