Människans projekt

På 1980-talet skedde en snabb utveckling och spridning av persondatorer på kontor och i hemmen. Under några år blev det allt tydligare att något nytt var på gång, en teknikutveckling som var snabbare och mer konsumentnära än någon vi hade sett tidigare. Intrycket blev mer överväldigande på 1990-talet när mobiltelefoner och Internet utvecklades och spreds över världen.

Sedan har det bara fortsatt och så här ett par decennier in på 2000-talet är det tydligt att både tekniken och vetenskapen utvecklas med en helt annan hastighet än på 1900-talet. Energiteknik, rymdteknik, genteknik och artificiell intelligens är bara fyra exempel på områden där utvecklingen idag är häpnadsväckande snabb. När forskare och utvecklare uttalar sig blir det allt vanligare att vi får höra att ”det mesta har hänt de senaste 5 eller 10 åren”.

Den snabba utvecklingen av vetenskap och teknik förutsätter en värld av välstånd, en fungerande ekonomi med en global marknad, innovativa företag och snabb teknikspridning, ett växande antal forskare och tekniker och ett nära samarbete mellan forskning och teknikutveckling. Om dessa förhållanden får fortsätta att råda, om ekonomin fortsätter att växa och antalet forskare och teknikutvecklare blir fler kan vi räkna med att utvecklingen av vetenskap och teknik bara blir snabbare och snabbare.

Att kunskapen växer är kanske oproblematiskt även om det inte var länge sedan vetenskapsteorin med hetta debatterade denna fråga. Att tekniken utvecklas innebär också att den växer även om det kanske inte är lika självklart vad det betyder. Vilken teknik är det som utvecklas och varför? Har teknikutvecklingen någon riktning och vem bestämmer i så fall den? Ibland används evolutionsteorin för att förstå teknikutvecklingen, men ibland görs också mer planerade, inte alltid lyckosamma, tekniksatsningar.

Ställd inför en häpnadsväckande snabb, accelererande utveckling av vetenskap och teknik är det naturligt att fråga sig vart denna utveckling är på väg. Hur kommer tekniken att se ut om 50 eller 100 år? Hur kommer vetenskapen att se ut? Vad kommer bli möjligt att göra, vad kommer vi att veta? Vilka sjukdomar kan vi bota? Vilka nya material kommer vi att använda? Utvecklingen gör en nyfiken på framtiden. Man vill leva längre för att se hur det går.

Teknikutvecklingen gör en nyfiken på framtiden, men inte bara den omedelbara framtiden, utan även längre fram. Hur kommer människor att leva om 300 år, om 1000 år? Tanken svindlar samtidigt som man får en tydlig upplevelse av att leva i början av en fantastisk utveckling. Det är inte underligt om man fylls av en önskan att försöka uttala sig om framtiden, att försöka föreställa sig det som kan tänkas ske.

Människor är stora apor och som allt levande är vi gjorda för att föra livet vidare. Meningen med livet för en apa är att göra fler apor. Om vi vill förstå vad det innebär att vara människa gör vi klokt i att börja med evolutionsteorin. Men människor utvecklar kultur – teknik, religion, politik, konst, vetenskap – och kulturen ger oss värden och ambitioner som går utöver evolutionsteorin. Teknifiering och förvetenskapligande talade man om på 1900-talet för att kritisera teknikens och vetenskapens intrång i all kultur. Det hindrar inte att tekniken och vetenskapen bara blir viktigare och med tiden får en allt tydligare särställning i kulturen.

När man betänker att människor är stora apor framstår utvecklingen av teknik och vetenskap som helt fantastisk. Om kulturen gör oss till människor är det inte orimligt att uppfatta teknik- och vetenskapsutvecklingen som människans stora projekt. Kanske kan man till och med göra detta projekt till meningen med livet för oss människor och uppleva spänningen av att vara med på detta äventyr. Våra liv får mening genom att ingå i detta projekt och det blir väsentligt att projektet fortsätter efter vår död. Vi ingår alla i detta projekt, var och en av oss bidrar till dess framgång, somliga mer, somliga mindre.

Människor vill leva meningsfulla liv. Vi söker något att leva för. Vi kan bekräfta evolutionen genom att leva för familj och barn, vi kan leva för andra eller vi kan söka meningen i kulturen, i religion, konst, politik eller vetenskap. En vetenskaplig världsbild ger ingen mening. Universum är likgiltigt, som Sartre uttryckte det. Om vi vill ha mening måste vi skapa den själva. När vetenskapen verkar göra livet meningslöst gör vi teknikens och vetenskapens utveckling till människans mening.

Hur ska vi bäst beskriva människans projekt? Vad är egentligen dess mål och syfte? Hur får det sin riktning? När började projektet? Hur kan vi bäst medverka till att det kan fortgå? Vad kan vara värt att offra för projektets framgång? Kräver projektet ekonomisk tillväxt? Hur förhåller sig projektet till den globala uppvärmningen och dagens rovdrift på naturen? Hur förhåller sig projektet till drömmen om det goda samhället? Projektet väcker många frågor som vi inte kan besvara här, men låt mig göra några observationer om vad det betyder att uppfatta teknikutvecklingen som människans projekt.

Uppfattad som människans projekt, som meningen med livet, får utvecklingen av teknik och vetenskap närmast något religiöst över sig. I stället för att se teknikutvecklingen som enbart en fråga om effektivisering av arbete och vardag, ett medel för ekonomisk tillväxt och ett växande utbud av produkter och tjänster, försöker vi ge teknikutvecklingen en mer ödesmättad tyngd. Tekniken och vetenskapen utvecklas tillsammans. Den ena är en förutsättning för den andra och tillsammans utvecklar de oss som människor genom att öka vår kunskap om och förmåga att forma universum efter våra behov och önskemål.

Teknik och vetenskap uppfattas bäst som två sidor av samma sak och med tiden kanske vi finner ett ord för att tala om de två. Vetenskapen vill kartlägga verkligheten och tekniken vill förändra den. Tekniken tillämpar vetenskapen och vetenskapen använder tekniken. Den moderna fysiken är helt beroende av gigantiska acceleratorer och all vetenskap använder digital teknik för beräkning, simulering och visualisering. Genetiken går inte längre att skilja från gentekniken. All naturvetenskap blir ingenjörsvetenskap, en vetenskap om artefakter, när naturen blir vår artefakt, något vi ständigt formar och omformar.

I stället för att se teknikens och vetenskapens utveckling som något som vi av en händelse har kommit att ägna oss åt och som vi skulle kunna avbryta blir utvecklingen något större, något som definierar oss som människor. När vi kritiserar den moderna tekniken, när vi säger att teknikutvecklingen gått för långt eller för fort, är det inte bara tekniken vi uttalar oss om, utan det mänskliga projektet. Kritiken måste relateras till projektets framgångsfaktorer. Är denna utveckling något som bidrar till eller försvårar projektets framgång?

Tekniken utvecklar oss, tvingar oss att lära oss den, förhålla oss till den, förändras med den. I stället för att se tekniken som något som vi kan ha eller mista, som något vi kan välja bort om vi vill, blir teknikutvecklingen något vi måste delta i om vi vill förbli människor. Men att förbli människor innebär att förändras eftersom tekniken förändrar oss. Vi vet att den teknik vi använder, särskilt som små barn, präglar våra hjärnor. Tekniken blir en allt viktigare del av oss, en del av fenotypen människa.  

Teknik- och vetenskapsutveckling är universell, allmänmänsklig, och att göra den till människans projekt innebär att tala om mänskligheten snarare än om olika kulturer eller civilisationer som Spengler och Toynbee gjorde. Tekniken och vetenskapen bryggar över kulturer. När tekniken möjliggör global kommunikation, när vi alla använder samma teknik och teknikens betydelse ökar och när vetenskapen blir en universell gemenskap kommer våra vardagsvanor, samhällen och kulturer att vävas samman.

Vi har kommit långt från livet på den afrikanska savannen för 100 000 år sedan. Med den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, följd av den industriella revolutionen på 1800-talet, inledde vi en resa som kommer att ta oss ut i rymden, på spännande upptäcktsfärder och fantastiska byggnadsprojekt i ett gigantiskt universum som blir en allt naturligare hemvist för oss människor, om vi fortfarande är människor.

Bo Dahlbom