Framsteg ger mening

Jag ser att förlaget Fri Tanke ger ut en bok av idéhistorikern Klas Grinell som ”med utgångspunkt i Aristoteles filosofi påminner om det antika idealet om mänsklig blomstring, eudaimonia. Snarare än att sträva efter tillväxt som ett yttersta värde visar det eudaimoniska idealet snarare hur politiken riktas mot att utveckla medborgarnas möjligheter att leva hållbart och gott.”

Jag påminns om den livliga debatt som den finländske filosofen Georg Henrik von Wright gav upphov till med böckerna Humanismen som livshållning (1978), Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten om framsteget (1993). I böckerna gav oss von Wright en mycket välformulerad version av standardkritiken av den moderna framstegstanken. Han ifrågasatte själva idén om framsteg och var mycket kritisk till den tekniska, instrumentella rationalitet som han sade präglar det moderna samhället. I den antika världsbilden med dess föreställningar om harmoni och tiden som cyklisk försökte han finna alternativ till en urspårad världsbild.

Många tog intryck av von Wrights civilisationskritik och hans bidrag till utvecklingen av en alternativ, ekologisk världsbild. Jag har diskuterat de båda världsbilderna förut. Valet mellan dem är som valet mellan, vad Wittgenstein, kallade två olika ”aspekter” av tillvaron. Betonar man den ena aspekten har man svårt att se den andra och företrädare för de olika världsbilderna argumenterar som regel förbi varandra.

Människor är apor med teknik och vi kan välja att betona apan eller tekniken. Som apor är vi bara en art bland andra och vad bättre kan vi önska oss än eudaimonia, en så rik och meningsfull tillvaro som möjligt under vår korta tid på jorden. Men om vi betonar tekniken växer en helt annan bild fram. Då blir vi delaktiga i ett fantastiskt projekt som innebär utforskandet av universum, makt över tillvaron, kamp mot åldrandet, ständig förändring. Om vi ser oss som först och främst apor bör vi söka harmoni med naturen och glädja oss åt att se barn och barnbarn frodas, men om vi ser oss som teknikutvecklare i början av en spännande upptäcktsfärd vill vi inte dö utan se vart färden bär. Vi vill vara med och se hur det går med människans fantastiska projekt.

När jag läser igen von Wrights böcker och några av debattinläggen slås jag av hur förlegade de är. Max Webers och Frankfurtskolans kritik av hur målrationaliteten utarmat den moderna kulturen framstår som mycket överdriven och mångordigt missriktad. Jag tror att detta beror på alla de vetenskapliga och tekniska framsteg som gjorts under de senaste 30 åren. De framstegen har helt ritat om kartan för hur många av oss idag ser på oss människor, på våra samhällen och på vår tillvaro på den här planeten.

Klimatforskningen är bara ett exempel på en utveckling där vi gått från vaga föreställningar till konkreta handlingsdirektiv. Evolutionsteorin spelar en allt större roll i vår självförståelse liksom genetiken. Nu kartlägger vi våra gener och fascineras av släktträd och den roll generna spelar i vår karaktärsdaning. Vi diskuterar riskerna med designerbebisar och metoder för att stoppa åldrandet.

Genom digitaliseringen har det blivit tydligt hur den tekniska utvecklingen präglar vår vardag. Genetiken verkar komma att i grunden förändra villkoren för vår tillvaro. Klimathotet har gett vetenskapen en huvudroll i världspolitiken. Pandemin har visat oss hur viktig den medicinska forskningen är för vår överlevnad. Det är rimligt att anta att denna utveckling bara kommer att accelerera. Teknik och vetenskap kommer att spela en allt viktigare roll i vår världsbild, i vår förståelse av människan.

Många människor hämtar fortfarande sin världsbild och människouppfattning från religionen. Intellektuella vänder sig till kultur, konst, filosofi och historia, för att genom bildning skapa sig en genomtänkt världsbild. Den som inte känner historien, säger man, är dömd att upprepa den. Den allt snabbare vetenskapliga och tekniska utvecklingen kommer under det här århundradet att ändra på detta. När tekniken spelar en allt större roll i vardagen och när vetenskapen allt mer dominerar media och politik kommer alla människors världsbild och människouppfattning att förändras.

Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen förändrar vår syn på historien. Det blir uppenbart att vi har allt mindre att lära av vårt förflutna. Vi har förvisso mycket att lära av hur universum, vårt solsystem, den här planeten, livet, arterna, människan har utvecklats och förändrats. Men vi har mycket lite att lära av de kommentarer människor gett i det förflutna, av de tankar de haft om världen och tillvaron. Det kan vara givande att studera kulturhistoria, men inte för att lära något om universum, vår värld och vår tillvaro.

Den nya världsbild som växer fram, med grund i vetenskap och teknik, är rätt ointresserad av historien. Den världsbilden vänder i stället blickarna mot framtiden, enligt principen att det bästa återstår. Vetenskapen ger oss en mer komplex, men samtidigt enklare bild av människan. Människor är apor med kultur och hittills har fantasin dominerat kulturen. När tekniken och vetenskapen tar över, när traditioner, sagor, myter, ideologier och filosofiska system ersätts av vetenskap och teknik begriper vi äntligen vad en människa är, vad det innebär att vara människa.

Det här är gamla tankar, typiskt förknippade med upplysningen, med Bacon och Condorcet, med 1800-talets vetenskapsvurmare, som Saint-Simon och Comte, och 1900-talets teknokratirörelse, men de blir mer övertygande i takt med vetenskapens och teknikens accelererande utveckling. Ofta anklagas dessa försök till förvetenskapligande för ytlighet, men jag tycker det är tvärtom. Ingenting kan mäta sig med den mångfald och de hisnande djup som vetenskapen idag erbjuder, med den komplexitet som utmärker den moderna tekniken.

En världsbild byggd på vetenskap och teknik erbjuder en fascinerande bild av universum och vad det innebär att vara människa. De gamla grekerna, stoiker och epikuréer, Sokrates, Platon och Aristoteles, förde förvisso spännande samtal om det goda livet, men de var begränsade i sin människouppfattning. Det goda livet innebar att leva här och nu – som vilken apa som helst. Hur futtigt är inte det livet jämfört med tanken på en expedition in i framtiden, ett utforskande av universum och av oss själva.

När människor för ca 75 000 år sedan lämnade Afrika inledde de en resa för mänskligheten. Det är den resan som gör oss till människor, så annorlunda de andra aporna. Den resan innebär utveckling, framsteg, tillväxt. Framstegen gör framtiden intressant på ett sätt som den inte var för grekerna. Var och en av oss kan sörja att vi inte får vara med längre på den resan, se mer av framtiden. Men framstegen gör det också möjligt för oss att bota åldrandet, att ge oss mycket längre liv. Att vara människa innebär att ständigt utvidga det möjligas gränser.

Bo Dahlbom