Digitala hjärnor

Ny teknik väcker ofta oro. Platon varnade för bokens skadliga inverkan på vår förmåga att tänka själva. När böckerna spreds mer allmänt vid 1800-talets början varnade man för att ungdomen skulle förlora förmågan att minnas. Kanske var dessa varningar befogade. Kanske tänkte vi bättre förr, kanske har vår minnesförmåga försämrats. Men det gör kanske inte så mycket så länge vi har böcker?

Jag hamnade en gång i diskussion med barnläkaren Hugo Lagercrantz om hur digitaliseringen kan tänkas påverka människans hjärna. Hjärnan behöver stimuleras för att utvecklas och när vi lär oss skriva för hand präntas bokstäverna in i hjärnan. Om vi lär oss skriva på ett tangentbord sker inte detta och språkförmågan blir sämre, varnar Lagercrantz. Han är en kunnig och mycket underhållande föreläsare och man kan ta del av hans varningar på nätet.

Jag läser Robert Macfarlanes recension i The New York Review of Books (no 11, 2021) av tre böcker om vår förmåga att navigera. Författarna oroas av hur det går med den förmågan när vi alltmer överlåter navigering till Google Maps. Taxichaufförer i London måste fortfarande lära sig gatorna i staden, något som tar ca fyra år. Det visar sig att hippocampus, ungefär som en muskel, växer när navigationsförmågan används och att den återtar sin vanliga storlek när chaufförerna slutar köra taxi.

Vad händer då med oss människor om vi helt slutar använda vår förmåga att navigera och överlåter den till digital teknik? En förmåga som utvecklats under årmiljoner av navigerande kan då gå förlorad. Mer allmänt oroar sig författarna över om användandet av digital teknik kan påskynda utvecklingen av olika former av demens. Om vi inte behöver använda vår hjärna är det väl inte orimligt om den beckar igen.

Sådana varningar är intressanta. De uttrycker en rädsla för förändring, men intressantare är den människouppfattning som motiverar dem. Det jag finner mest slående med dessa varningar är deras korta tidsperspektiv. Det är kanske begripligt när det gäller Platon, men hur man i vår tid kan resonera om människan och hennes förmågor utan att lyfta blicken mer begriper jag inte. Människans kognitiva förmågor är beroende av de kognitiva verktyg hon använder och vi lever i en tid när dessa verktyg utvecklas snabbare än någonsin.

Vi kan inte snickra med bara händerna och vi kan inte tänka med bara hjärnan. I båda fallen behöver vi verktyg och såväl hantverk som tänkande förändras när verktygen förändras. Våra händer och hjärnor har under årtusenden formats av våra verktyg och användningen av verktyg påverkar också varje människas händer och hjärna. Vi vet inte så mycket om hur detta går till och allra minst om hur våra hjärnor gör när de använder kognitiva verktyg.

Den senaste tekniken har ofta använts för att förstå våra hjärnor. För Platon var hjärnan en hantverkare, för Freud en ångmaskin och för behaviorismen en telefonväxel. Idag tycker vi förstås att den är en sorts dator och de kognitiva verktygen är den programvara vi behöver för att hjärnan ska kunna tänka.

Vi tappar förmågor när verktygen utvecklas. För inte så länge sedan var vi alla duktiga på att använda synål och hyvel. Nu är det bara på skolans slöjdtimmar vi har kontakt med dessa verktyg. Maskiner gör sådant som människor med verktyg gjorde förr. I stället har vi utvecklat förmågor att förstå, konstruera, använda och reparera maskiner. En del har lärt sig programmera. I stället för att skrämmas av den utvecklingen borde vi väl försöka förstå den bättre och studera hur människans förmågor utvecklas med ny teknik.

Nu pågår det forskning och teknikutveckling som vill koppla våra hjärnor direkt till den digitala tekniken. Facebook bedriver sådan forskning och Elon Musks företag Neuralink har redan rapporterat spektakulära resultat från försök med implantat i hjärnan. Det är inte enkelt att se hur den tekniken kan komma att utvecklas och vad den kan åstadkomma. Kanske skall vi akta oss för den sortens teknik? Man vet ju inte vad den kan tänkas göra med våra hjärnor och med vår tankeförmåga.

Nej, tvärtom, med den tekniken kommer vi ju att lära oss mer om hur våra hjärnor samspelar med våra kognitiva verktyg. Man kan skoja om fördelarna med att direktkoppla en hårddisk till hjärnan för att få ett större minne, men är det möjligt, och hur skulle det gå till? Vi vet hur man gör sådant i datorer och hjärnan är ju en sorts dator, så det borde kunna gå. När vi försöker ansluta kringutrustning till hjärnan kommer vi att lära oss om operativsystem, applikationsgränssnitt och förhållandet mellan programvara och hårdvara i våra hjärnor.

Vi har digitaliserat stora delar av vårt samhälle, pandemin har tvingat oss digitalisera våra möten, men mycket återstår i arbetet att digitalisera skolan och sjukvården. När vi digitaliserar hjärnan kan det handla om att med artificiell intelligens ersätta våra hjärnor med maskiner, men mer spännande är väl just att med implanterbara människa-dator-gränssnitt koppla samman hjärnorna med datorer. Om vi lyckas kan våra hjärnor med tiden bli lika kraftfulla som våra smarta telefoner och inlärning innebära att ladda ner en ny app.

Bo Dahlbom