Jag lyssnar alltid med intresse på Eric Schmidt, när han berättar om sin tid på Google eller när han pratar om artificiell intelligens, men boken han skrivit tillsammans med Jared Cohen är en besvikelse. The New Digital Age (2014) har några år på nacken, men det är inte det som är problemet. Den är för informationstunn, pratig och tråkig att läsa. Om man läser snabbt hittar man lite guld här och var, men det är korn, inte klimpar.

Schmidt och Cohen skriver optimistiskt om alla möjligheter den digitala tekniken ger individer att växa. Världen har blivit plattare, som Thomas Friedman brukade säga. De skriver mer bekymrat om den roll tekniken spelar i staternas relationer till sina medborgare och umgänge med varandra. Sociala medier kan entusiasmera massorna, som i den arabiska våren, men diktaturer censurerar nätet och använder det till övervakning och spioneri.

Internet har gett oss alla fantastisk tillgång till information, men stater kan begränsa tillgången till nätet i syfte att kontrollera upproriska minoriteter. Risken finns för en ”balkanisering” av nätet när stater försöker begränsa sina medborgares tillgång till information från andra länder. Vi får leva med terrorism och cyberattacker, men med ökad informationsspridning blir det trots allt lättare att identifiera skurkarna.

Författarna är inte förtjusta i Julian Assange och WikiLeaks och inte heller i Edward Snowdens avslöjanden, även om de håller med om att det är viktigt att medborgarna passar på sina myndigheter när de samlar information om dem. De skriver om hur de digitala jättarna i USA försöker hålla staten borta från sina datalager och nätverk, även om de inte alltid lyckas med detta.

Boken igenom skiljer de mellan den fysiska och den virtuella verkligheten och diskuterar hur den senare blivit allt viktigare och innehållsrikare. Digitaliseringen har inneburit det Peter Diamandis kallar ”avmaterialisering” när allt fler verksamheter flyttar ut på nätet. I sociala medier kan revolutioner snabbt födas, men det är betydligt svårare att omsätta dem i det fysiska. Boken är skriven före Cambridge Analytica skandalen så deras bild av sociala medier kan verka alltför positiv.

Schmidt och Cohen verkar mena att den fysiska och den virtuella verkligheten visserligen påverkar varandra, men att de finns som två skilda världar bredvid varandra. Det hade varit intressant om de diskuterat relationerna mellan de två lite mer på djupet.

Den långa historiska trenden från fysiskt till virtuellt är rätt självklar. Människan har gått från att gräva i jorden till att arbeta med symboler, från att spela boll till att spela LoL. Kanske kommer utforskandet av rymden att innebära en revansch för den fysiska verkligheten. Men samtidigt pågår en process där sakernas Internet får det fysiska och virtuella att närma sig varandra.

Detta närmande kan innebära att verkligheten blir ”blandad”, med både fysiska och virtuella inslag. Men sakernas Internet kan också innebära att det fysiska och det virtuella smälter samman, att skillnaden mellan dem försvinner. Materien blir förandligad för att tala med filosofen Hegel. Då kan vi använda Googles sökmotor för att hitta fysiska objekt, inte bara deras motsvarigheter i kartornas virtuella värld.

Eric Schmidt väckte uppmärksamhet i världens gammelmedier när han i Davos år 2015 sade att sakernas Internet innebär att Internet kommer att försvinna genom att uppgå i den fysiska verkligheten, men tyvärr finns ingenting om detta i den här boken. Om man vill få en liten inblick i vad det innebär kan man med fördel lyssna på vad den fantastiske Kevin Kelly sade redan år 2007.

Bo Dahlbom