Tao Guang Yang Hui

Det verkar hålla på att utvecklas till kallt krig mellan USA och Kina. När Trump år 2018 inledde sitt handelskrig med Kina och svartlistade Huawei var det inte självklart att USA skulle överge sin tidigare mjuka linje. Trump var oberäknelig och lättsinnig och kanske skulle den hårdare inställningen inte bli långvarig. Nu vet vi bättre. Biden fortsätter i Trumps fotspår när det gäller Kina samtidigt som Xi Jinping använder en allt skarpare ton i umgänget med USA.

När Sovjetunionen föll samman år 1991 var det många som likt Francis Fukuyama i The End of History and the Last Man (1992) såg en ljus framtid präglad av den amerikanska, liberala världsordningen. När Kinas ekonomi utvecklades räknade man med att landet skulle demokratiseras och inta sin plats vid sidan om USA i denna världsordning. Tänk vilken lycka det skulle vara för världssamfundet om dessa länder kunde samarbeta.

Den optimistiska uppfattningen dominerade även när Kina i början av 2000-talet snabbt växte och blev ”världens fabrik” med en fullständigt häpnadsväckande ekonomisk utveckling. Kina verkade också vara på väg mot ett mindre auktoritärt styre och västvärlden såg med glädje på landets utveckling. I efterhand är det många som inser hur naiva de var. Presidenterna efter Deng avgick alla efter sina 5 (10) år vid makten som konstitutionen föreskrev. Annorlunda blev det när Xi Jinping kom till makten år 2012. Efter 5 år som president genomdrev han år 2018 en förändring av konstitutionen som ger honom rätt att förbli president på livstid – precis som Vladimir Putin.

Under Xis ledning har Kina snabbt utvecklats i auktoritär riktning och Xi jämförs nu allt oftare med Mao. Han har gjort sig av med konkurrenter genom att driva en kampanj mot korruption. Övervakningen av medborgarna, förföljelserna av oliktänkande, förtrycket av minoriteter ökar. Hongkongs frihet har beskurits. Kommunistpartiet har stärkt sin ställning över ekonomin och de statliga företagen gynnas alltmer. Planekonomin förstärks och de digitala jättarna Alibaba och Tencent har båda fått se sina affärsmöjligheter begränsas. Satsningarna på militären ökar och hoten mot Taiwans självständighet blir allt skarpare, nu senast i Xis tal på den pågående partikongressen.

Jag läser ytterligare en bok om Kina, The Long Game (2021) av Rush Doshi, forskare vid Yale, medlem av president Bidens säkerhetsråd med ansvar för Kina. Doshi vill visa att Kina ända sedan Deng Xiaoping i början av 1990-talet vägletts av en tydlig nationell strategi med målet att överta USA:s roll som världens dominerande stormakt.

Fram till början av 1800-talet var Kinas ekonomi störst i världen, men med opiumkrigen inleddes en period när Europa och USA utvecklades snabbt medan Kina stagnerade. I Kina talar man om ”förödmjukelsens århundrade” och det finns en utbredd önskan i Kina att återge landet dess rättmätiga ställning i världen. När Deng Xiaoping tog makten år 1978 inledde han ett reformarbete med den ambitionen. Senare formulerade han också en säkerhetsstrategi (grand strategy) för hur arbetet skulle bedrivas som betonade försiktighet gentemot omvärlden: Tao Guang Yang Hui, på svenska ungefär ”dölj din förmåga och bida din tid”.

Tre händelser motiverade, enligt Doshi, utformningen av en denna strategi: USA:s reaktioner på massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989, USA:s framgångar i Gulf-kriget 1990-91 och Sovjetunionens fall 1991. Tillsammans ledde dessa händelser till att Kina började uppfatta USA som ett tydligare hot och en säkerhetsstrategi utvecklades med den långsiktiga ambitionen att möta detta hot genom att bli mäktigare än USA, först i Asien och sedan globalt. Men än så länge var Kina svagt och sårbart och måste därför agera därefter. Doshi diskuterar utförligt hur Kina utvecklade sitt försvar för att kunna stå emot USA:s mycket starkare militärmakt, hur man blev medlem i asiatiska samarbetsorganisationer ledda av USA endast för att sabotera arbetet i dessa organisationer, och hur man tog hjälp av USA:s vetenskap och teknik för sin ekonomiska utveckling utan att göra sig beroende av USA.

Den globala finanskrisen 2008-09 fick Kina att börja uppfatta USA som alltmer försvagat samtidigt som Kinas styrka vuxit. När Xi Jinping tydligare hävdar Kinas intressen gör han det med utgångspunkt i den ursprungliga strategin men med ett Kina i en betydligt starkare position. Nu handlar det inte längre enbart om försvar utan om ett mer expansivt agerande, till att börja med i närområdet, inte minst genom den nya sidenvägen ”ett bälte, en väg”. Det som många i väst beskriver som en förändring i Kinas attityd, och många tillskriver Xis mer auktoritära anspråk, är enligt Doshi i själva verket bara fullföljandet av en strategi som formulerades redan av Deng i början av 1990-talet.

Doshi argumenterar med rika hänvisningar till kinesiskt material och även om läsningen därigenom kanske blir väl akademisk är det intressant att följa hans försök att tillskriva Kina en tydlig och långsiktig strategi för att återvinna vad kineserna uppfattar som sin rätta plats i världen: mittens rike. Det kinesiska kommunistpartiet med dess knappt 100 miljoner medlemmar är en viktig bärare av denna långsiktiga, nationella säkerhetsstrategi. Även om nya ledare kanske kan komma att förändra strategin ger Doshi oss bilden av ett Kina genomsyrat av revanschlust.

På senare år har detaljerna i Kinas maktövertagande i världen blivit tydligare. I ett tal av Xi år 2018 beskrev han hur västvärlden utvecklats genom den industriella revolutionen i England, genom elektrifieringen och den digitala revolutionen i USA. Nu står vi inför den fjärde industriella revolutionen med artificiell intelligens, big data, kvantdatorer och bioteknik och i den revolutionen kommer Kina att ta ledningen. Mycket talar denna gång till Kinas fördel: framgångsrika digitala jätteföretag, omfattande satsningar på digitala innovationer, en effektiv industriproduktion, och ett väl fungerande statsskick med sofistikerad teknikanvändning, inte minst genom insamling av stora datamängder för övervakning, kontroll och säkerhet.

Doshi beskriver ett Kina som blir alltmer irriterat över USA:s och den amerikanska världsordningens dominans. Det är bara en tidsfråga innan man på allvar börjar utmana denna världsordning. När Kina år 2049 firar 100-årsjubileet av revolutionen räknar man med att ha tagit över USA:s roll som dominerande stormakt i världen. Vi som vant oss vid att leva i en värld präglad av amerikanska, demokratiska värden, med respekt för mänskliga rättigheter, även om amerikanarna själva inte alltid varit så noga med dessa rättigheter, riskerar att få en framtid med en kinesisk världsordning med allt vad det innebär av diktatur och förakt för mänskliga rättigheter. Om Doshi har rätt borde vi alla i västvärlden skynda oss att tillsammans utveckla en strategi för att motverka Kinas ambitioner och försvara vår världsordning.

Även om Doshi själv är optimist och avslutar med en strategi för hur USA ska möta hotet från Kina, är det en mörk framtid hans bok ger oss. Ett kallt krig mellan USA och Kina verkar ofrånkomligt och ett tredje världskrig inte särskilt osannolikt. Även om man kan undra över hur stabil den säkerhetsstrategi Doshi tillskriver Kina verkligen är finns det något ödesmättat över konkurrensen mellan ett växande Kina och ett tidigare helt dominerande USA. Sedan Graham Allison år 2012 först varnade för Thukydides fälla har tyngden i hans varning bara vuxit. Kanske kommer vi om ett par decennier nostalgiskt se tillbaka på år 2022 när det enda som oroade oss var global uppvärmning, Putin och en tillfällig energikris.

Bo Dahlbom