Människans villkor

När man frågar om människans villkor är det egentligen två frågor man ställer. Den ena handlar om vad en människa är, den andra om den värld i vilken hon lever, vad den har att erbjuda. Livets villkor förändras när världen förändras, men de förändras också om vi förändras.

Vetenskapen ger oss idag en god bild av vad en människa är. Hon är en stor apa, rätt lik gorillorna, schimpanserna, och de andra stora aporna. Evolutionen har gjort oss till de vi är och evolutionen pågår fortfarande. Vi kan undra över vart den är på väg och vi kan undra över hur vi själva påverkar den.

Även om vi är stora apor har vi med vår kultur, med vetenskap och teknik förvandlat villkoren för våra liv på ett sätt som inte kan jämföras med något annat levande. Och det är en förvandling som fortsätter. Vi kan med rätta undra över hur våra villkor kommer att se ut i framtiden. Just nu är det många som oroas av de pågående klimatförändringarna och kanske kommer de att på avgörande sätt påverka vår framtid. Samtidigt måste man inse att dessa förändringar, hur omfattande de än kan verka, ändå bara är några idag särskilt uppmärksammade exempel på hur vi människor påverkar vår omgivning. Jämfört med hur framtidens rymdverksamhet under detta millennium kan förväntas bygga om vårt solsystem bleknar de pågående klimatförändringarna.

Den industriella revolutionen förvandlade levnadsvillkoren för människor i västvärlden. Vi lever längre, friskare, bekvämare, rikare liv och har alla fått anledning att fundera över meningen med livet på ett sätt som var förbehållet eliten i ett fattigare samhälle. Om miljardärerna i Silicon Valley är framgångsrika i sina försök att bota åldrandet, kanske människor får evig ungdom. Vad händer då med existentialismens tes att döden präglar livet? Vad är det att vara människa om vi aldrig dör?

Med genteknik kan vi nu bota sjukdomar och på sikt kanske bota även åldrandet, men vi kan också förändra arvsmassan hos våra barn och därigenom påverka människan som art. Så länge det här sker på individnivå är det bara brus i utvecklingen, men om förändringar i arvsmassan genomförs mer allmänt kan det komma att påverka människans utveckling. Sådant väcker berättigad oro, men den påverkan tekniken har på arten människa pågår redan, utan att vi är riktigt medvetna om att den sker.

Tekniken förändrar människans villkor, men den förändrar också oss. Den förändrar våra vardagsvanor, ger oss nya behov, och förändrar våra hjärnor. De kognitiva verktyg vi använder förändrar våra hjärnor ungefär som manuella verktyg förändrar våra händer. Men dessa förändringar gäller oss som individer. På längre sikt förändrar tekniken också människan som art genom att utgöra en allt viktigare del av den omgivning som det naturliga urvalet anpassar oss till. Ska vi oroa oss över dessa förändringar?

Ny teknik har ofta kritiserats för dess påverkan på våra vardagsvanor. Att sociala medier gör ungdomarna olyckliga är bara ett exempel bland många. Det är lätt att uppfatta det mesta av denna kritik som en konservativ ovilja mot förändringar. Att ungdomar blir olyckliga beror snarare på den allmänna välståndsökningen än på någon särskild teknik. När ny teknik blir gammal och ersätts av nyare teknik i allt snabbare takt blir det mer intressant att lyfta blicken och fråga mer allmänt hur vi ska förhålla oss till det faktum att tekniken förändrar oss. Det spelar kanske mindre roll att tekniken förändrar oss som individer, men däremot viktigare att undersöka vad den kan tänkas göra med oss som art.

Richard Wrangham hävdar i boken The Goodness Paradox (2019) att människan är en domesticerad art. Om du fyller en buss med schimpanser blir det kaos eftersom schimpanserna är vilda och därför reagerar aggressivt mot varandra. Som domesticerade har vi människor en fantastisk förmåga till fredligt samarbete och kommunikation. Vi människor har domesticerat hundar och andra tamdjur, men vem har domesticerat oss? Det har vi gjort själva, enligt Wrangham, och han söker förklaringen i den allmänt utbredda användningen av dödstraff som metod för kollektivet att göra sig av med de mest aggressiva medlemmarna. Även om dödsstraffet håller på att avvecklas har vi idag andra metoder för att driva domesticeringen vidare.

Människan skapar kultur och sedan formar kulturen människan. Domesticeringen är bara ett exempel på kultur som viktig omgivningsfaktor i det naturliga urvalet. Den avgörande domesticeringen av människan ägde kanske rum för 500 tusen år sedan, men man kan undra hur stor förändringen av arten har varit sedan dess. Förändrades människan som art av övergången till jordbruk i den neolitiska revolutionen och i så fall på vilket sätt? Kanske 10 000 år är en för kort tid för att kunna se sådana förändringar, men genetiken börjar kunna ge oss svar på sådana frågor.

Domesticeringen av människan kan vi uppfatta som en tidig rättstillämpning, ett resultat av sociala normer, en gemensam moral. De normerna kodifieras i de framväxande religionerna vilka kommer att spela en roll i den fortsatta domesticeringen av människan. Moralen, normerna, rättssystemet reglerar livet i de mänskliga samhällena, blir en viktig del av den omgivning som människan anpassas till och påverkar därigenom hennes utveckling.

Om Wrangham har rätt, gjorde våra förfäder med dödsstraffet avgörande insatser i utvecklingen av människan som art, men de var naturligtvis inte medvetna om detta. På liknande sätt påverkar vi genom vår kultur, moral och teknik, artens utveckling utan att veta på vilket sätt eller ens att det sker. Med tiden kommer vi att förstå mer om dessa processer och kanske kommer vi då att behöva ta ställning till hur vi ska se på frågor om människans utveckling.

Nazismens brott mot mänskligheten lade locket på en omfattande eugenisk diskussion och ledde till ett allmänt fördömande av eugeniken. Tidigare hade frågor om människans utveckling diskuterats livligt även av Darwin själv. I slutkapitlet av The Descent of Man (1874) uttrycker han sin oro över artens utveckling på ett sätt som påminner om senare eugeniker. Han citerar med gillande eugenikens grundare, kusinen Francis Galton och uttrycker förundran över att vi ägnar så liten eftertanke i valet av partner jämfört med hur vi väljer partners till våra husdjur. Utvecklingen inom gentekniken, inte minst Crispr-tekniken, har fått fart på den eugeniska diskussionen igen, men nu begränsad till vad som ibland kallas konsumenteugenik. Snart kan du välja vilka gener du (inte) vill föra vidare till dina barn.

Före Darwin var det naturligt att tänka sig människan som oföränderlig, en gång skapad till Guds avbild. Frågan om människans villkor gällde denna oföränderliga människa. Annorlunda blir det efter Darwin. Med en människa i, visserligen långsam, men ändå ständigt pågående utveckling, måste vi fråga oss hur utvecklingen av oss som art kan förändra våra villkor. Den tanken fascinerade Nietzsche när han drömde om en övermänniska, men idag är det många som i stället ser nästa stadium i människans utveckling som en symbios mellan människa och maskin. Människan har blivit så beroende av tekniken att hennes utveckling nu sker i tekniken snarare än i biologin och den utvecklingen går idag så mycket fortare än den biologiska.

Vi kan inte längre lära oss särskilt mycket om människans villkor genom att läsa skönlitteratur eller lyssna till folk med bildning. I stället måste vi förstå vad en människa är genom att vända oss till vetenskapen och tekniken. Vi måste se hur människan har formats av evolutionen och vilka faktorer som är viktiga i hennes fortsatta utveckling. Sedan måste vi också förstå hur människan med sin teknik inte bara kan förändra sina villkor utan också sig själv.

När jag ser mig omkring i min samtid slås jag av hur diskussionen om människans villkor fortsätter treva sig fram utan hänsyn till det vetenskapen idag säger oss. Många verkar inte känna till eller dela Darwins syn på människans ursprung i evolutionen. Religiösa föreställningar fortsätter att spela en viktig roll. Vetenskapens och teknikens fantastiska utveckling under de senaste århundradet verkar inte göra något större intryck. Teknikens roll i att forma vår framtid underskattas. Den globala uppvärmningen har fått många att ifrågasätta den tekniska utvecklingen och drömma om en tillvaro mer lik de andra apornas som om det möjligt eller önskvärt att återgå till en samhällsform med mindre teknik.

Samtidigt finns det andra tecken som tyder på att medvetenheten ökar om teknikens och vetenskapens växande roll i kulturutvecklingen. På sikt måste väl detta ändå leda till att diskussionen om vad det är att vara människa, människans villkor och meningen med livet förändras. Som stora apor är vi överlevnadsmaskiner för våra gener, gjorda för att göra nya apor med våra gener. Men till skillnad från de andra aporna har vi vetenskap och teknik och därmed en förmåga att utforska universum och påverka våra levnadsvillkor. Tack vare denna förmåga behöver vi inte nöja oss med ett liv som apor. Det är vad vi gör med denna förmåga som gör det så spännande att vara människa.

Bo Dahlbom