Snälla apor

”Känn dig själv!” uppmanade Oraklet i Delfi, men hur gör man det? Man kan läsa skönlitteratur och filosofi, lära sig reflektera över livet med hjälp av andras erfarenheter. Man kan utforska vad vår kultur har att säga om människan, bli bildad och lära av historien. Man kan studera andra kulturer för att få syn på den egna.

Människors biologi är en form som kulturen fyller med innehåll. Därför är det inte orimligt att söka kunskapen om sig själv i kulturen. Ändå tror jag att biologin idag erbjuder en rikare väg till självkännedom. Medan kulturen varierar och förändras, är bättre på praktiska färdigheter än teoretiska utläggningar, byggs upp av primitiva vanföreställningar och fantasier, så ger oss vetenskapen allt bättre svar på frågor om livets villkor, vilka vi är och varför. Skönlitteraturen och filosofin kanske ställer de stora frågorna, men vetenskapen ger svaren.

Just nu lär jag känna mig själv genom att läsa en spännande liten bok av Richard Wrangham, The Goodness Paradox (2019). Wrangham är professor i biologisk antropologi vid Harvard och jag har tidigare med stor behållning läst hans Catching Fire (2009). Den här boken är nog ännu bättre. Nu frågar han sig hur människor samtidigt kan vara så snälla och så elaka. Hur kan vi leva tätt sammanpackade i stora städer, trängas på tåg och flygplatser, utan att råka i luven på varandra, samtidigt som vi utan tvekan går ut i krig och utsätter varandra för lidande och död.

Varför kan människor inte leva i fred med varandra? Är människan i grunden god eller ond? Har Hobbes rätt i att människan är våldsam, men tämjs av civilisationen? Eller är det snarare som Rousseau sägs hävda att det är civilisationen som förstör oss? Varför blir människor kriminella? Föds människor onda eller är det de dåliga uppväxtvillkoren som förstör oss? När man ser tillbaka på hur dessa frågor har debatterats slås man av att det mest handlat om tyckanden.

När sociobiologin i slutet av 1960-talet ställdes mot den tidens intellektuella blev det ett himla rabalder. Människan är en biologisk varelse hävdade sociobiologin och vi kan lära om hennes sociala liv genom att studera andra arter. Människan är en samhällsvarelse svarade man, formad av samhället och möjlig att förändra. Ett gott samhälle utan orättvisor och förtryck ger oss också goda människor. Sociobiologin beskylldes för att använda biologin till att försvara ett orättvist samhälle. Två perspektiv på människan ställdes mot varandra, men inget av dem kunde egentligen svara på frågan om människan är i grunden god eller ond.

För att verkligen få svar på den sortens frågor måste vi, enligt Wrangham, vända oss till evolutionen. För att förstå hurdan människan är måste vi som Darwin studera hur hon utvecklats. Det räcker inte med allmänna uttalanden om att människor är biologiska eller sociala varelser utan det krävs specifika studier av människans utveckling. Om vi gör sådana studier, hävdar Wrangham, kommer vi att förstå hur människor kan kombinera ett fredligt sinne med beräknande ondska och det svar han ger är mycket intressant.

Wrangham ger oss svar på många frågor om vår natur och han gör det med en förledande enkel teori. Han börjar med en viktig distinktion mellan vad han kallar reaktiv och proaktiv aggression. Människor angriper varandra, men de gör det på två helt olika sätt: i hastigt mod eller med beräkning. Sedan försöker han visa att människor inte är vilda utan domesticerade. Likt hundar och tamboskap reagerar vi sällan aggressivt när främlingar närmar sig. Vi blir varken rädda eller uppretade. Däremot kan vi samarbeta om att med beräkning utföra den värsta sortens illdåd, som folkmord och massakrer.

Hunden är en domesticerad varg. Vilda vargungar som tas om hand av människor kan bli rätt tama, men domesticering är något annat. Det handlar om en process över generationer som genom urval förändrar en art. När Darwin ska förklara naturligt urval jämför han med hur människan genom avel förädlar växter och djur. Domesticering är en sådan förädlingsprocess och Wrangham ger en mycket spännande teori om de genetiska och neurologiska mekanismer som är inblandade.

Genom domesticering förvandlas djur så att de kan leva med oss människor. Det är en komplex process, men i grunden är den enkel. Det handlar om att i varje kull välja ut dem som är minst aggressiva. Om man gör det händer något mycket intressant, åtminstone med de arter som kan domesticeras. De blir mindre reaktivt aggressiva, men de får också en rad andra egenskaper som följer med när aggressiviteten minskar. Valpar leker gärna med varandra och är mindre reaktivt aggressiva än vuxna individer. När en art domesticeras blir den mer valplik, mer juvenil. Skillnaden mellan hanar och honor minskar, de blir alla mindre, med mindre, och mindre framskjutande, ansikten, mindre käkar, tänder och hjärnor, och de blir bättre på att samarbeta.

Troligen har hunden från början domesticerat sig själv utan aktiv medverkan från människor. Vargar sökte sig till mänskliga bosättningar för att finna föda i avskrädeshögar och förråd. De vargar som stod ut med att ha människor i närheten stannade kvar och förvandlades så småningom till hundar.

Vanliga schimpanser är vilda. De kan verka nog så fredliga men blir de skrämda eller angripna reagerar de våldsamt aggressivt. Men det finns en sorts schimpanser, bonoboer, som är kända för sin fredliga natur. Wrangham menar att de är domesticerade. Men i så fall har de domesticerat sig själva och Wrangham försöker visa hur det kan ha gått till genom att honorna samarbetat och aktivt valt bort aggressiva hannar. Människor är mer lika bonoboer än vanliga schimpanser och det beror på att vi också är domesticerade. Och vi har använt en egentligen rätt självklar urvalsmetod. Vi har avrättat de mest aggressiva männen. Man studsar till när man läser detta, men Wranghams resonemang är mycket övertygande.

Många uppfattar väl idag dödsstraffet som en form av barbari, och dess avskaffande som ett bevis på att utvecklingen går åt rätt håll. Vi förundras över att dödsstraffet kan finnas kvar i stora delar av USA och låter det bekräfta våra fördomar om Kina och Iran. Wrangham hävdar att dödsstraffet funnits i alla mänskliga samhällen som en metod att göra sig av med människor som inte velat eller kunnat underkasta sig samhällets normsystem. I enkla jägar- och samlarsamhällen har det varit en metod för jämlikhet genom att röja undan möjliga tyranner. I mer hierarkiska samhällen har det använts för att stävja revolter mot den rådande ordningen.

Dödsstraffet har spelat en avgörande roll i vår domesticering genom att med tiden göra oss människor mindre reaktivt aggressiva. Dödsstraffet har gjort oss snällare. Samtidigt har dödsstraffet lett till att vi utvecklat moraliska föreställningar som gjort oss mer konforma och beroende av gruppens godkännande. Denna konformism har i sin tur legat till grund för organiserade, våldsamma aktioner mot avvikare och fiender till gruppen, till rasism, lynchningar, xenofobi och krig. Dödsstraffet har gjort oss mer proaktivt aggressiva, ondare.

Organiserade våldsamma aktioner finns även hos andra arter, till exempel schimpanser, men ingenstans är de så omfattande som hos oss människor. Sådana aktioner kräver samarbete och planering och ingen annan art kan planera som vi, ingen har sådan förmåga att i hemlighet konspirera. Det är tack vare vår förmåga till proaktiv aggression som vi har domesticerats, utvecklat moral och rättssystem, kunnat bygga komplexa samhällen och stater. Men denna förmåga ligger också till grund för vår vilja till krig. Wrangham skiljer mellan de enkla krig vi förde när vi var jägare-samlare och dagens komplexa krig, men de har båda sin grund i vår förmåga till proaktiv aggression.

Domesticeringen blev möjlig tack vare vår språkliga förmåga, vår förmåga till kommunikation och samarbete. Kanske började den förmågan förändra oss för ca 300 000 år sedan. Den har sedan utvecklats vidare tack vare domesticeringen som gjort oss mindre reaktivt aggressiva. Det är den förmågan som gör oss så skickliga på att använda proaktiv aggression till att röja undan de vi upplever hotar oss, så skickliga på krigföring. Domesticeringen pågår antagligen fortfarande även om fängelser har ersatt dödsstraff som urvalsmetod. Wrangham diskuterar hur utvecklingen kan tänkas förändra oss. Kanske kommer vi att kunna bli mindre proaktivt aggressiva, få slut på alla krig, men det är svårt att se något i evolutionen som kan främja en sådan utveckling.

Det är omöjligt att på några sidor göra rättvisa åt Wranghams bok. Den är så fylld med detaljer och diskussioner, historiska tillbakablickar, teorier och observationer att en sammanfattning som denna blir torftig i jämförelse. Samtidigt är det inte alla dessa detaljer som är avgörande utan vad de tillsammans lyckas åstadkomma. Den stora behållningen vid läsningen av Wranghams bok är att man efterhand verkligen börjar uppleva vad det innebär att använda evolutionen för att förstå människan. Långsamt växer det fram en förståelse av vad det är att vara människa som inte liknar något annat. Vi är förvisso inte dömda att leva vår biologi. Med teknik och kultur kan vi nå längre, utforska alternativ till vad som är biologiskt givet. Men samtidigt ger oss biologin våra utgångspunkter och varje ny liten människa som föds påminner oss bara alltför väl om dessa utgångspunkter.

Bo Dahlbom