Framtiden är förfärlig

Jag läser med mycket stor behållning Yuval Noah Hararis nya bok 21 Lessons for the 21st Century (2018). I boken mediterar han över vår tid, över tekniska, politiska och mänskliga utmaningar, och han gör det på sitt drastiska, välformulerade sätt. Som världshistoriker är han en mästare på de breda penseldragen samtidigt som han kryddar sin text med spetsiga mediehändelser.

Det är väldigt roligt att läsa och resonemangen är alltid intressanta, men den bild Harari ger av 2000-talet är överdriven, ensidig och i slutändan, tycker jag, alldeles befängd. Tekniken befriar och berikar oss, men i orätta händer skapar den förtryck och elände. I bisatser ger Harari exempel på det goda i den pågående vetenskapliga och tekniska utvecklingen, men sammantaget målar han en mörk, dystopisk framtidsbild.

De företag som utvecklar och säljer tekniken kommer alltid att framhäva dess goda sidor. Därför är det upp till humanister och samhällsvetare, säger Harari, att varna för det elände tekniken kan bära med sig. Det är riktigt, men samtidigt kan man undra om det inte vore bättre med en mer sansad framtidsbild, en möjlig vision att försöka förverkliga.

Digital teknik och bioteknik är exempel på mycket kraftfulla tekniker. Tillsammans kan de användas till att befria oss från sjukdomar, upphäva åldrandet och rädda vår planet. Men de kan också, som Harari så målande beskriver det, användas till att göra människor överflödiga, förslava oss, skapa klyftor mellan biologiskt överlägsna övermänniskor och de mycket för många för att tala med Nietzsche.

Sådana bilder är bara alltför enkla att ge och delvis stämmer Harari in i en kör som varnar för robotar, AI och övervakning, men han lägger till resonemang om mental manipulation och en rejäl dos av människoförakt. Harari har på bara några år blivit en superstjärna på den globala föreläsarscenen, men det har inte fått honom att se ljusare på tillvaron. Han påminner faktiskt rätt mycket om Nietzsche som inte heller hade det särskilt roligt.

1900-talet dominerades, säger Harari, av tre stora berättelser: liberalismen, fascismen och kommunismen. Liberalismen segrade och var i början av 2000-talet den självklara ideologin för vår tid. Men finanskrisen skakade om världen och överallt ser vi nu de gamla nationalistiska spökena återkomma.

Kanske är detta bara en nostalgisk reaktion i en värld som digitalisering och bioteknik gjort allt svårare att begripa, men vad värre är, de tekniska revolutionerna utmanar, enligt Harari, liberalismens människosyn i grunden. De förändrar människans villkor, ja, vad det är att vara människa, när de inbjuder oss till att lämna över alla mänskliga beslut till algoritmerna.

Den moderna människan väljer sitt liv, men tekniken ger oss nu möjligheter att med dess hjälp ta reda på vad vi verkligen vill och önskar och vad vi borde välja för att uppnå det vi vill och önskar. Tekniken erbjuder oss ett val mellan frihet och självförverkligande, mellan frihet och förnuft. Det är ett intressant resonemang, men riktigt intressant blir det bara i en avlägsen framtid när tekniken utvecklats långt, långt utöver vad den klarar av idag.

Jag påminner mig gamla förutsägelser om hur människokroppen skulle komma att förtvina när maskinerna tog över allt fysiskt arbete och alla transporter. Samtidigt ser jag runt omkring mig i bussen välbyggda kroppar, resultatet av många timmar med träningsmaskiner. Är det inte troligare att vi kommer att använda artificiell intelligens till att stärka våra intellekt snarare än låta dem förtvina?

Med boken Sapiens (2014) slog Harari igenom på den globala marknaden. Där beskrev han fantasieggande hur människan tagit steget från en art bland många till att skaffa sig herravälden över planeten. Men det var inte hennes intelligens, som de som varnar för tänkande maskiner tycks tro, utan hennes fantasi som gjorde detta möjligt. Människan har vunnit sina framgångar som art tack vare sin förmåga att berätta historier som kunnat ena många människor.

Som andra apor levde människorna för några hundra tusen år sedan i små grupper, men med hjälp av sin fantasi kunde de inleda en smått otrolig resa där grupperna växte i storlek. Religioner, föreställningar om utvalda folk, nationalism, politiska ideologier – idéerna har växlat och resan har varit mödosam, men framför allt framgångsrik. Medan stenåldersfolken befann sig i ständiga krig med sina grannar, lever vi idag i en jämförelsevis mycket fridsam värld. Det var länge sedan vi gick i krig mot Danmark eller Norge och vi har till och med lyckats ena Europa. Även om det projektet just nu utsätts för vissa påfrestningar har vi kommit långt från trettioåriga kriget.

Trots detta är Harari inte särskilt förtjust i dessa berättelser och det är lätt att hålla med honom. Såväl de stora religionerna som de politiska ideologierna utsätter han för träffande och mycket underhållande kritik. Naturligtvis kritiserar han kommunismen och fascismen, men även liberalismen får sig en släng. Halva boken ägnas åt att genomskåda alla dessa berättelser, vrida och vända på dem och visa hur de lurar och förför oss.

Han är skarp och kvick i sina avslöjanden, men samtidigt undrar jag vad det är han vill åstadkomma. Han anklagar alla dessa berättelser för att vara falska, inte ge oss sanningen om oss själva, men är inte det att begära för mycket? Om vi ser dem som metoder att skapa sammanhållning måste vi inse att de byggde på sin tids vetande och föreställningar om världen. Med tiden har berättelserna blivit mer sofistikerade och även om det fortfarande finns många bokstavstroende religiösa är väl ändå just en mera utbredd läsförmåga en garant för att de kommer att bli färre.

Myterna, religionerna, de politiska ideologierna håller ihop oss och ger våra liv mening. De ger oss en roll i ett större sammanhang. Vi lägger ned mycket tid på att utforma och utforska dessa berättelser. De fokuserar vårt intresse och begränsar vårt perspektiv. Vi kan gräva djupt i nationens historia eller de heliga skrifterna och helt bortse ifrån att vi lever i ett gigantiskt universum där vår sol bara är en bland 100 miljarder stjärnor i en galax bland 100 miljarder galaxer.

Alla dessa berättelser är naturligtvis falska, fiktiva. Om vi tror att meningen med livet är en sådan berättelse lurar vi oss. Ändå har berättelserna en stor kraft över vårt tänkande. De ger oss vår identitet och formar vårt samhälles institutioner. När vi frågar oss vilka vi är hamnar vi i dessa berättelser. Att ifrågasätta dem innebär att ifrågasätta vilka vi är och det skrämmer oss.

Detta ifrågasättande är ändå startpunkten för det moderna projektet. Gud är död och det är upp till var och en av oss moderna att själva skapa vår berättelse. Men i detta skapande sitter vi ohjälpligt fast i de gamla berättelserna. Vår identitet, våra jag, är bara fiktioner som håller samman alla de berättelser vi bäddar in oss i.

Vad ska vi då göra? Ingenting, svarar Harari. I stället för att söka meningen i storslagna kosmiska berättelser eller i sådana vi skapar själva, ska vi bara luta oss tillbaka och observera flödet av upplevelser. Trots att fantasin är det som gjort mänsklighetens fantastiska resa möjlig, är det också fantasin som lurar oss att tro på sådant som inte är verkligt. Det enda sättet att nå någon sorts sanning om vilka vi är och vad livet går ut på är att försöka undvika berättelser, lägga band på vår fantasi.

Så hamnar Harari till slut i en gammal indisk visdomslära – Vipassana. Han hänvisar oss till buddhismen och ett liv i meditation. Men inte buddhismen som en berättelse som ger oss svar och som vi kan göra till vår livsmening att berätta för andra, utan som en högst privat livshållning som ger oss kraft att leva i våra samhällen med alla dess berättelser utan att ta dem på alltför stort allvar.

Hararis filosofi är färgad av personliga erfarenheter av ett växa upp i Israel. Lidandet är det mest verkliga, hävdar han. Om du vill avgöra om något är verkligt eller inte, fråga om det kan känna lidande. Endast upplevelser är riktigt verkliga och upplevelserna kommer du bara åt om du koncentrerar din inre blick på dem. I meditationen kan du lära känna dig själv genom att utforska ditt medvetande, dina upplevelser, men inte genom att berätta historier utan genom att i din egen kropp uppleva vad lidande, ilska, glädje är, hur det känns.

Så slutar Hararis resa genom mänsklighetens utmaningar i det 21:a århundradet med en suck och en liten förhoppning om människors förmåga att finna sanningen i sig själva – innan algoritmerna gör det. Det är inte utan att jag känner mig en smula besviken. Att stanna upp och andas kan ge oss balans i tillvaron, men utan vägledning finner vi inte särskilt mycket sanning genom att meditera, och vägledningen påverkar vilken sanning vi finner.

När kalla kriget upphörde i slutet av 1980-talet var det många i väst som med Francis Fukuyama såg fram emot en öppen, liberal värld med globalisering och frihandel. Efter finanskrisen 2008 har vi i stället fått en växande, trångsynt nationalism i USA och Europa, vi har fått Trump, Brexit, Putin och Orbán. Men vad ska man dra för slutsatser av dessa bakslag?

För Harari har dessa bakslag bara bekräftat hans misstro på människan. Mänsklighetens utveckling kantas av lidande och även om vi inte slaktar varandra i samma omfattning som förr så tar vi igen det på andra arter. I stället för vetenskap och förnuft låter vi oss styras av falska nyheter, befängda religioner och trångsynt nationalism. I stället för att använda tekniken för att utvecklas låter vi tekniken använda oss som tanklösa konsumenter.

Harari har inte någon särskilt hög uppfattning om oss människor. Ändå måste han ju imponeras av människans resa från savannerna till megastäderna som han så väl beskriver i Sapiens. Det är sant att vi använder allt mera avancerad teknik till att fortsätta slå varandra på käften. Jag tittar på HBO-serien Westworld och noterar hur den mest fantastiska teknik används till att bygga en nöjespark för apor (sex och våld).

Men när man inser att vi är och förblir apor borde man väl se lite mildare på oss? Det är inte lätt för oss att samarbeta. Vi kan inte förvänta oss att det ska gå utan gnissel. Ändå går det otroligt mycket bättre nu än för 100 år sedan. När människor släpps loss ur århundranden av förtryck kan vi inte förvänta oss att de ska vara några helgon. Även om utbildningsnivån hela tiden höjs i världen finns det fortfarande en förfärande okunnighet. Men det borde inte ge oss anledning till pessimism, tvärtom. Det innebär ju att det fortfarande finns förbättringsmöjligheter.

Med tiden kommer vetenskapen att lära de flesta av oss att vi är biologiska varelser av samma art, formade av evolutionen för att överleva på den här planeten. När vi inser det kan vi bli lite mer ödmjuka inför frågan om meningen med livet. Kanske kan vi som Harari genomskåda alla berättelser och ta dem med en nypa salt. Om människors liv ska ha en mening som skiljer sig från andra arters måste hon skapa den själv. Vi behöver mål, projekt, som ger oss en roll i ett större sammanhang, men vi bör akta oss för att tro på de berättelser som används för att motivera dessa projekt.

Meditationen behöver kompletteras med uppgifter, med projekt. Hararis böcker är hans stora projekt och med dem leder han debatten om framtiden på de globala arenorna. De flesta av oss har inga lika storslagna uppgifter, men även vår vardag innehåller projekt som vi kan finna viktiga och som ger vår vardag mening. Om vi vill ha mer storslagna projekt kan vi följa med i, glädjas åt, och kanske till och med ge bidrag till den vetenskapliga utvecklingen, hur vår kunskap om oss själva, våra samhällen och universum växer.

I 21 Lessons for the 21st Century verkar Harari mera oroas av än glädjas åt vetenskapens och teknikens utveckling, men om man tänker på vilka vi är måste man väl ändå tycka att utvecklingen de senaste 100 åren varit helt fantastisk. Att vi använder mycket av tekniken till apaktiga nöjen förtar inte storheten i denna utveckling. Vetenskapen och tekniken är dessutom internationella. De förenar alla människor i samma utveckling. Nu satsar Elon Musk på att ta oss ut i rymden och göra människan till en multi-planetär art. Det är inte dåligt gjort av en apa.

Bo Dahlbom