Transhumanism

Utan kultur vore vi apor. Våra framgångar som art kan vi tacka kulturen. Kulturer utvecklas och förändras och under de senaste århundradena har tekniken spelat en växande roll i denna utveckling. Det är med teknik vi kommunicerar och arbetar, gör vetenskap, konst och underhållning. Kanske borde vi säga att det är tekniken som gör människan, att människan är sin teknik. Detta blir bara ännu mera sant när vi snart börjar använda digital teknik som implantat för att minnas bättre, se tydligare, höra mera, andas effektivare och springa snabbare.

Transhumanism kallas den rörelse som vill använda teknik för att förstärka våra förmågor genom att koppla samman biologi och teknik. På detta sätt kan vi gå bortom människan och skapa en övermänniska, en cyborg, säger man. Men transhumanismens idé är i själva verket lika gammal som människan. Människor är apor med teknik och skillnaden mellan att hålla ett verktyg i handen och att stoppa in det i kroppen är knappast avgörande. Samtidigt ger oss naturligtvis den digitala tekniken nya, fantastiska möjligheter att utvecklas.

Jag läser en klok och trevlig bok på temat transhumanism av Sara Öhrvall, Ditt framtida jag: Hur ny teknik revolutionerar människan och gör oss starkare, smartare och vänligare (2020). Öhrvall är expert på digitalisering, med ett spännande cv och numera i högsta ledningen på SEB. Det känns betryggande med sådana personer i ledningen på vår äldsta affärsbank när den brottas med digital transformation.

Bankerna var tidiga med att använda Internet. Redan för mer än 20 år sedan kom Internet-banken, men sedan hände inte så mycket mer. Kanske insåg man att det är för svårt för gamla dinosaurier att hänga med och i stället satsar man på att göra den digitala transformationen utanför banken i samarbetsprojekt typ Swish. IBM visade redan för 40 år sedan med sitt projekt för att bygga en persondator hur stora företag bäst bedriver radikal utveckling vid sidan om. Läkemedelsföretagen har på senare år övergått till att köpa idéer som startups när man blivit för stora för att tänka själva. De digitala jättarna började tidigt med detta sätt att köpa innovation.

Öhrvall ger många exempel på hur vi med digital vardagsteknik kan bli smartare, vänligare, starkare, friskare och mer långlivade. Hon skriver konkret och utan överdrifter även om hon naturligtvis är entusiastisk inför digitaliseringens möjligheter. Hon har diskuterat med teknikutvecklare och forskare och lägger genomgående in kloka varningsord om risk för ytlighet och digitalt beroende, om troll på nätet, fördomsfulla algoritmer, falska nyheter och filterbubblor. Hon beskriver vårt omättliga behov av underhållning och frågar om vi blir lyckligare av alla kickar vi jagar. Hon varnar för den tilltagande övervakningen, beskriver situationen i Kina och uppmanar oss att ta frågor om integritet och möjligheten till ett privatliv på stort allvar.

Själv förespråkar hon en dataminimalism som påminner om den som förordas av EU, bland annat genom GDPR. Du måste själv få bestämma över dina data, vilka som samlas in, av vem och för vilket syfte. De data som samlas in ska vara just de som är nödvändiga för att ge dig den tjänst du efterfrågar. Det låter ganska självklart, men ändå tror jag att man bör vara försiktig med den här sortens minimalism. Teknikutveckling innebär alltid risker. Om vi försöker minimera riskerna hämmar vi utvecklingen. I stället för att på förhand begränsa utvecklingen med hänvisning till oklara och ogenomtänkta risker behöver vi en reglering som ingriper när skadorna är tydliga att se.

Den tekniska utvecklingen förändrar villkoren för oss människor, och vilken teknik som utvecklas blir därför en fråga som angår oss alla. Ja, det kanske är den viktigaste frågan i vår tid. Vi borde intressera oss mer för teknikens utveckling för att kunna vara med och påverka. Öhrvall oroas av en teknikutveckling som bestäms av vad som är tekniskt möjligt och kommersiellt gångbart. Hon skulle vilja ha mer av politisk styrning, inte låta marknaden härja fritt.

Det kanske är typiskt svenskt att resonera så, men det är tur att våra politiker, med några få undantag längst ut på vänsterkanten, inte tänker så. De vill inte ha statligt styrd teknikutveckling. De vill inte att staten ska styra människors tankar, idéer, forskning, utveckling och företagande. De vill politiskt kunna reglera användningen av teknik, men det är inte detsamma som att bestämma vilken teknik som utvecklas.

Samspelet mellan marknad och politik är komplext och vi prövar oss fram väl medvetna om att utveckling och innovationer måste ges frihet samtidigt som politiken måste kunna ingripa. Om jag har en idé vill jag kunna förverkliga den, visa upp den för andra människor, se om de gillar den. I ett demokratiskt samhälle finns en marknad där människor kan värdera de nya idéerna utan att någon kommitté först måste ha gett sitt godkännande. I ett demokratiskt samhälle bestäms teknikutvecklingen av vad som är tekniskt möjligt och kommersiellt gångbart – inte av statliga kommittéer.

Jag funderar över bokens titel och undrar varför den inte fyller mig med entusiasm. Visst är det fantastiskt att vi människor utvecklas med teknik. Tekniken gör oss smartare, starkare, friskare för att vi ska kunna leva mer, åstadkomma mer, leva längre. Men vad är det vi ska göra med våra liv, vad är det vi ska åstadkomma? En fotbollsspelare tränar för att bli snabbare, starkare, skickligare med bollen, men poängen är att dessa förmågor ska bli avgörande i match. Det är laget och matcherna som gör henne till fotbollsspelare. Kanske är det matcherna jag saknar i Öhrvalls bok, dvs några ord om vad vi ska göra med alla dessa fantastiska förmågor som den digitala tekniken ger oss.

När vi blev människor för 200 tusen år sedan och började utveckla kultur var det först enkla verktyg, rituella danser, allsång runt elden. Så småningom växte vårt ordförråd och det tillkom beskrivningar, berättelser, sagor, religiösa myter och legender. Den första kulturen kan så här i efterhand verka torftig och fylld av vanföreställningar, men ändå var den naturligtvis ett språng jämfört med de andra stora aporna. De första människorna deltog alla i detta språng. Men hur ser det ut idag? Sprången tas i vetenskap och teknik, men de flesta av oss är inte med. Vi konsumerar tekniken, den gör oss smartare, starkare, snällare, men vi har inget vettigt att göra med dessa förmågor. I bästa fall får vi vara med i en fotbollsmatch, men hur meningsfullt är det?

Bo Dahlbom