Förnuft med känsla

Jag fylls av beundran vid läsningen av Steven Pinkers Enlightenment Now (2018) med dess eleganta argumentation för upplysningen, för förnuft, vetenskap, humanism och framsteg. Det är lätt att förstå att detta är Bill Gates ”alla tiders nya favoritbok”. Budskapet stämmer väl med Gates världsbild och Pinker levererar det med en intelligens och detaljrikedom som imponerar. Pinker har en enastående förmåga att skriva informationstätt och spännande. Som kognitionsforskare har han en bredd och ett djup som imponerar.

Pinker har inga idéhistoriska ambitioner, men ändå kan han med några snabba penseldrag ge en mycket god bild av upplysningen, med dess rötter i den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet och dess övergång i den politiska liberalismen på 1800-talet. För Pinker är upplysningen den självklara världsbilden, men det hindrar inte att han kan se tillkortakommanden hos dess tidiga företrädare. Upplysningsfilosoferna på 1700-talet, Hume, Smith, Condorcet, Diderot, var barn av sin tid och hade naturligtvis många uppfattningar som just på grund av framstegen idag kan framstå som mycket stötande.

Upplysningen tror på framsteg, men framstegen är inte självklara. Pinker skissar snabbt en världsbild grundad i tre av den moderna vetenskapens grundbegrepp: entropi, evolution och information. I en värld där entropin växer på väg mot värmedöden och evolutionen har lärt människor kämpa för sin överlevnad är det bara med information vi kan åstadkomma framsteg. Och det är med information Pinker vill visa på de senaste århundradenas fantastiska framsteg på alla områden av mänskligt välbefinnande.

Med grafer och tabeller visar Pinker i 14 kapitel att vi lever längre, är friskare, äter bättre, är rikare, mer jämlika, mer hållbara, mer demokratiska, fredligare, säkrare, med färre terrordåd, mer lika rättigheter, mer kunskaper, högre livskvalitet och lyckligare. Upplägget är mycket pedagogiskt och på vägen ger oss Pinker spännande beskrivningar av samhällets utveckling, den industriella revolutionen och framväxten av moderna institutioner. Vart och ett av dessa kapitel skulle kunna bli en egen bok.

Pinker hämtar många av sina grafer från webbsiten Our world in data, en guldgruva för alla intresserade av mänsklighetens utmaningar med grundare Max Roser. Kritiker av Pinker ifrågasätter gärna kopplingen till Roser, vars ambition med siten är mycket lik Pinkers – att med data visa att utvecklingen går åt rätt håll. Men Rosers site samlar data från forskare och organisationer världen över och är ett exempel på vilken fantastisk kunskapskälla internet kan vara.

Pinker diskuterar de vanföreställningar som frodas om att utvecklingen tvärtom går åt fel håll och de invändningar som vanligen riktas mot uppgifter som visar på framsteg. Diskussionerna är genomgående slagkraftiga och träffande med många intressanta kommentarer till varför människor så gärna vill måla världen i svart. När man inte kan förneka de många framstegen kan man alltid hävda att vi trots allt är på väg mot en eller annan katastrof.

Det verkar finnas en särskild lockelse i föreställningar om jordens undergång och det råder ingen brist på sådana föreställningar i vår tid. Pinker ägnar särskild uppmärksamhet åt klimathot, artificiell intelligens och atomvapen. Atomvapnen skrämde särskilt under kalla kriget på 1970-talet, innan den fredliga användningen av kärnkraft började oroa oss. Bomberna utgör fortfarande, enligt Pinker, ett hot som bör tas på allvar, men det gäller att arbeta för att praktiskt minimera detta hot.

På samma sätt måste man ta klimathotet på allvar, men även här finns praktiska lösningar som behöver utvecklas. Pinker är inte främmande för att med storskalig ingenjörskonst ge oss andrum medan vi ställer om till en fossilfri värld. Däremot har han svårt att ta hotet från de tänkande maskinerna på allvar och menar att rädslan för AI förutsätter både en förenklad syn på vad intelligens är och en haltande jämförelse mellan programvara och biologiska varelser präglade av evolutionens kamp för överlevnad.

Det är positivt att man lyfter blicken och ser de stora sammanhang i vilka vår lilla vardagsvärld ingår. Men ofta verkar föreställningarna om världens undergång inte tyda på något äkta intresse för universums, jordens eller samhällets utveckling. Nej, det är undergången som fascinerar och vilken undergång det blir verka spela mindre roll. Därför är det inte heller särskilt noga med detaljer och bevisföring. Men det är just genom detaljer och bevisföring som vi enligt upplysningen vinner kunskap.

Efter att ha visat på mänsklighetens framsteg ägnar Pinker tre avslutande kapitel åt förnuft, vetenskap och humanism, de tre andra grundpelarna i upplysningen. Varför är människor så oförnuftiga? Varför föredrar de new age framför vetenskap, varför kreationism framför evolutionsteori? Är det för att de är illa utbildade? Nej, säger Pinker, det beror på att deras åsikter säger mer om vilka de är än om vad de vet. De flesta av oss använder åsikter för att visa grupptillhörighet. Pinker bygger här på Dan Kahans spektakulära forskning om hur politisk tillhörighet färgar människors förmåga att bedöma fakta.

För att bli mer förnuftiga bör vi anamma ett vetenskapligt synsätt. För vetenskapen är världen vetbar och kunskapen växer genom att målmedvetet prövas mot verkligheten. Vetenskapen har ingen särskild metod som ger kunskap annat än detta intresse för detaljer och data, att inte nöja sig med allmänna teser utan sträva efter precision och specifika påståenden som följs upp och verifieras. Pinker redogör för Philip Tetlocks banbrytande arbete med att ersätta experternas allmänna tyckande om framtiden med specifika förutsägelser som kan ligga till grund för utvecklingen av mätbar kompetens att göra prognoser.

Enlightenment Now är det bästa jag läst på mycket länge, men även solen har fläckar. Upplysningen är numera ifrågasatt menar Pinker. Det är därför han skrivit boken och det är i attackerna på dess motståndare som boken blir mindre imponerande. Populister, postmodernister, medieprofiler, räddhågade universitetsföreträdare, klimataktivister, politiskt korrekta genusteoretiker, romantikens filosofer, Frankfurt-skolan och särskilt Friedrich Nietzsche och alla hans beundrare utsätts för Pinkers skarpa penna och dräpande formuleringar.

Formuleringarna är skarpa, men behandlingen av upplysningens motståndare är trubbig. Pinker är som Rosling upprörd över okunniga framstegsförnekare, domedagsprofeter, vetenskapstvivlare, populistiska bakåtsträvare, snacksaliga mediagurus utan faktakoll. Ja, han är så upprörd att han ibland låter sig styras av känslan. Det är förståeligt men det gagnar inte hans sak. Upplysningen är kritisk, ifrågasättande, skeptisk och egentligen rimmar denna tankeströmning illa både med överdriven optimism och självsäkerhet. Pinker vill slå ett slag för saklighet och noggrannhet med detaljerna, men kan inte låta bli att göra det med kraft och känsla.

Upplysningen och romantiken är de två stora idéströmningarna i modern tid och tillsammans spänner de ut det intellektuella rum i vilket mycket av vårt tänkande här i väst rör sig. Upplysningen med vetenskap, teknik, förnuft, utilism och framsteg ställs mot romantikens intresse för historia, konst, känsla, traditioner, revolutioner och genier. Apollon mot Dionysos som Nietzsche så fyndigt sammanfattade det. Komplicerade maskiner mot komplexa organismer skulle vi kanske säga idag. Pinker är en utpräglad upplysningstänkare och lägger inte tid på att försöka förstå hur romantiken kan fortsätta att attrahera.

Kanske gör han rätt i det. Vetenskap och teknik utvecklas allt snabbare, forskarna blir bara fler och de stora teknikföretagen formar framtiden. Vetenskapliga tänkesätt och metoder tränger in på allt fler områden och även humaniora, romantikens alldeles egna domän, använder sig alltmer av datainsamling och evolutionsteori i studiet av kulturutvecklingen. Även om angreppen på upplysningen kan förefalla starkare med figurer som Donald Trump beror det väl snarast på att upplysningen är så framgångsrik.

Ändå är det mycket som återstår att göra. De moderna framstegen har hittills vunnits på bekostnad av miljöförstöring och våra samhällen med psykisk ohälsa, ytlig konsumtion, ensamhet, kriminalitet och utanförskap är långt ifrån perfekta. Fler framsteg behöver göras, men är det allt? När man tvivlar på upplysningen är det kanske för att man inte nöjer sig med fler framsteg. Den kloka humanism som Pinker förespråkar förmår inte engagera. Man vill ha större berättelser, mer spänning i tillvaron, en mer romantisk världsbild, mer Nietzsche.

Upplysningen ger oss förnuft och vetenskap. I romantiken söker vi spänning och känsla. Jag tror att man kan få spänning genom upplysning, genom att se storheten i upplysningens projekt att utforska universum med vetenskap och teknik. Men kanske är jag bara romantisk.

Bo Dahlbom