Människans särart

Jag hade inte tänkt skriva om Svante Pääbos bok Neandertalmänniskan (2022), men den är så bra att jag inte kan låta bli. Boken är som en deckare. Jag läser med stigande spänning, nyfiken på hur det ska gå. Pääbo berättar fängslande om jakten på Neandertalmänniskans genom. Men han skriver också om hur forskning bedrivs idag och om sin egen vardag, inte mycket, men tillräckligt för att man ska få intryck av en vanlig, intelligent, men ovanligt sympatisk människa.

Jag läser den svenska översättningen. Det engelska originalet kom redan 2014. Några år senare, år 2022, tilldelades Svante Pääbo nobelpriset i fysiologi eller medicin. Jag läser om neandertalmänniskan i Wikipedia och noterar att i den engelska versionen finns Pääbo och många av hans publikationer med (han finns också i den tyska och franska versionen). I den svenska versionen nämns han inte alls. Sverige har kommit efter i digitaliseringen.

Mot slutet av boken för Pääbo en diskussion som sätter igång mina tankar. Tre frågor tar form och ger mig ingen ro. Neandertalarna levde i Europa och västra Asien med början för ca 300 000 år sedan. De dog ut för ca 30 000 år sedan. De moderna människorna utvandrade från Afrika för ca 70 000 år sedan och levde under flera tusen år sida vid sida med neandertalarna. Pääbo visar i sin forskning att människor och neandertalare, när de levde nära varandra fick barn tillsammans. Ett par procent av generna hos dagens människor kommer från neandertalarna. Hur gick det till när neandertalarna dog ut?

Vi vet inte men kan tänka oss många möjliga förklaringar. Vi människor slog kanske ihjäl neandertalarna ungefär som vi slagit ihjäl de flesta stora djur vi mötte när vi spred oss över världen. Eller kanske tog vi död på dem med våra bakterier ungefär som vi gjorde med många urinvånare i Amerika. Eller kanske vi helt enkelt konkurrerade ut dem med hjälp av vår överlägsna teknik och samarbetsförmåga. Det är värt att fundera över hur de skulle haft det idag om de hade funnits kvar. Det har inte gått så bra för indianerna i Amerika, aboriginerna i Australien, maorierna på Nya Zeeland. Vi hade antagligen behandlat neandertalarna ännu sämre. Vi har mycket på vårt samvete, men att vi känner så beror naturligtvis på att vi blivit mer civiliserade även om man tvivlar när man ser vad som sker i Ukraina, Gaza och Jemen.

Neandertalarna levde ungefär 300 000 år i Europa. Under den tiden utvecklades deras verktyg nästan inte alls. De liknade i detta avseende de andra människoarterna före oss. Den moderna människan däremot, när hon väl utvandrat från Afrika, spred sig snabbt över jorden och utvecklade en rik variation av verktyg och färdigheter som gjorde det möjligt för henne att överleva i de mest olikartade omgivningar. Det måste ha funnits något i vår genuppsättning som gav oss en överlägsen förmåga till kulturutveckling.

Pääbo hänvisar till kollegan och utvecklingspsykologen Michael Tomasello och diskuterar två av de förmågor som är viktiga för oss människor som kulturvarelser och som skiljer oss från de andra aporna: vår förmåga till imitation och vår förmåga att se andras perspektiv. Vi imiterar varandra och särskilt som barn imiterar vi viktiga personer i vår omgivning. Vår uppväxt präglas av inlärning, insocialisering i kulturen. Mycket av denna socialisering utgörs av undervisning där läraren anpassar sitt budskap till vad vi kan och vet, dvs använder sig av sin förmåga att se vårt perspektiv. Förmågan att dela perspektiv gör oss överlägsna när det gäller att samarbeta.

Jag funderar nuförtiden över den industriella revolutionen och den fantastiska välståndsökning som den medförde. Hur var revolutionen möjlig, vad var det som hände och varför hände det inte långt tidigare? Om den moderna människan har en överlägsen förmåga till kulturutveckling jämfört med andra hominider, även de närmaste släktingarna neandertalarna, varför kom inte den industriella revolutionen tidigare i hennes utveckling? Det är den andra frågan som oroar mig.

Varför tog det så lång tid för människor att bli jordbrukare? Varför blev det inte mer av den utveckling som inleddes i Aten med giganter som Platon och Aristoteles på 300-talet före Kristus? Hur kunde den bara stanna av? Vad är det som är annorlunda på 1700-talet i Europa som leder till den industriella revolutionen? Uppenbart är att det inte räcker med den förmåga till kulturutveckling som människor hade redan när de lämnade Afrika. Den förmågan var en förutsättning, men det skulle mera till.

Jag läser Joel Mokyr om hur Francis Bacons idéer om tillämpad kunskap fick fäste och spred sig och jag läser Deirdre McCloskey om hur borgerliga ideal och värderingar med ökad jämlikhet och frihet vid slutet av 1700-talet mobiliserade den stora begåvningsreserven i norra Europa. Båda menar de att en kulturförändring låg bakom den industriella revolutionen och den stora välståndsökningen. Tryckpressen var en viktig förutsättning för att det verkligen skulle bli fart på kulturutveckling och kulturspridning, men det var kulturförändringen som var avgörande.

Många gynnsamma faktorer samspelade uppenbarligen i det som brukade kallas det moderna projektet, förvandlingen av Europa som inleddes omkring år 1800, från traditionellt till modernt samhälle. Vi tar vårt välstånd för givet, men har knappast vant oss vid att leva i ett samhälle med snabb vetenskaplig och teknisk utveckling. I ett sådant samhälle är framtiden mer fascinerande än det förflutna. Ett sådant samhälle befinner sig i ständig omställning och behöver institutioner för förändring snarare än förvaltning.

När jag läser Pääbos bok fascineras jag av hans grävande i människans förflutna och slås av hur mycket möda forskningen lägger på detta. Varför lägger inte forskningen mer tid på att fundera över människans framtid? Det är den tredje frågan som sysselsätter mig. Det finns en hel genre inom skönlitteraturen, vi kallar den science fiction, men det mesta i den genren är äventyrsromaner. De seriösa SF-författarna är inte många. Ändå är naturligtvis framtiden av många anledningar mer intressant än det förflutna. Vad vi gör idag påverkas naturligtvis av vår historia, men vad som är förnuftigt att göra idag beror på vad som sker i framtiden.

Historien är kanske mest intressant genom det den kan säga oss om framtiden. Om vi studerar hur människor levde i Europa för hundra år sedan och tänker oss att utvecklingen hela tiden går snabbare, hur kommer människor att leva i Europa om hundra år? Men går verkligen utvecklingen snabbare? Fler forskare och tekniker, fler företag, bättre teknik för kommunikation och samarbete borde innebära att utvecklingen går allt snabbare, men borde vi inte kunna mäta hastigheten med vilka våra samhällen förändras? Hur skulle ett sådant mått kunna se ut? Antagligen skulle det vara sammansatt av flera mått på sådant som är jämförelsevis lätt att mäta: ekonomisk tillväxt, urbanisering, livslängd, etc.

Hur kommer människors liv att se ut i Europa om hundra år? Hur kommer arbetslivet att se ut? Hur kommer människor att bo och hur mycket och vart kommer de att resa? Hur kommer de att sysselsätta sig? Det mesta bestäms av den tekniska utvecklingen. Kommer vi att omges av, och umgås med, robotar eller kommer vi att tillbringa all vår tid i metaversum? Är det inte hög tid att vi försöker utveckla metoder för att besvara den sortens frågor? Om den tekniska utvecklingen formar människors liv kan man undra vad som bestämmer den tekniska utvecklingen?

Bo Dahlbom