Övervakning är en väsentlig funktion i all digitalisering. Genom övervakning kan tjänster skräddarsys för att verkligen passa. Därför är det olyckligt att rädslan för övervakning blivit så utbredd, särskilt i Europa. Det innebär att digitaliseringen här möter motstånd även på områden där den medför stor nytta. När flyget först introducerades var det många som inte vågade flyga. När flyget utvecklades till det mesta säkra transportmedlet blev flygrädsla ovanlig. På samma sätt tror jag det kommer att gå med dagens rädsla för övervakning. Med tiden kommer den att bli lika ovanlig och irrationell som flygrädslan.

Den digitala tekniken skrämmer med sin övervakning. Shoshana Zuboff har varnat oss för ”övervakningssamhället” och Edward Snowden blev hjälte när han avslöjade hur den amerikanska staten övervakar sina medborgare. Med kameror, ansiktsigenkänning och system för ”samhällskrediter”, skrämmer Kina med ett samhälle som tillåter “de pålitliga att ströva överallt under himlen samtidigt som det blir svårt för de med lågt kreditvärde att ta ett enda steg.”

Den digitala övervakningen ökar samtidigt som den ifrågasätts allt mer. I USA och Kanada vill man utrusta alla poliser med kroppskameror och den svenska polisen vill att det sker även här. I väntan på lagreglering säljer Amazon inte längre sin teknik för ansiktsigenkänning till den amerikanska polisen. Den svenska polisen har testat sådan teknik utan att informera Datainspektionen. Polisen säger att man endast vill använda den till att kunna följa personer i stora datamaterial, inte identifiera dem.

I coronakrisen har telekomoperatörerna anlitats för att berätta om hur människor rör sig. Många länder använder appar där medborgarna uppmanas lämna uppgifter om sin hälsa. MSB satsade sex miljoner på att utveckla en app som skulle göra det möjligt att spåra smittvägar, men Folkhälsomyndigheten sa nej till användning. Det skulle vara ett alltför stort intrång i den personliga integriteten utan att ge särskilt mycket, menade man. Apple vill nu göra det svårare för appar att hålla reda på var du är utan att du märker det. Google kommer att börja ta bort gamla uppgifter om oss.

Digitaliseringen ger många möjligheter till övervakning. Allt du gör på de stora digitala plattformarna registreras. Data samlas in, lagras och analyseras. Google vet vilka webbsidor du sökt och besökt, Amazon vilka varor du sökt och köpt, Spotify vilka låtar du lyssnat på, Facebook vilka inlägg du gillat. En smartphone innehåller ett allt större antal sensorer som samlar in data om var telefonen är och hur den används. Kameror blir alltmer vanliga i vår omgivning. De finns i telefoner, bilar, fastigheter, drönare och satelliter och ger snart en heltäckande bild av våra städer och hur människor rör sig i dem.

Staten övervakar

Stater har alltid haft behov av att övervaka sina medborgare genom insamling och lagring av uppgifter. Vid varje myndighetskontakt lagras data om dig och ditt ärende. Om myndigheterna fick möjlighet att samköra alla olika system skulle de få en mycket god bild av medborgarna. Datainspektionen och personuppgiftslagen tillkom för att värna medborgarnas rättigheter mot otillåten datainsamling och sådan samkörning.

Samtidigt som vi oroas över att myndigheterna vet allt mer om oss, vill vi att de genom samkörning ska bli mer effektiva i sitt arbete och bättre på att komma åt de som försöker lura välfärden. Samkörningen skulle också underlätta våra kontakter med myndigheterna. Vi skulle slippa att gång på gång lämna samma uppgifter. Vi betalar ett högt pris för vår rädsla för övervakning.

När du rör dig lämnar din kropp spår: hudfragment och hårstrån som innehåller ditt DNA. Om du är intresserad av släktforskning eller din hälsa har du säkert lämnat DNA till något företag som gjort din genkarta. Om polisen får tillgång till dessa data kan den använda ditt DNA för att sätta fast dig eller någon släkting till dig. En rasbiologiskt sinnad stat kan använda informationen när den vill diskriminera medborgare som inte är nog renrasiga.

Snowden reagerade på en annan väl etablerad form av statlig övervakning, avlyssning av medborgarnas kommunikation. Det Snowden insåg var vilka otroliga möjligheter den digitala tekniken gav att avlyssna alla medborgares mobilsamtal och epost. Sådan avlyssning kräver normalt domstolsbeslut, men eftersom alla data redan lagras av operatörerna ansåg den amerikanska säkerhetstjänsten att det inte innebar avlyssning att helt enkelt skaffa sig teknisk tillgång till dessa data. Snowden skräder inte orden, men gör det så stor skillnad om Google eller Säpo har tillgång till vår epost? Frågan är väl på vilka villkor Säpo får läsa och hur de får använda den information läsningen ger.

I övervakningen av medborgarna använder sig staten av medborgarna själva. Den östtyska säkerhetspolisen Stasi hade 100 000 anställda och nästan dubbelt så många inofficiella medarbetare. De senare informerade om grannar och arbetskamrater. Även för sådan ”privatspaning” har naturligtvis digitaliseringen helt förändrat villkoren.

Myndigheter och grannar har alltid övervakat, men det som framför allt vuxit under senare år är företagens övervakning av sina kunder. Ja, för de stora digitala företagen är sådan övervakning ofta ett väsentligt inslag i affärsidén. Digitala plattformar, betalningsmetoder, kameror och andra sensorer har gett företag och myndigheter nya möjligheter att övervaka oss. Med artificiell intelligens blir övervakningen automatisk. Det blir möjligt att snabbt analysera stora datamängder och kartlägga människors vardagsliv in i minsta detalj.

Fördelar med övervakning

Övervakning gör intrång i den personliga integriteten, säger vi som om det fanns en självklar gräns för överträdelse. Amerikanarna talar i stället om privatlivet, om skyddet av en privat sfär och intrång i denna. När vi misstänker att vi övervakas reagerar vi med olust. Reaktionerna kan verka självklara, men riktigt så enkelt är det inte. Övervakning kan motiveras på många olika sätt och mycket beror på vem det är som övervakar, vem som övervakas, och när det sker. 

Övervakning kan ge trygghet. Kamerorna på poliser förväntas göra såväl poliser som demonstranter mer försiktiga när de möts. Kameror i taxibilar, bussar och  tunnelbanan, på gator och torg, ger oss trygghet. Vi är inte ensamma, någon håller koll på vad som händer. Föräldrar förväntas hålla uppsikt över sina barn, äldrevården över sina brukare, hundägare över sina hundar. Digitaliseringen ger oss helt nya möjligheter för sådan trygghetsskapande övervakning.

Det idag snabbt växande område som kallas ”sakernas internet” handlar i grunden om övervakning. Maskiner, fastigheter, transportmedel, energi, vulkaner, husdjur, etc., etc., görs tillgängliga över nätet, så att man kan hålla reda på var de är, hur de mår, och om möjligt kunna styra dem. Alla de system för produktion, transporter och försörjning som byggts upp under 1900-talet kommer med sakernas internet att kunna övervakas och i många fall även fjärrstyras över nätet. Effektiviteten och säkerheten kommer att öka.

Genom övervakning blir det möjligt att effektivisera resursanvändning, att återvinna och återanvända resurser. Genom att övervaka jordens klimatsystem kommer vi att kunna följa den globala uppvärmningen och få återkoppling på det åtgärder vi genomför. Genom övervakning av ekosystemen kommer vi att kunna följa deras utveckling, skydda dem och ingripa när arter hotas.

Insamlingen av data från maskiner, fastigheter, husdjur, etc., kommer att ske med kameror och andra sensorer. Sakernas internet kommer att fylla vårt samhälle med kameror. Det blir ett samhälle med mängder av robotar som alla innehåller kameror. Överallt där det kör en självstyrande bil kommer det att finnas ett stort antal kameror.

Sakernas internet innebär övervakning överallt av allting. Så snart du rör dig bland bilar, maskiner, fastigheter, i naturen, när du sitter i din smarta bil eller vistas i ditt smarta hem blir du övervakad, av bara farten så att säga. När vi vant oss vid att husdjuren är utrustade med GPS-sändare vill vi ha dem även på våra barn och våra gamla, kanske lite förvirrade, föräldrar.

När vi ser tillbaka på 1900-talet förvånas vi över hur ansvarslöst vi ofta agerade. Den digitala tekniken gör det nu möjligt att få återkoppling på allt vi gör. Utbildning och sjukvård kan bara bli riktigt effektiva genom återkoppling och detta kräver övervakning. Genom att samla in alla relevanta data om din kropp, dina gener, dina mikroorganismer, kan vi övervaka din hälsa och ingripa så snart det verkar gå åt fel håll. Genom att samla in alla data om ditt lärande kan vi skräddarsy undervisningen så att den ger maximal effekt.

1900-talets återkommande kontroller av bilar, maskiner, anläggningar, system, hälsa, kunskaper ersätts av online, ständig övervakning och kontroll. Vem vill besikta bilen en gång om året när man kan ha automatisk, ständig uppsikt över dess funktion? Vem vill komma på årlig hälsokontroll när man kan ha online, bevakning av sin hälsa?

Vetenskapens arbetssätt förändras av all denna datainsamling. Data kan ofta göra det arbete som tidigare gjordes av teori. Möjligheterna till övervakning gör att vetenskapen får lättare att följa och lära känna komplexa processer. Mönsterigenkänning blir ett viktigt inslag i allt kunskapsarbete och artificiell intelligens kommer att användas för att hantera de stora datamängderna.

I fabriker och på kontor övervakas de arbetande av chefer som går omkring och håller uppsikt. Med Internet som arbetsplats kan medarbetarna befinna sig var som helst i världen åtkomliga endast digitalt. Men den digitala tekniken gör det å andra sidan möjligt för cheferna att inte bara hålla uppsikt utan också följa vad medarbetarna gör i varje ögonblick. Hur denna möjlighet kommer att användas, hur denna övervakning kommer att utformas återstår att se. Övervakningen är självklar, men formerna kommer att diskuteras.

Personlig integritet

Edward Snowden blev visselblåsare med hänvisning till att han i sitt anställningskontrakt lovat försvara den amerikanska konstitutionen. I de tillägg som tillsammans kallas rättighetsförklaringen anges de fri- och rättigheter som är så viktiga i ett liberalt, demokratiskt samhälle: åsiktsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Dessa friheter bildar tillsammans en offentlig arena som staten inte får inskränka. Att värna denna arena är viktigare än allt annat, oavsett om vi personligen är intresserade av att aktivt utöva friheterna.

Så länge den offentliga arenan respekteras i ett samhälle behöver övervakning inte bli något problem. Rättigheterna hotas inte av övervakning. Däremot blir övervakning ett hotfullt inslag i varje samhälle där staten inte respekterar dessa fri- och rättigheter. I sådana samhällen måste den politiska diskussionen ske i hemlighet och övervakning blir ett sätt för staten att upptäcka och ingripa mot politiska meningsmotståndare.

Men även i demokratiska samhällen vill medborgarna ha hemligheter och såväl Snowden som Zuboff försvarar med kraft den rätten. Vi har väl alla sådant som vi helst vill dölja för världen, vårt privata, hemliga rum. Ungdomssynder, underlåtelser, ovanor som vi skäms över eller ovanor som allmänheten inte godkänner. Ju mer den godkänner, desto mindre behöver vi dölja. Bland hemligheterna kan naturligtvis också finnas olagliga handlingar som vi helst vill glömma.

Hemligheterna hör till privatlivet, men rätten till ett privatliv handlar inte i första hand om hemligheter. Snarare handlar det om rätten till en privat sfär dit andra inte har tillträde med mindre jag bjuder in dem: mitt hem, min bil, mitt skrivbord, min hårddisk. När någon utan domstolsbeslut går igenom min hårddisk, är det ett otillåtet intrång i mitt privatliv. Den amerikanska rättighetsförklaringen begränsar även här statens möjligheter till intrång.

En demokratisk stat är inte intresserad av sina medborgares hemligheter med mindre det handlar om brott mot lagen. I samband med brottsbekämpning kan staten mycket väl vilja göra intrång i hennes privatliv. En domstolsorder kan ge staten den rätten, rätten till husrannsakan, telefonavlyssning, att gå igenom min hårddisk. Det är aldrig roligt att bli utsatt för detta, även om vi som laglydiga medborgare inser att så måste det vara.

Alla bär vi på hemligheter, säger Snowden, och den som får tillgång till dessa hemligheter får också makt över oss. Men en demokratisk stat är inte intresserad av skaffa sig makt över sina medborgare. En stat som vill ha makt över sina medborgare är inte demokratisk. Statens övervakning är bara ett hot om staten inte är demokratisk.

Ett samhälle med övervakning

Att samla in data innebär att övervaka. Du lämnar ifrån dig data och får tillbaka tjänster. Digitaliseringen kan ge oss fantastiska tjänster på alla livets områden och tjänsterna blir bäst när data får strömma fritt. När man begränsar övervakningen begränsar man digitaliseringen. Om vi vill ha alla de nya tjänsterna, om vi vill ha ett digitalsamhälle, måste vi noga tänka efter innan vi ifrågasätter övervakning.

Samtidigt måste naturligtvis användningen av insamlad data regleras. Samma data kan användas till att ställa diagnos och föreslå behandling, överösa dig med reklam om behandlingsmetoder, informera arbetsgivare och försäkringsbolag om ditt hälsotillstånd, ligga till grund för forskning och utveckling samt bidra till folkhälsomyndighetens statistik. När data missbrukas är det användningen som behöver diskuteras och regleras, inte övervakningen.

Det är underligt att någonting som i grunden är så positivt som övervakning har kommit att upplevas så negativt. En anledning är kanske en rädsla för ny teknik och dess möjligheter. All teknik kan användas för goda eller onda syften och användningen måste därför regleras. En sådan reglering bör hämma den goda användningen så lite som möjligt. Men villkoren för reglering förändras när tekniken och samhället utvecklas.

I 1800-talets samhälle dominerat av landsbygd med kniven som mångsidigt vardagsverktyg var det inte aktuellt att reglera bärandet av kniv. Missbruk beivrades naturligtvis, men kniven fanns överallt och behövdes överallt. I dagens storstadssamhälle där mobilen ersatt kniven som universalverktyg blir det i stället naturligt att reglera innehavet av kniv. I Sverige förbjöds år 1988 knivar på allmän plats och i skolor. I sådana miljöer hade kniven förvandlats från vardagsverktyg till mordredskap.

Som med knivarna är det med teknik för övervakning. Digitaliseringen har gjort övervakningen till vardagsteknik, billig och enkel att använda av stater, företag och enskilda, en förutsättning för ett effektivt tjänsteutbud, ett hållbart samhälle och en bekväm tillvaro. Då kan vi inte fortsätta att värja oss mot övervakning i allmänhet utan i stället rikta in oss på när övervakningen missbrukas.

Övervakning blir hotfull när den görs av någon som har makt att använda den emot oss. Staten har den makten och ibland de stora företagen. Det är storebror som skrämmer oss. Att enskilda (lillebror?) filmar allt de ser bekymrar oss mindre. Deras övervakning är mest irriterande och kan störa grannsämjan.

Den digitala teknikens utbredning gör övervakning till ett självklart inslag i våra samhällen, men vi måste värja oss mot att den missbrukas. Det är statens och företagens maktutövning som behöver regleras, inte deras övervakning av medborgarna. Ett demokratiskt, öppet samhälle är den bästa garantin för att komma till rätta med olika former av missbruk. Värre är det i diktaturer. Där kommer övervakningen att användas mot medborgarna, men det är inte mindre övervakning som är lösningen, utan mindre diktatur.

Facebook har en huvudsakligen positiv roll i öppna, demokratiska samhällen. I diktaturer som Ryssland och Filippinerna kan Facebook i stället bli ett propagandaredskap för makten med falska nyheter och ryktesspridning. Det är inte Facebook som behöver regleras utan diktaturerna. Det senare kräver demokratiska reformer, kanske revolutioner, men det lönar föga att försöka komma till rätta med Facebook så länge diktaturen finns kvar. På samma sätt är det med övervakning. Det är inga problem med övervakning i en demokratisk rättsstat och det är ingen mening att försöka reglera övervakningen i en diktatur. Men tänk om våra demokratier utvecklas som Tyskland på 1930-talet. Då vore det väl bra om det inte fanns DNA-register över alla medborgare? Nej, det skulle inte göra någon skillnad. Med dagens teknik kan en diktatur ställa samman ett sådant register på några veckor.

Så snart data samlas in kan den komma i orätta händer, sägs det, och därför ska vi akta oss för att samla in data. Samma argument kan användas mot all teknik och i grunden röjer resonemanget ett motstånd mot tekniken. När man väl har sett alla fördelar med digital teknik, det överflöd av skräddarsydda, nyttiga, roliga, berikande tjänster den ger oss, då kommer man tvärtom att öppna upp för insamling av data.

Med övervakning av medborgarna vill Kina bli ett samhälle som är öppet för de pålitliga, stängt för dem man inte kan lita på. När jag nervöst fumlar med cykellåset medan jag hör tåget komma in på stationen sänder jag Kina en tanke. Tänk vad brottsligheten kostar oss. Tänk vad övervakning skulle kunna betyda. Hur bekvämt skulle det inte vara att inte behöva låsa huset, bilen, cykeln, båten. Att slippa allt arbete som vi idag lägger ned på att skydda oss och vår egendom på grund av en liten grupp tjuvar, terrorister och galningar.

Digitaliseringen av pengarna har tvingat bankrånarna att ställa om. Det finns inga kontanter på bankerna längre. Kriminaliteten har blivit digital den också. Övervakningen kommer att förändra inte bara Kina utan även vårt demokratiska samhälle. Kameror kommer att på många ställen ersätta stängsel för att hålla obehöriga ute. Det som skiljer en demokrati från en diktatur är hur det går till när någon blir förklarad obehörig. Det är en viktig skillnad.

Bo Dahlbom