Slutet är nära?

Adam Kirsch (2023) The Revolt Against Humanity

Jag läser en mycket liten, välskriven och fantasieggande bok av Adam Kirsch, amerikansk poet och kritiker. Boken heter The Revolt Against Humanity (2023) och handlar om två rörelser i tiden, antihumanismen och transhumanismen, som trots att de i många avseenden är varandras motsatser, båda förutspår människans snara undergång. Det är en bok som väcker tankar och som jag varmt rekommenderar. Låt vara att antihumanismen och transhumanismen bara är idésystem och att inget av dem kanske har rätt i sina förutsägelser, men som Kirsch påpekar kan sådana idésystem, tänk på kristendomen eller kommunismen, ha mycket stor betydelse för samhällsutvecklingen.

Första halvan av boken behandlar antihumanismen som tar sin utgångspunkt i den moderna miljöförstörelsen. Den menar att människan håller på att förstöra sina livsbetingelser och att det kanske är bäst som sker, dvs att människan går under. Om några människor alls kommer att överleva är osäkert, men att den rådande civilisationen går under är otvivelaktigt. Kirsch låter ett stort antal olika antihumanistiska röster komma till tals. De bildar ingen enhetlig, organiserad rörelse, och är sinsemellan rätt olika. Ändå är det intressant att som Kirsch försöka se dem som varianter inom ett idésystem.

Kirsch inleder med Roger Hallam, en av grundarna av Extinction Rebellion, XR, en rörelse som vi känner från aktioner i Stockholm under den gångna vintern. Rörelsen vill bland annat att växthusgaserna reduceras till noll redan år 2025. Hallam är en radikal som använder ord som ”utdöende” och ”folkmord”, men liknande undergångsuppfattningar finns hos den bästsäljande journalisten David Wallace-Wells.

Med industrialiseringen förändrades relationerna mellan människor och naturen. Om vi tidigare var en art bland andra kom vi nu att utöva en ojämförlig påverkan på planeten. En ny tidsålder, Antropocen, inleddes i vilken vi tog över och började styra utvecklingen på jorden. Om en art skulle överleva behövde den nu vårt godkännande. Vi fick makt att förstöra vår planet och förstöra den blev också vad vi gjorde. Enligt författaren Paul Kingsnorth måste vår civilisation kollapsa om naturen ska kunna räddas. För poeten Robinson Jeffers är mänskligheten en förorening på en i övrigt vacker planet.

Paleobiologen Michael Boulter beskriver naturen utan människan som ett paradis utan avfall, i frid och harmoni, i inre balans. (Det låter inte som den natur Tennyson beskrev som ”red in tooth and claw”.) Filosoferna Graham Harman och Timothy Morton vill upphäva skillnaden mellan människor och föremål och få oss att känna solidaritet med naturen. Jane Bennett vill få oss att uppleva materiens vibrationer och inse att vi är en del av naturen. Patricia MacCormack går längre och vill se mänskligheten dö ut för att naturen ska kunna leva. Den uppfattningen delar hon med filosofen David Benatar som menar att smärtan att leva är större än glädjen och att vi därför gör kommande generationer en tjänst genom att se till så att de inte föds. Kulturteoretikern Claire Colebrook beskriver vår tid som fylld av sorg och skuld över vad människan gjort med planeten och att vi borde inse att det bästa vore om vi försvann för alltid. Richard Powers fick Pulitzer-priset 2019 för en roman med temat att träd är moraliskt överlägsna människor.

Så målar Kirsch med snabba penseldrag grundidéerna hos dessa antihumanister och det blir till en fascinerande och skrämmande läsning. Jag har svårt att ta dessa idéer på riktigt allvar även om jag försöker föreställa mig jorden utan människor. Men som Kirsch påpekar, dessa idéer blir allt vanligare bland dagens unga med klimatångest. Allt fler undersökningar visar att de ser mycket mörkt på framtiden och har allt mindre tilltro till den mänskliga civilisationen. Det blir allt vanligare att hävda att industrialismen var ett misstag och att människan borde återvända till det liv hon levde före den industriella revolutionen.

Transhumanismen hävdar tvärtom att vi ska fortsätta på den inslagna vägen snarare än gå tillbaka. Med genteknik, nanoteknik och digital teknik ska vi bygga om oss själva så att en ny, överlägsen art skapas som kan ersätta människan och lösa alla hennes problem. Kirsch ägnar andra hälften av boken till att beskriva transhumanismen. Den började växa fram redan på 1980-talet. Mark O’Connell beskriver rörelsens huvudpersoner i boken To Be a Machine (2017). Även i Sverige finns transhumanister även om de inte syns så mycket. Det bästa man kan läsa på svenska är väl Sara Öhrvalls bok. Nick Bostrom var en av medgrundarna till den transhumanistiska rörelsen på 1990-talet, men den som gjort mest för att göra rörelsen känd är Ray Kurzweil som med sina böcker gjorde singulariteten, dvs det ögonblick när den tekniska utvecklingen exploderar, mer allmänt diskuterad. Även vår stjärnforskare Max Tegmark har med sin bok Life 3.0 (2017) gett bidrag till rörelsen.

Transhumanismen är rätt självklar bland teknologerna i Silicon Valley. Många intresserar sig där för metoder att förlänga livet och bota åldrandet som de uppfattar som en sjukdom. Andra bygger rymdskepp för att kolonisera rymden. Åter andra intresserar sig likt Mark Zuckerberg för livet i de virtuella världarna. Vi tillbringar redan nästan all vår tid på nätet och med VR blir det tydligare att vi inte längre behöver någon fysisk kropp för det mesta vi vill göra. Vi kan flytta till molnet och bara ha kvar kroppen som underlag för vårt verkliga jag som lever sitt liv helt i det virtuella.

När transhumanisterna tänker sig mänsklighetens framtid finns det inga gränser för fantasin. När maskiner blir intelligenta blir de snart superintelligenta och kan förvandla all materia i hela universum till en tänkande maskin. Vad som händer med oss människor i ett sådant universum är inte givet. Kanske kan vi uppgå i det kosmiska medvetandet efter att först ha laddat upp oss i molnet, kanske går vi under, kanske lämnas vi tillsammans med allt annat levande här på jorden när den nya intelligensen tar språnget ut i universum. Kan vi på något sätt försäkra oss om att inte bli lämnade på jorden? Kan vi bygga den artificiella intelligensen så att den tjänar oss och inte tvärtom?

Både antihumanismen och transhumanismen förutsäger mänsklighetens snara undergång, men det är svårt att föreställa sig detta. Samtidigt är det svårt att se någon riktig mening med att vi finns. Vi vet hur det gick till när vi en gång skapades, men det finns lika lite mening med att vi finns som att djur och växter finns. Somliga söker mening i traditionella värden, men Kirsch försvarar liberalismen och dess upplysta världsbild. Han kan se att antihumanismen har en moralisk poäng när den säger att vi måste försvinna för att planeten ska kunna leva. Men Kirsch är humanist, poet och kritiker, och han är inte glad över en framtid utan människor. Humanismen med dess konst och litteratur söker utforska vad det innebär att vara människa. Men varken liberalismen med dess demokrati eller litteraturen verkar ha någon plats i ett posthumant universum.

Min egen livsåskådning har en mycket positiv syn på människan och hennes framtid. Människor är apor, som biologiska varelser inte särskilt olika de andra stora aporna, schimpanser, gorillor och orangutanger, men ändå enormt olika dem. Människor har teknik och tekniken gör en otrolig skillnad. Tekniken har gett oss kultur och vetenskap, lärt oss tänka och bygga samhällen, lärt oss göra framsteg och gett oss en tillvaro i ständig förändring. Med vetenskap och teknik har vi börjat ett projekt för att utforska planeten vi bor på, universum, dess förflutna och framtid. Det projektet ger människan en uppgift, våra liv en mening, som saknas i den natur vi kommer ifrån. Vi har kommit en liten bit på vägen, men herregud vad långt det är kvar och hur fascinerande är det inte att försöka föreställa sig framtidens människor, samhällen, teknik och kultur. En sådan livsåskådning är trösterik. Man kan inte begära särskilt mycket av apor. Samtidigt måste man imponeras av vad dessa apor åstadkommit. Om de gick under skulle det vara en katastrof.

Med en sådan livsåskådning blir läsningen av Kirschs lilla bok en spännande upplevelse. Jag har svårt att ta antihumanismen på riktigt allvar. Men detta är en fråga om perspektiv och här tryter argumentationen. Allt beror på hur fantastisk man tycker att den vetenskapliga och tekniska utvecklingen varit respektive hur allvarligt man bedömer klimathotet vara. Kanske tar jag inte klimathotet på tillräckligt stort allvar när jag tror att vi med vår vetenskap och teknik kommer att kunna avvärja det.

Av andra skäl har jag svårt att ta transhumanismen på riktigt allvar. Återigen är det en fråga om perspektiv. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen är fantastisk, men inte så fantastisk som transhumanisterna hävdar. CRISPR är en imponerande genteknik och AI-forskningen har med djupinlärning gjort betydelsefulla framsteg medan forskningen i nanoteknik efter 4 decennier knappast levt upp till förväntningarna. CRISPR är trots allt en rätt trubbig genteknik och djupinlärning räcker inte för att skapa artificiell intelligens även om de stora språkmodellerna just nu väcker uppståndelse. Utvecklingen i medicin imponerar men ändå kommer det säkert att visa sig mycket svårare än entusiaster som Peter Diamandis idag tror att bota åldrandet. Kurzweils förutsägelser om utvecklingen var roliga men ogrundade. Vi behöver vi inte oroa oss för någon singularitet det här århundradet.

Bo Dahlbom