Digitaliseringen förändrar arbetslivets villkor. Det har pratats mycket om att robotar och artificiell intelligens kommer att ta jobben ifrån oss och om hur de digitala plattformarna ger oss en gigekonomi där uppgifter kan läggas ut på frilansare på en alltmer otrygg arbetsmarknad.

Båda dessa diskussioner är intressanta och viktiga. Robotarna kommer, som en gång maskinerna, att befria oss från arbetsuppgifter, men hur fort det går och vilka nya uppgifter som uppstår i denna förändring är inte lätt att säga. I vilken mån plattformarna kommer att ge arbetsmarknaden mer karaktär av marknad är en politisk fråga som avgörs av maktförhållanden på arbetsmarknaden. Nej, i stället borde vi kanske diskutera hur digitaliseringen mer allmänt kommer att förändra arbetslivet för oss alla.

Alla de stora digitala företagen tjänar idag sina pengar genom att tillhandahålla digitala plattformar för konsumentmarknaden. En gemensam idé för dessa företag är att konsumenterna ska göra jobbet själva. Det digitala samhället är ett självbetjäningssamhälle. Plattformarna ger oss ett överflöd av lättanvända, skräddarsydda tjänster av hög kvalitet. Det pris vi betalar är övervakning.

De digitala företagen är idag mäktigare än bilföretagen var på 1900-talet. Deras digitala plattformar ger oss en modell för tjänsteutövning jämförbar i betydelse med Henry Fords löpande band för industriell produktion. Det är hög tid att vi börjar lära av de digitala företagen hur vi ska organisera vår tjänsteutövning i företag, offentlig förvaltning, utbildning och hälsovård. När detta sker förvandlas arbetslivet för oss alla.

Industrialiseringen effektiviserade varuproduktionen genom arbetsdelning, standardisering och kvalitetssäkring och gav oss ett överflöd av billiga varor. Fords löpande band blev när det infördes 1913 en förebild för effektiv varuproduktion. Effektiviseringen av tillverkningen gav utrymme för en växande expansion av tjänster. I tjänsteutövningen levde hantverket vidare även om vissa försök gjordes till rationalisering och arbetsdelning.

I slutet av 1900-talet, kom Fords löpande band att kompletteras med idéer från Toyota som blev viktiga när man ville tillämpa bilindustrins idéer i det framväxande tjänstesamhället. Med processtänkande och lean management försökte man få lite ordning i det kaos som uppstod i stora tjänsteutövande verksamheter där individerna uppfattade sig som professionella hantverkare.

På många områden i arbetslivet försöker vi idag kombinera hantverkets ideal med industriella produktionsmetoder. Vi försvarar den goda läraren, doktorn eller sjuksköterskan när vi samtidigt inför idéer om kvalitetssäkring, processer och lean management. Vi söker en lämplig avvägning mellan hantverk och löpande band.

Samtidigt som vi med hetta diskuterar förhållande mellan 1800-talets hantverksidéer och 1900-talets industritänkande har den digitala revolutionen inletts. Naturligtvis borde vi lära av digitala företag som YouTube, Uber och Airbnb hur vi kan använda plattformar för att organisera vår tjänsteutövning. När företag, hälsovård, utbildning och förvaltning fokuserar på att tillhandahålla, organisera och utveckla digitala plattformar, kan kunder, konsumenter, patienter, studenter och medborgare själva göra jobbet.

I många företag och offentliga organisationer pågår naturligtvis diskussioner om hur man bäst kan använda plattformar i sina verksamheter. Men diskussionen om hur man bäst organiserar arbetet med plattformarna har knappast inletts. Hur bygger man en arbetsorganisation för tjänsteutövning med hjälp av digitala plattformar? Vad kan man lära av Spotify, Amazon, Google?

Hur kommer plattformarna att påverka den gamla organisationen? Vilken kombination av hantverk, industri och plattform ska vi försöka utveckla? Hur livskraftiga kommer hantverket och industrins idéer att vara? Vilka konflikter ger de upphov till? Hur stort genomslag kommer plattformarna att få? Det är dessa frågor vi borde diskutera. De är mycket viktigare än frågorna om robotar och gigekonomi.

Bo Dahlbom                           akt.agency