Bortskämda ungdomar

Greg Lukianoff och Jonathan Haidt (2018) The Coddling of the American Mind

Jonathan Haidt beskriver sig själv som mittenliberal, men har på senare år blivit en betydelsefull förespråkare för konservativa värden i den amerikanska debatten. Jag har tidigare skrivit om hans två första böcker, The Happiness Hypothesis och The Righteous Mind, och bland annat om hans försvar för religionen och kritik av ateismens fyra ryttare. Nu läser jag hans tredje bok, The Coddling of the American Mind (2018), om hur de amerikanska ungdomarna på senare år blivit alltmer förklemade. Den här boken har han skrivit tillsammans med juristen Greg Lukianoff som står som första författare. Som alltid läser jag Haidt med förtjusning, även om jag inte alltid håller med honom.

Författarna börjar med en rolig skröna om hur de besöker en guru i Grekland, Misoponos, för att ta del av hans samlade visdom. Han ger dem tre djupa sanningar som sedan blir utgångspunkt för boken: Det som inte dödar dig gör dig svagare. Lita alltid på dina känslor. Livet är en kamp mellan goda och onda. Men författarna vänder på guruns visdomsord. Det är i själva verket tre mycket farliga osanningar som idag genomsyrar de amerikanska universiteten och hotar deras ställning som lärosäten och fora för diskussioner och fri debatt.

Diskussionen av de tre osanningarna är intressant. Författarna använder sig av Nassim Nicholas Talebs begrepp ”antifragility” för att beskriva hur vår uppgift som vuxna måste vara att ”förbereda barnen för vägen, inte vägen för barnen”. I stället för att lägga världen tillrätta för dem borde vi lära dem att bemästra svårigheter och undvika vanföreställningar, gärna med metoder som de som används i den kognitiva beteendeterapin. Det är lätt att hålla med.

Författarna visar hur enstaka professorer och svaga universitetsledningar medverkat i att främja ett överdrivet hänsynstagande till lättkränkta studenter. Med begrepp som mikroaggression, provokationer, emotionell säkerhet, säkra utrymmen och genom att uppmuntra ängsliga reaktioner har man gett utrymme för inställda föreläsningar, häxjakter och censur av oliktänkande. Författarna kritiserar vänstern för att verka för en identitetspolitik grundad i gemensamma fiender snarare än att betona alla människors gemensamma identitet. De diskuterar hur Kimberlé Crenshaws begrepp ”intersektionalitet” kan användas för att splittra snarare än åstadkomma samverkan och redogör för teorins rötter hos 60-talsgurun Herbert Marcuse.

Lukianoff och Haidt beskriver ett universitetsväsen som i växande grad präglas av lättkränkta, ängsliga studenter, välmenande, klåfingriga administratörer och försiktiga, självcensurerande lärare. Det studentliv som en gång var ett tillfälle för experiment och spännande idéer har förvandlats till en ängslig vandring med fokus på säkerhet och en strävan att undvika överraskningar. En förklaring till denna förändring, menar författarna, är den förändring som skett i universitetsvärlden. Medan det amerikanska samhället som helhet har lika många konservativa som liberaler, har forskarvärlden, särskilt humaniora och samhällsvetenskaperna, en övervikt av liberaler. Under de sista 20 åren har denna övervikt ökat dramatiskt vilket gör att den politiska diskussionen på universiteten nu helt förs bland liberaler. Äldre, mer pragmatiska liberaler ställs mot yngre, revolutionära vänsterliberaler.

Vår egen utbildningsminister, Mats Persson, har oroats av utvecklingen i USA och bad i januari 2023 UHÄ undersöka cancelkulturen vid de svenska universiteten. ”Det är ytterst allvarligt om forskare och lärare stängs ute från det vetenskapliga samtalet på grund av ordval eller ämnesval”, säger Persson. Kanske är ministerns oro överdriven. Många debattörer har tyckt så och som vanligt verkar det gå betydligt lugnare till vid svenska lärosäten. Här finns inga exempel på den sortens uppror som på senare år skakat flera av de amerikanska universiteten.

Lukianoff och Haidt ger många exempel som illustrerar deras tes att förändringen kom när den första internet-generationen, de kallar den iGen, började på universitetet år 2013. Det är skrämmande historier som radas upp. Här är bara några exempel. Pröva att googla namnen. Trumpanhängaren och provokatören Milo Yiannopoulos hindrades genom våldsamma demonstrationer från att tala vid Berkeley-universitetet i februari 2017. I mars samma år blev Charles Murray förföljd av demonstranter när han föreläst vid Middlebury College i Vermont. Rebecca Tuvel vid Rhodes College, Amy Wax, Larry Alexander och Bret Weinstein vid Evergreen College blev alla utsatta för veritabla häxjakter som började med studentprotester, men där deras kolleger antingen stämde in i kritiken eller förhöll sig passiva.

Lukianoff och Haidt pekar på sex förändringar i det amerikanska samhället för att förklara hur de amerikanska ungdomarna blivit så lättkränkta och oroliga för att utsättas för åsikter som kan skada deras känsloliv. Den växande politiska polariseringen, tonåringarnas ökande mentala ohälsa, en ny syn på uppfostran, förlusten av fri lek, en växande universitetsadministration och ökande krav på nationell rättvisa. Tillsammans ger genomgången av de sex förändringarna en god bild av samhällsutvecklingen i USA under de senaste decennierna.

När Sovjetunionen föll 1991 förlorade USA sin yttre fiende vilket ledde till ökade motsättningar inom landet. Andra faktorer medförde en växande polarisering: ökad bostadssegregation, ett mer splittrat medielandskap och ökad aggressivitet mellan partierna i Washington. Amerikaner går inte längre till valurnorna för att rösta på sin kandidat utan för att rösta mot den andra sidans kandidater. Under samma tid har universiteten blivit liberala fästen som blivit föremål för allt häftigare attacker från konservativa politiker och media.

De amerikanska ungdomarna, särskilt flickorna, mår allt sämre. De är ängsligare än förr och mer deprimerade. Även om fler pojkar tar livet av sig ökar självmordsfrekvensen bland flickorna. Ökar gör också flickornas självskadebeteende. Författarna hänvisar till socialpsykologen Jean Twenge som i boken iGen beskriver ungdomarna som allt barnsligare. När de kommer till universitetet har de ägnat det mesta av sin fritid åt dataspel (pojkarna) eller sociala medier (flickorna). De har mindre arbetslivserfarenhet, haft mindre sex, druckit mindre alkohol än tidigare generationer.

Om de tillhör medelklassen har ungdomarna uppfostrats av överbeskyddande föräldrar. De har liten erfarenhet av fria lekar med jämnåriga utan vuxnas övervakning och har därför liten erfarenhet av att hantera motgångar och lösa problem. När de kommer till universitetet möts de av räddhågsna lärare och av en mäktig administration som idag dominerar de amerikanska universiteten och fortsätter föräldrarnas överbeskyddande. Administrationen har vuxit även vid de svenska universiteten, men kontakten med de studerande förblir här marginell. De amerikanska universiteten utmärks också av ambitiösa försök att genom kvotering åstadkomma ökad jämställdhet och författarna menar att man här på senare år alltför ofta eftersträvar inte bara lika möjligheter utan också jämställda resultat, ”social justice”.

Utvecklingen under de senaste decennierna har, enligt författarna, skapat en ohållbar situation vid de amerikanska universiteten. Något måste göras och i tre avslutande kapitel ger författarna goda råd för ett klokare USA. Råden blir rätt självklara och lägger inte särskilt mycket till den tidigare framställningen. Föräldrar ska sluta oroa sig för sina barn, uppmuntra dem att leka själva och gärna ta lite risker, skicka dem på sommarläger utan mobiler, förbjuda mobiler i skolan, inte ha för mycket läxor, lära barnen grunderna i KBT och mindfulness, uppmuntra dem att ta ett sabbatsår med arbete före universitet. Universiteten bör söka sina rötter, premiera sanningssökande och fri debatt, välkomna fler äldre studerande och uppmuntra skolan som gemenskap. I samhället ska vi uppmuntra en mer optimistisk syn på framtiden och stödja föräldrarna i deras försök att fostra friare, starkare ungdomar.

Så slutar boken och jag måste erkänna att jag blev en smula besviken. När jag läste Jonathan Haidts första bok The Happiness Hypothesis charmades jag av hur han med lätt hand blandade filosofiska visdomsord med modern socialpsykologi och med en avväpnande personlig stil engagerade läsaren i berättelsen. Man kände att man var i gott sällskap. The Coddling of the American Mind är bitvis lika spännande som en braskande nyhetssändning och diskussionen av vänsterkulturen (woke) vid de amerikanska universiteten är rolig utan att verka alltför missvisande. Men samhällsanalysen är alltför närsynt. Slutsatsen att det var bättre förr och att vi kan komma tillrätta med dagens problem genom att återvända till gårdagen låter mest som konservativt gnäll.

Våra samhällen förändras allt snabbare i takt med en accelererande teknikutveckling. De förändringar Lukianoff och Haidt beskriver så väl har alla sin grund i en teknisk utveckling som bara kommer att fortsätta in i framtiden. Den ökande teknikanvändningen kräver ökad organisering. Samhället blir mer komplext och komplicerat. De allra flesta följer likt sömngångare med när samhället förändras. Vi kan som enskilda protestera och vägra följa med i förändringarna, men bättre om vi försöker göra det bästa av dem. Det samhälle vi lämnat bakom oss har vi lämnat för gott.

Även om Haidt beskriver sig som centerliberal menar han att det finns mycket att lära av konservatismen, inte minst när det gäller barnens fostran. Detta blir ännu mer tydligt när han i tidskriften The Atlantic (maj 2022), under rubriken ”Why the Past 10 Years of American Life Have Been Uniquely Stupid” angriper sociala medier. USA:s framgångar under 1900-talet möjliggjordes, enligt Haidt, genom uppbyggnaden av väl fungerande kunskapsinstitutioner byggda för att söka sanningen: rättssystemet, politiken, pressen och akademierna. Dessa institutioner har under de senaste 10 åren undergrävts av sociala medier vilka åstadkommit djupgående splittring i det amerikanska samhället genom att söka uppmärksamhet snarare än sanning och domineras av en liten grupp extrema röster.

Sociala medier har ökat polariseringen i det amerikanska samhället och gett oss den osannolike Trump. Universiteten hukar under häxjakter och pressen präglas alltmer av självcensur och förskrämda röster. Sociala medier har gett barnen depressioner och bidragit till att deras fria lekar försvunnit. Haidt oroas av möjligheterna att Kina och Ryssland invaderar de sociala medierna med hjälp av artificiell intelligens och ytterligare bidrar till polarisering och i värsta fall den amerikanska demokratins undergång.

Internet har på 30 år gått från anarkistiskt kaos till att domineras av ett litet antal digitala plattformar, Facebook, Instagram, Twitter, TikTok och YouTube, med ambitionen att med raffinerade metoder tjäna pengar på människors behov av uppmärksamhet. Det är inte rimligt att dessa medier hanteras av företag utan demokratisk kontroll. När Haidt efterlyser reglering är det lätt att hålla med, men det innebär inte att vi kommer att förbjuda sociala medier. Överdriven reglering eller förbud är inte rätt sätt att hantera attraktiva produkter och tjänster. Det borde väl förbudet mot alkohol ha lärt amerikanerna.

Bo Dahlbom