AI förändrar allt

Det är inte ovanligt att ny teknik väcker stor entusiasm och sägs förändra allt. Sedan går det några år, användningen av den nya tekniken breder ut sig och det mesta förblir sig ändå rätt likt. Eller kanske vänjer sig människor snabbt vid det nya, förändrar sin vardag och tänker inte särskilt mycket på detta. Människor är både motståndare mot förändring och förunderligt flexibla. De kan leva ensligt på landet eller tätt packade i megastäder, omgivna av naturen eller av asfalt, betong och avgaser.

Jag läser en bok av en mycket namnkunnig trio, Henry Kissinger, Eric Schmidt och Daniel Huttenlocher, The Age of AI (2021) som hävdar att AI kommer att förändra människans historia. Det är en märklig bok. Samtidigt som den har mycket intressant att säga om AI och om hur digitaliseringen förändrar våra samhällen är den i långa stycken så allmänt hållen att den gör mig besviken. Det börjar bra. Ett utmärkt, inledande kapitel beskriver den häpnadsväckande kraften hos AI. Mönsterigenkänning och maskininlärning har gjort datorerna överlägsna i schack, fenomenala på att hitta nya läkemedel, producera välskriven, intelligent text och hjälpa oss att blixtsnabbt hitta det vi söker i webbens ofantliga informationsvärld.

Efter denna inledning följer ett rätt meningslöst kapitel om kunskapens utveckling i västerlandet från Platon till AI. Filosofer flimrar förbi, tryckpressens betydelse noteras, upplysningen med dess förnuftstro och den vetenskapliga revolutionen nämns, men allt förblir allmänt hållet och rätt intetsägande. Man anar en poäng som aldrig förverkligas, att göra tydligt hur det mänskliga kunskapssökandet utvecklats för att sedan visa hur annorlunda kunskapsutvecklingen sker med AI.

Ett tredje kapitel förklarar lite närmare vad AI är och varför den är så kraftfull. Vi får läsa om Turing-testet, om regelbaserade system och Rosenblatts neurala nätverk, om hur dagens AI-system fungerar, om maskininlärning, generatorer och generativa motståndarnätverk. Diskussionen är nyanserad och fördelar varvas med risker. Skräddarsydda tjänster skapar filterbubblor och snedvridna data genererar snedvriden AI. Sociala media har bidragit till ökad polarisering, falska nyheter och hatfulla kommentarer. Med AI blir översättning automatisk och kontakten mellan olika språkområden och kulturer kan öka. Men vad händer i de kontakterna? Blir det ökad förståelse eller konflikter och ökad misstro? Eftersom AI inte kan motivera sina slutsatser behöver människor övervaka och reglera användningen av AI. Att förutsäga AI:s utveckling är svårt, men rimligt är att anta att den bör bli minst lika snabb som utvecklingen av processorerna.

Bokens bästa kapitel handlar om de digitala plattformarna och den roll de spelar i samhällsomvandlingen. Här visar författarna hur plattformarna med AI blivit allt viktigare i vår vardag. Facebook tar emot miljontals inlägg om dagen och använder AI för att kontrollera att innehållet inte är stötande. När du använder Google Maps ingår du i ett system där enorma datamängder behandlas av AI för att ge dig den bästa vägledningen. När de digitala plattformarna får större betydelse i hälsovård, utbildning, ekonomi och underhållning kommer datainsamling och AI att sätta en allt starkare prägel på vår vardag. Vi blir beroende av dessa plattformar och AI på ett sätt som vi tidigare var beroende av människor runt omkring oss. Relationer mellan människor förändras, samhället förändrar karaktär. Företagen som äger de digitala plattformarna spelar en allt viktigare roll i detta nya samhälle. De utformar plattformarna, samlar in data, utvecklar AI, formar vår vardag. Hur regleras deras verksamhet? Hur ser relationen ut mellan dessa företag och de offentliga institutioner vars verksamhet de tagit över?

I Kina används plattformarna och all datainsamling till allt mer detaljerad och närgången statlig övervakning av medborgarna. I USA pågår en liknande övervakning men mer i det fördolda och i första hand av företagen. I Europa försöker EU motverka sådan övervakning, men hur ser framtiden ut? Vill vi ha tjänsterna måste vi kanske acceptera övervakning? Vilken roll kommer plattformarna att spela i vår vardag? Hur formar de oss och våra konsumtionsvanor, moden, världsbilder? Plattformarna formar oss som sociala varelser och gör det möjligt att studera sådana processer i en samhällsvetenskap som alltmer tar sin utgångspunkt i plattformarna.

Facebook, Google, Amazon, Twitter och TikTok är alla globala plattformar, men många länder vill naturligtvis ha även lokala plattformar. När myndigheter och kommuner blir plattformar för medborgarnas nätverkande vill de ha egna plattformar i stället för att möta medborgarna på Facebook. Men de kan naturligtvis inte erbjuda samma kvalitet, funktionalitet och säkerhet som de globala plattformarna. Att polisens plattformar måste bli nationella verkar närmast självklart, men plattformar för utbildning och hälsovård kan kanske lika gärna bli globala. När plattformarna breder ut sig sker stora förändringar.

När Putin år 2017 sade att den som vinner AI-utvecklingen kommer att regera världen var det AI:s användning som krigsteknik han tänkte på. Det femte kapitlet handlar om hur en fredlig världsordning upprätthålls i en värld med AI, men kapitlet har inte mycket hopp att ge. Det är sorgligt men sant att ny teknik alltid har fått tidig användning i kriget och att kriget länge varit finansiär av innovativ teknikutveckling. Det var först i början av 1990-talet som underhållningsindustrin tog över som ledande finansiär av den digitala teknikutvecklingen i USA. AI-forskningen har dataspelsvärlden att tacka för sina kraftfulla processorer, men försvarsindustrin satsar idag stort på AI i utvecklingen av cyberkrigföring och autonoma vapensystem av olika slag. Hur ska användningen av dessa system kunna regleras?

Kalla krigets förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen präglades av att det gick att förutsäga konsekvenserna av ett eventuellt kärnvapenkrig. Cyberkrig och autonoma vapensystem är mer oförutsägbara. Cyberkrig liknar biologisk eller kemisk krigföring. Det går inte alltid att förutsäga konsekvenserna av en attack. Möjligheterna till hemlighetsmakeri är också större. Till skillnad från kärnvapen kräver cybervapen och AI inte några gigantiska anläggningar vilket gör det svårt att bedöma motståndarens kapacitet. Att genom förhandlingar uppnå terrorbalans verkar inte möjligt. Med hänsyn till AI:s stora betydelse i civilsamhället kan dess användning inte begränsas. Digitaliseringen hållet på att ge mänskligheten en förstörelseförmåga som verkar kräva en världsordning utan krig om vi ska överleva.  

I väntan på en sådan världsordning måste ett samhälle helt beroende av Internet skydda sin infrastruktur mot angrepp utifrån och kan göra detta genom att stänga sitt nät mot omvärlden. Den teknik som en gång lovade en plattare värld med globalt utbyte splittras upp och vi får Splinternet i stället för Internet. Vi ser sådana tendenser idag. Alternativt kan vi behålla kontakten med omvärlden, men använda AI för att övervaka nätet och identifiera angrepp. Då kräver vår säkerhet att vi ligger i framkant vad gäller cyberförsvar och AI-utveckling och det klarar endast några få länder med USA och Kina i spetsen.

AI är överlägsen vår mänskliga intelligens på specifika områden. Men är AI annorlunda, kommer AI att ge oss kunskap som vi inte kan förstå? Och är det i så fall kunskap? Författarna återkommer till dessa frågor utan att riktigt våga ge något svar. Det förvånar mig. AI är under utveckling och även om det inte är alldeles enkelt att se vad som kan åstadkommas finns det ingen anledning att mystifiera. Vi kan inte mäta oss med AI när det gäller förmåga att känna igen mönster. AI ser mönster tidigare än vi gör, ser mönster som vi inte ser, men redan de första datorerna var bättre på att räkna än vi människor. Att AI är överlägsen på många områden kommer lika lite att rubba vårt självförtroende som de första beräkningsmaskinerna.

Kissinger, Schmidt och Huttenlocher har rätt i att AI kommer att innebära stora förändringar, men kanske inte på det djupare, filosofiska sätt som de tror. I det moderna samhället är vi redan så beroende av komplexa sociotekniska system att ett växande beroende av AI inte gör någon större skillnad. Men AI möjliggör däremot en automatisering av sådan omfattning att vardagen verkligen kommer att förändras. Robotar i hemmen, på arbetsplatserna och i stadslivet, självstyrande fordon av alla de slag och helt automatiserade fabriker frammanar gamla SF-bilder av framtida städer. Hur gott livet i de städerna kan bli återstår att se, men nog blir det annorlunda alltid.

1800-talets utopister drömde om ett framtida samhälle där livet var enkelt och lättjefullt. Den tekniska utvecklingen ger oss i stället ett samhälle med allt mer svindlande komplikation allt svårare att hantera. AI är en teknik som bidrar till ökad komplikation. Hur väl vi lyckas hantera den avgör hur goda samhällen vi får. Risken för sammanbrott är stor och likaså risken för dysfunktionella samhällsbildningar. Demokratin fungerade som bäst i det enkla samhället i Aten. Den kommer att utsättas för stora påfrestningar när komplikationen i våra samhällen snabbt växer.

Bo Dahlbom