Universum skrämmer

Brian Greene inleder sin bok Until the End of Time (2020) med en insikt han fick för några år sedan över en kaffe på Starbucks som gav honom en djupare känsla av vördnad för livet. Våra liv tar snart slut men vi söker tröst i att efter oss går livet vidare, att vi varit en del av något större. Men vad händer när vi inser att allt liv ska ta slut en dag, att hela universum kommer att gå under? Blir livet då futtigare, totalt utan mening? Nej, säger Greene, det blir större, just genom att vara ett så märkligt undantag. Vi lever nu och hur fantastiskt är inte detta när vi betänker den evighet som omger oss.

Funderingar om universums uppkomst, utveckling och undergång är skrämmande om man verkligen gör dem levande för sig. Och jag måste erkänna att Greenes beskrivningar av universum skrämmer mig. Allt är så ofattbart stort, alla krafter, energier, processer så förunderligt gigantiska, när stjärnor bildas, kolliderar eller kollapsar. Jag får en liknande känsla när jag läser om människokroppens minsta beståndsdelar. Detta myller av molekyler och celler, allt är så ofattbart litet, alla processer tillsammans så komplexa, att det är förunderligt att det kan fungera. Det blir skrämmande om man verkligen försöker föreställa sig vad som krävs för att hålla en människa vid liv.

Människor har i alla tider berättat historier om gudar och krafter för att göra verkligheten begriplig och hanterbar. Hur torftiga är inte dessa historier jämfört med den moderna vetenskapens världsbild. Vetenskaperna vill göra verkligheten begriplig, men inte till priset av att göra den hanterbar. Greene vill få oss att se hur universum i all sin oerhörda, skrämmande storslagenhet ändå kan ge oss en känsla av glädje över livet här och nu. Just genom att vara ett undantag i ett annars ödsligt universum blir livet självt storslaget.

Brian Greene är professor vid Columbia, fysiker, expert på strängteori, en av grundarna av World Science Festival och författare till mycket uppskattade böcker i populärvetenskap. Den här boken är bara den senaste i en rad böcker som försöker ge oss icke-fysiker en rikare förståelse av den värld vi lever i. Jag läser den med glädje och den vidgar verkligen mina vyer. Jag inser med förvåning att det är långt mellan gångerna som jag verkligen tänker på universum.

Greene skriver universums historia från början till slut och ger oss de principer och processer vetenskapen idag använder. Vi får läsa om Big Bang, inflationsfält, repulsiv gravitation, boltzmanhjärnor och higgspartiklar, om entropi och evolution, om hur stjärnor formas och liv utvecklas, om medvetanden, språk, kreativitet och människans tidiga försök att med myter och religioner förstå universum.

Att entropin ständigt växer, som termodynamikens andra lag lär oss, innebär att ordning bara kan skapas genom att sprida större oordning till omgivningen. Med denna princip kan vi förstå hur universum skapas, hur stjärnor och planeter uppkommer och hur liv utvecklas. Greene beskriver hur det går till. Han ger oss detaljer om livets uppkomst på jorden, om hur information och energi hanteras på samma sätt av allt levande, vilket innebär att allt liv har samma ursprung.

Många av 1800-talets filosofer undrade över den märkliga kraft som gör något levande. Idag nöjer vi oss med vetenskapens beskrivning av de molekylära livsprocesserna. I stället undrar filosofer över medvetandet och ifrågasätter att fysikaliska processer skulle kunna ge en fullständig beskrivning av våra upplevelser. Greene tror att det är möjligt och diskuterar argument och teorier från dagens filosofiska diskussioner. Naturvetenskaperna ger oss en fullständig förklaring av universum, det levande och medvetandet, menar Greene, och det innebär också att det saknas utrymme för en mänsklig fri vilja. Människans frihet härrör inte från att hon står över fysikens lagar utan från att hon är så komplext organiserad att hennes reaktioner är så svåra att förutsäga.

Även om allt i universum kan förklaras med fysik behöver vi vända oss till andra vetenskaper för att studera hur språket en gång uppkom, vilken roll berättelser, myter, kreativitet och fantasi har spelat i mänsklighetens utveckling. Kanske evolutionsteorin kan förklara dessa mycket mänskliga förmågor. Greene diskuterar med lätt hand sådana frågor och hamnar till slut i en diskussion  av religionens och konstens ursprung och funktion. Kanske vill han visa att en naturvetenskaplig världsbild inte behöver välja bort det sublima, men själv hastar jag vidare till de avslutande kosmologiska utmaningarna där Greene är mer på hemmaplan.

Vårt universum bildades med en stor smäll för 13,8 miljarder år sedan, men hur länge kommer det att finnas kvar? I de sista kapitlen vänder Greene blicken mot framtiden. Termodynamikens andra lag kommer att fortsätta att gälla. Entropin kommer att öka. Men hur är det med evolutionen? Kommer människor att blanda sig i arternas utveckling? Och vad kommer människor att göra med framtida tekniker? Kommer vi att kunna bygga om universum och påverka galaxernas utveckling?

Greene använder Empire State Building i New York för att ge oss en känsla av de enorma tidrymder vi pratar om. Allt började med Big Bang. Första våningen är 10 år efter smällen, andra 100, tredje 1000 och så vidare. När vi går från 12e till 13e våningen, går vi från 1 biljon år efter smällen till 10 biljoner år. Vi har just kommit upp på 11e våningen och frågar oss hur framtiden ser ut. Hur kommer universum att förändras och hur länge kommer det att finnas kvar?

Om sådär 5 miljarder år kommer solen att förändras. Om människor finns kvar måste de lämna jorden som kommer att bli obeboelig. Vi kommer fortfarande att vara på 11e våningen när solen till slut slocknar. Det är långt kvar till högsta våningen, men universum expanderar. Den mörka energin skapar repulsiv gravitation och enligt en teori kommer denna att slita isär galaxerna och solsystemen redan om 20 miljarder år medan vi är kvar på våning 11. Greene är dock inte övertygad om att universum kommer att sluta i ”the Big Rip” utan fortsätter sin framtidsbeskrivning.

De första stjärnorna bildades för ungefär 100 miljoner år sedan, på 8e våningen. Nya stjärnor bildas hela tiden, och gamla slocknar, men om ungefär 100 biljoner år kommer inga fler stjärnor att bildas. Då kommer också de sista stjärnorna att slockna, när vi är på 14e våningen. Solsystemen kommer att finnas kvar ett tag till, men gravitationsvågorna har visat att planeterna med tiden, på 23e våningen, kommer att falla in i sina (slocknade) solar. Något liknande kommer att hända med galaxerna. På 24e våningen kommer de att slukas av de svarta hål som finns i nästan alla galaxers centrum. Universum kommer att bli en mörk och utbränd plats, mest bestående av svarta hål. Men även de svarta hålen kommer att försvinna. Som Hawking kunde visa avger de svarta hålen strålning, ”Hawking-strålning”, och denna kommer till slut, när vi når toppen på Empire State Building, den 102a våningen, leda till att även de svarta hålen försvinner.

Vid det laget har människor för länge sedan försvunnit från universum, men det är idag omöjligt att säga något om hur vi människor kommer att dö ut. Evolutionen fortsätter och kanske följs vi av andra, bättre anpassade arter. Kanske gör vi om oss med genteknik eller förenar oss med tekniken till någon sorts transhumanistiska cyborgianer. Greene avstår från sådana spekulationer och använder i stället fysiken till att diskutera hur länge det kan finnas tänkande i universum. Om vi inte tror att liv och tänkande kräver något särskilt material kan det fortsätta långt efter att människorna gått under. Men inte hur länge som helst. När universum blir en mörk och utbränd plats är det slut också på tänkandet.

Människan är dödlig men samtidigt som döden ger oss ångest kan den ge oss livskraft. Filosofer har till och med hävdat att om vi lyckas bota åldrandet och bli odödliga kommer vi att gå under av leda. Det tycker Greene är att underskatta människan. Han tror inte att vi som odödliga skulle ha några större problem att finna sådant som ger livet glädje och mening. Men kanske vore det värre om hela mänskligheten skulle gå under? Många verksamheter skulle bli meningslösa om mänskligheten skulle gå under strax efter vår egen död. Greene tror att han skulle sluta med sin forskning i fysik. Varför anstränga sig med vetenskapliga publikationer när ändå undergången är nära? För att forskningen ska vara meningsfull måste den ingå i ett samtal med andra forskare.

Greene diskuterar filosofen Samuel Schefflers resonemang om hur tanken på mänsklighetens undergång får livet att bli meningslöst. Enligt Scheffler beror det kanske på när undergången sker. Om den ligger mycket långt in i framtiden förlorar undergången sin kraft att påverka oss. Greene håller inte med. Om man anstränger sig lite kan man föreställa sig universums framtid med slocknande stjärnor och inse att mänsklighetens tid är begränsad. Men just i denna begränsning ligger hennes storhet. En människas liv får sin märkliga betydelse av att det är begränsat och mänsklighetens fantastiska storhet blir inte mindre av begränsningen i tiden. Tvärtom framhäver begränsningen hur otroligt det är att i detta gigantiska universum några partiklar kommit samman, blivit levande och medvetna varelser, betraktat sig själva och universum, skapat vetenskap och konst, och börjat begripa universum och dess utveckling. Och en av dessa varelser är du!

Kommen så långt i min läsning måste jag hämta andan. Vilken fantastisk resa Greene bjuder läsaren på. Med stor elegans lyckas han förmedla det som är själva kärnan i vetenskapen, att den är ett pågående projekt, att sökandet efter kunskap bara har börjat. Han ger oss inblick i fysikens fantastiska värld med rigorös matematik och vilda spekulationer, han väger teorier mot varandra och bjuder in oss att delta i det spännande samtal som vetenskaplig forskning utgör. Och han hjälper oss att blicka långt, långt in i framtiden, och reflektera över universums undergång samtidigt som vi betänker vår egen dödlighet och meningen med livet.

Bo Dahlbom