Kriget om Taiwan

Hal Brands och Michael Beckley (2022) Danger Zone. The Coming Conflict with China

Henry Kissinger, som fyller 100 år idag, den 27 maj 2023, varnar för att den växande konflikten mellan USA och Kina kan leda till ett tredje världskrig. Den snabba AI-utvecklingen ger, enligt Kissinger, USA och Kina fem till tio år på sig att undvika krig. Han försvarar sin medverkan när USA och Richard Nixon inledde samarbetet med Kina i början av 1970-talet med att Kina även utan USA:s hjälp skulle ha blivit en internationell stormakt. Men även om Kissinger är en nestor när det gäller internationella relationer har han ofta haft fel. Han hade, till exempel, fel om kriget i Ukraina. Så förhoppningsvis har han fel även den här gången. Men Kissinger är inte ensam om att varna för krig med Kina.

Graham Allison hävdade i sin artikel om Thukydides fälla (2015) att Kinas expansion skulle leda till ett tredje världskrig med USA. Sedan dess har debatten i Washington handlat om Kinas expansion och hur USA kan hejda den. USA har infört handelshinder, hårdare kontroll av kinesiska företag och bättre bevakning av sina intellektuella rättigheter. Nu läser jag en skrämmande bok av två forskare, Hal Brands och Michael Beckley, Danger Zone. The Coming Conflict with China (2022), som argumenterar för att kriget mycket väl kan komma redan om ett par år, och inte för att Kina expanderar utan för att expansionen håller på att mattas av.

Brands och Beckley inleder sin bok med en målande beskrivning av hur Kina invaderar Taiwan morgonen den 19 januari 2025. USA är illa förberett, en ny president ska installeras dagen därpå, ännu oklart vilken, eftersom båda kandidaterna säger sig ha vunnit, och stridskrafterna är spridda över världen. Den kinesiska attacken är desto mer välplanerad och verkställs med kinesisk effektivitet. USA kan inte överge Taiwan och är mycket starkare än Kina, men hur ska invasionen hejdas? Kan taktiska kärnvapen användas utan att förstöra Taiwan och riskera ett storkrig mellan Kina och USA?

Kina har ambitionen att ersätta USA som världens stormakt och länge såg det ut att vara en tidsfråga. Kina var på väg att med projektet ”den nya sidenvägen” ta ledningen i Asien och i samarbete med andra diktaturer skapa ett alternativ till den amerikanska, demokratiska världsordningen. Finanskrisen 2008-09 övertygade Xi Jinping om att västvärldens demokratier hade spelat ut sin roll. Nu kunde Kina överge den försiktiga strategin från Dengs dagar och behövde inte längre ”dölja sin förmåga och bida sin tid”. Kina var på väg att övervinna USA och det var dags för en ny icke-demokratisk världsordning under ledning av det kinesiska kommunistpartiet. Men på senare år har någonting hänt. Utvecklingen i Kina har stannat av och problemen hopar sig. Ska det gå med Kina som det gick med Sovjetunionen och Japan?

De kinesiska undret bars enligt författarna fram av fem faktorer. En välkomnande geopolitisk omgivning, ett ledarskap som ville ekonomisk reform, uppbyggnaden av en professionell byråkrati, historiskt unika demografiska fördelar och ett överflöd av naturresurser. Dessa faktorer gav Kina 30 år av fantastisk ekonomisk tillväxt, från 1978 till 2007, men de har nu vänts till att i stället hämma utvecklingen.

Kina står inför en demografisk katastrof. Vid slutet av 2000-talet kommer Kinas befolkning att ha krympt till hälften av idag och det är en åldrande befolkning. Redan år 2050 kommer en tredjedel av kineserna att vara över 60. Som ett resultat av ettbarnspolitiken har Kina ett stort kvinnounderskott. Ett överskott av ogifta män bidrar till oro i samhället. Bara det kan vara anledning att starta krig. Nu uppmanas kineserna att föda 3 barn, men många kvinnor väljer karriär framför barn och barnafödandet är lågt. År 2025 räknar man med att sälja fler vuxenblöjor än barnblöjor i Kina.

Kinas resurser sinar och kostnaden för att utvinna dem växer. Den kostnaden är nu högre än i rika länder som USA. Miljöförstöringen är förfärande med dålig luft, förorenat vatten och förstörd åkermark. Kina importerar livsmedel och enorma mängder olja och gas. Oljeberoendet har tvingat landet att av säkerhetsskäl bygga pipelines genom Centralasien. Energiimporterna kostar Kina 500 miljarder dollar om året.

Kinas utveckling var beroende av en någorlunda väl fungerande ledning, men under Xi Jinping är Kina på väg tillbaka till det envälde som rådde under Mao. Det hade kanske fungerat om Xi varit en upplyst ekonom, men tvärtom har han valt den politiska makten framför ekonomin. Under Xis ledning har statskontrollerade, korrumperade företag favoriserats på de privata företagens bekostnad. Alla företag med minst 50 anställda måste nu ha en partifunktionär i staben. Xi har använt en antikorruptionskampanj till att komma åt sina rivaler med resultatet att lokala ledare inte längre vågar göra några ekonomiska experiment. En växande censur har tystat journalister och kritiker. En omfattande reglering har gått hårt åt de digitala jättarna som förlorat 1000 miljarder dollar i börsvärde. Kinas rikaste man Ma Huateng, grundaren av Tencent, som byggt sitt imperium på dataspel och appen WeChat har fått se hur ungdomarna i Kina förbjuds att spela, medan grundaren av Alibaba, Jack Ma, numera bor i Tokyo. Xi har tagit den politiska kontrollen över landet, men priset är ekonomisk stagnation.

Kinas omgivning är inte längre lika förtjust över landets utveckling utan har på senare år infört allt hårdare restriktioner på handeln med Kina och på kinesiska företag. Det vände, säger författarna, i samband med finanskrisen 2008-9. Det var då jobben i USA försvann när Kina blev hela världens fabrik och det började pratas om att Kina skulle gå om USA. Kina expanderade, startade nya sidenvägen, investerade i Afrika och Europa och använde allt hårdare metoder för att tysta den interna kritiken. Detta skrämde USA, särskilt när man insåg att Kina skulle förbli en diktatur och inte bli som vi, en liberal demokrati. Nu är det många länder som lämnat samarbetet med Kina i projektet den nya sidenvägen och när USA vägrade låta Huawei bygga 5g-nät följde Europa efter.

Kina har också lyckats göra sig till ovän med de flesta av sina närmaste grannar. Edward Luttwak brukade säga att alla borde förstå att om man är en tjock gubbe i en trång hiss så står man still och ser vänlig ut. Kina har tvärtom genom upprepade gränstvister drivit många av sina grannar till att ingå försvarssamarbeten och söka goda relationer med USA. Viktigast är kanske samarbetet i The Quad, mellan USA, Japan, Australien och Indien, men även Indonesien, Filippinerna och Vietnam närmar sig nu USA och vänder sig mot Kina.

När Kinas ekonomi gick som bäst år 2007 rapporterade landet en årlig tillväxt på 15 %. Tolv år senare hade den sjunkit till 6 %. Sen kom pandemin och Kinas BNP krympte. 6 % är ingen dålig siffra, men numera anses de kinesiska siffrorna överdrivna och den verkliga tillväxten hälften av den rapporterade. Värre är ändå att tillväxten efter 2008 beror på statliga stimulanser. Somliga ekonomer hävdar att utan dessa stimulanser skulle ekonomin inte alls ha vuxit under de senaste åren. 50 spökstäder, ett otal tomma kontorsbyggnader, bostadshus, shoppingcentra och flygplatser vittnar om denna konstlade tillväxt liksom Kinas snabbt växande och stora statsskuld. Vi vet alla vad detta betyder: en fastighetsbubbla som kollapsar i en långvarig lågkonjunktur. Krisen i fastighetsjätten Evergrande var ett tecken i tiden.

Den ekonomiska krisen i Kina hotar det kinesiska kommunistpartiet och dess ledare Xi Jinpings maktställning. Utan ekonomisk expansion kommer missnöjet i landet att växa och förtrycket att hårdna. En lösning på krisen vore ökad liberalisering, men den vägen vill inte Xi välja. Då återstår satsningar på forskning, utveckling och innovation och Kina har sedan 2006 tredubblat de satsningarna. Kina har flest forskare och ingenjörer i världen och det mest utvecklade industrispionaget. Men även om Kina leder utvecklingen på många områden tror författarna inte att dessa satsningar kommer att leverera. Innovation kräver fritt idéutbyte och kan inte kommenderas fram i en toppstyrd organisation.

Brands och Beckley hävdar inte att Kina står på randen av ekonomisk kollaps, men de menar att den gängse bilden av Kina som en fortsatt expansiv ekonomi är felaktig. Där andra ser snabb tillväxt pekar de på en formidabel statsskuld och statsstyrd ineffektivitet. Där andra ser en imponerande infrastruktur ser de spökstäder och broar som inte leder någonstans. Där andra ser världen största befolkning ser de en annalkande demografisk katastrof. Där andra ser ett upplyst ledarskap ser de en korrupt och dekadent elit som har byggt världens mest avancerade övervakning av de egna medborgarna. Tillsammans leder allt detta till att Kina på 2020-talet kommer att drabbas av en allvarlig ekonomisk kris och långvarig lågkonjunktur. Det är då Kina blir riktigt farligt, det är då världen hamnar i ”farozonen”.

Brands och Beckley menar att så länge länder expanderar startar de inte krig. Thukydides hade rätt i att länder som expanderar skakar om världen, men det är när expansionen stannar av som det blir krig. Det är när fönstret börjar stängas som expansiva länder inser att de måste ta chansen, att det är nu eller aldrig. Författarna jämför med Tysklands situation när de startar första världskriget och Japans när de anfaller Pearl Harbor. Båda länderna hade genomgått en fantastisk expansion, men det var när den stannade av som de gick i krig. Riskerna för krig är därför som störst nu på 2020-talet när den kinesiska ledningen inser att deras ekonomi är på väg att stagnera.

Om USA lyckas förhindra att Kina startar ett större krig på 2020-talet kommer världen att hamna i ett kallt krig som påminner om det mellan USA och Sovjetunionen. Hur Kina kommer att utvecklas är svårt att veta. Kanske Xi Jinping kommer att efterträdas av en kinesisk Gorbatjov som inför demokrati och normaliserar relationerna till omvärlden. Kanske blir det en kinesisk Putin, en gangster som tar Kina från supermakt till småkriminell nation. Eller kanske kollapsar Kina i ett inbördeskrig. Oavsett blir det en viktig uppgift för USA med allierade att styra världsutvecklingen på 2000-talet så att de värsta katastroferna undviks. Författarna jämför situationen med läget vid andra världskrigets slut och menar att USA kan lära av hur man den gången hanterade konflikten med Sovjetunionen. I tio punkter avslutar de med en strategi för en ny världsordning.

USA måste bestämma sig för vad man vill med Kina, man måste skapa en tydlig rivalitet ungefär som under det kalla kriget med Sovjet, stärka samarbetet med sina allierade, klippa försörjningskedjor och tekniska band till Kina, isolera Kina från internet, med alla medel hålla Kina tillbaka och använda konflikten till att få ordning på sig själv. Samtidigt som man markerar rivaliteten mellan de liberala demokratierna och diktaturerna måste man fortsätta att förhandla och vara beredd att avsluta det kalla kriget. Nu på 2020-talet, när världen är i farozonen, gäller det för USA att handla snabbt och kraftfullt, men senare är det snarare tålamod som krävs. Det kalla kriget med Sovjet varade i fyrtio år. Ingen vet hur länge det kalla krig som snart inleds kommer att pågå.

Med militär strategi planerar man för att motverka fiendens planer. Författarna menar att det är bråttom för USA att samla sina stridskrafter i Ostasien och visa sitt stöd för Taiwan. Om USA bara kan avskräcka en kinesisk attack under det här decenniet kommer Kina att inse att loppet är kört. Man kan undra vad Xi Jinping tänker när han tar del av budskapet i den här boken. Bestämmer han sig för att gå till angrepp direkt eller tänker han att USA inte kommer att kunna samla sig på det sätt Brands och Beckley önskar? Tänker han att antingen vinner Trump 2024 och då blir det kaos eller också vinner en trött, gammal Biden och inte heller då kommer USA att kunna visa handlingskraft och strategisk intelligens.

Brands och Beckley har skrivit en skrämmande, men samtidigt hoppfull bok. De är övertygade om att USA går segrande som världsmakt även genom det här århundradet. Vad är det som gör USA så speciellt, vilket är det amerikanska framgångsreceptet? Är det den liberala demokratin som ger USA sådan framgång? Är det den välkomnande attityden till invandringen som gjort det möjligt för USA att förnya arbetskraften i våg efter våg med djärva och initiativrika ungdomar? Är det Kinas brist på demokrati med tillhörande innovationskraft i kombination med en ovanligt stark xenofobi som kommer att störta landet i fördärvet? Eller kommer Kina att kunna ta ledningen i AI-utvecklingen och visa att innovation inte kräver demokrati? Kommer man att kunna hantera den stora demografiska utmaningen? Det tror inte författarna och det är lätt att hålla med. Däremot kan man undra om USA förmår hålla fast vid sitt framgångsrecept även under 2000-talet.

Den tilltagande politiska polariseringen i USA, det faktum att Donald Trump kunde bli president och kanske blir det igen, det sätt han och hans anhängare hotar demokratin och deras enfaldiga fientlighet mot den så nödvändiga invandringen – allt kommer att utsätta USA för stora påfrestningar. Molnen hopas och kanske blir det för mycket även för ett land som USA. Men molnen har hopats förut och mycket talar ändå för att detta fantastiska land med sin liberala demokrati och med all sin motsägelsefullhet kommer att fortsätta att leda världsutvecklingen.

Bo Dahlbom