Kunde vi räddat klimatet?

Losing Earth (2019) är en liten pärla till bok skriven av Nathaniel Rich. Den berättar historien om klimatdiskussionen i Washington på 1980-talet med undertiteln ”decenniet då vi kunde ha räddat klimatet”. Boken är skriven som en äventyrsroman med två hjältar, aktivisten Rafe Pomerance och forskaren James Hansen, och ett stort persongalleri som bidrar till att göra läsningen spännande. Här finns de goda, klimatforskarna Jule Charney och Gordon MacDonald samt senatorn Al Gore, och här finns de onda, president Ronald Reagan, president Bushs stabschef John Sununu och president Bush den äldre själv.

Intressant är att notera att fossilbränsleindustrin, som under 1990- och 2000-talet satsade stora summor på att avvärja försöken att reglera och fasa ut användningen av fossila bränslen, på 1980-talet intog en mycket försiktigare hållning. Exxon satsade själv på koldioxidforskning och deltog genom forskningschefen Henry Shaw i möten och diskussioner med oberoende forskare och politiker. Man tog klimatfrågan på stort allvar även om man naturligtvis mest var intresserad av att få veta vilken roll man själv spelade i den globala uppvärmningen.

I boken får vi följa Pomerance och Hansen när de på möten, konferenser och senatsförhör försöker väcka opinion i klimatfrågan. Spänningen stiger när det verkar som om man är på väg mot ett förslag till reglering av användningen av fossilbränslen. Berättelsen kulminerar i den första stora klimatkonferensen i Noordwijk, Nederländerna, i november 1989, där USA till slut motsatte sig alla försök att sätta ett tak på utsläppen av koldioxid.

När Clinton blev president år 1993, med Al Gore som vice-president, hade kraften på många sätt gått ur klimatfrågan i USA. En motsträvig kongress med senatorer från olje- och kolstater ställde sig på tvären och Clinton-Gore lyckades inte genomföra särskilt mycket. Enligt Rich hade USA en chans att göra något avgörande på 1980-talet, men man misslyckades och sedan dess har USA, snarare än att leda kampen, gjort sitt bästa för att sabotera de internationella försöken att komma tillrätta med den globala uppvärmningen.

Rich har skrivit en spännande skröna, men han är inte lika lyckosam med de två huvudpoänger han vill göra med sin berättelse. Han inser själv att vi inte alls hade kunnat ta avgörande steg för att rädda klimatet redan på 1980-talet. Han intervjuar John Sununu om hans roll på konferensen i Noordwijk, och frågar om det var hans fel att det inte blev något avtal. Det blev inget avtal, svarar Sununu, eftersom ingen av de politiska ledarna tog frågan på tillräckligt stort allvar. Visst hade somliga kunna skriva på ett avtal, men de hade inga tankar på att uppfylla avtalet om det innebar kostnader.

Det tror jag är en riktig analys och det verkar som om Rich håller med. Det var inte möjligt att på 1980-talet ta några avgörande steg för att stoppa den globala uppvärmningen. Det berodde delvis på att frågan för många politiska ledare var ny och för att allmänheten i stort sett var helt okunnig om vad som pågick. Mycket har hänt sedan dess. Greta Thunberg har gjort intryck och värmeböljor, skogsbränder, torka och översvämningar har skrämt upp oss.

Situationen är också annorlunda idag tack vare den tekniska utvecklingen, men den nämner inte Rich. Priset på solceller och batterier har sjunkit till mindre än en tiondel av vad det var. Elon Musk har med sin Tesla revolutionerat bilindustrin. Om transporter och energiindustri blir fossilfria kan de visa vägen till ett fossilfritt samhälle. I efterhand kommer vi att ha lärt oss något om hur mänskligheten kan genomföra förändringar genom ett samspel mellan teknisk utveckling och politisk reglering.

Politisk reglering kan driva teknisk utveckling och genom teknisk utveckling kan ett samhälle ställa om, till exempel från fossila bränslen till sol, vind och vatten. Den tekniska utvecklingen gör det möjligt att genomföra förändringar som alla kan tjäna på. Politisk reglering utan teknisk utveckling kan däremot bli mycket kostsam. Det är så många länder har hanterat kärnkraften. I stället för att styra utvecklingen mot säkrare kärnkraft utan radioaktivt avfall har man avbrutit utvecklingen, stängt ned kärnkraftverken och försökt hitta metoder att lagra det avfall man blivit sittande med.

Rich vill göra ytterligare en poäng med sin bok, men inte heller den tycker jag är särskilt välbetänkt. Han avslutar boken med en moralisk betraktelse. Snart kommer vi att få se folkrörelser som ställer klimatförnekarna till svars. De processer vi idag ser mot oljeindustrin och mot regeringar är bara början. Samtidigt måste vi alla inse att vi alla här i väst med vår livsstil är medskyldiga till den globala uppvärmningen. Klimatet är ingen politisk eller ekonomiska fråga. Klimatet handlar om mänsklighetens överlevnad och ställningstagandet är därför moraliskt.

Avslutningen är stark och den gör intryck, men vad är det egentligen Rich vill säga? Medborgarrättsrörelsen i USA, med Martin Luther Kings berömda tal som höjdpunkt, beskrivs ibland som en moralisk rörelse. Rich ger fler exempel och han menar att moraliska rörelser har en kraft som ekonomiska och politiska rörelser saknar. Kanske är detta typiskt amerikanskt, men moralisk betyder väl här detsamma som emotionell. Genom att klimatrörelsen blir mer emotionell, blir den också mer effektiv. Det är kanske sant, men när politiken blir emotionell brukar den också bli mindre förnuftig. Klimatfrågan handlar om mänsklighetens överlevnad. Just därför behöver vi angripa frågan med så mycket förnuft vi bara förmår.

Bo Dahlbom