Demokratin och marknaden

EU halkar efter USA och Kina i teknikutvecklingen. USA dominerar digitaliseringen (AI) och Kina är bäst på grön teknik (solceller, vindkraft, batterier och elbilar). Beror det på att medlemmarna i EU är självständiga stater med stort inflytande över utvecklingen på bekostnad av en beslutsför centralmakt i Bryssel? Eller har teknikutvecklingen i EU ingenting med hur styrningen organiseras? Jag funderar på detta när jag läser en liten bok, Kooperativa Förbundet (2024) av min vän Anders L. Johansson. Kooperationens utmaningar påminner om Europas.

Boken ger oss ett utmärkt exempel på vad samhällsförändring kan innebära, men reser också viktiga frågor om marknaden och demokratin. Johansson ger oss en spännande beskrivning av det kooperativa förbundets (Konsums) utveckling i Sverige från sent 1800-tal till tidigt 2000-tal. När historien börjar är den kooperativa organisationsformen rätt självklar, men när Sverige industrialiseras, tekniken utvecklas och vi blir rikare, möter kooperationen allt större utmaningar.

På 1800-talet var Sverige ett fattigt land där de flesta levde på landsbygden. Om man köpte livsmedel gjorde man det i en lanthandel som ofta hade monopol på försäljningen i bygden. Vad var naturligare än att fattiga arbetare slog sig samman för att bryta monopolet och utveckla kooperativa alternativ? Att driva lanthandel var något amatörer kunde göra. Det krävde ingen särskild utbildning, lagstiftningen för handel med livsmedel var enkel, investeringskostnaderna små. Kooperationen krävde framåtanda och förmåga till organisation men uppenbarligen fanns detta hos de svenska arbetarna.

Johansson beskriver hur den kooperativa rörelsen växte fram och utvecklades, hur de lokala föreningarna slöt sig samman i en nationell, föreningsägd organisation, Kooperativa Förbundet, med huvudkontor i Stockholm. Det var upplagt för spänningar mellan tjänstemännen som utgjorde förbundet och de kooperativa föreningarna med deras förtroendevalda runt om i landet som var förbundets ägare. När Sverige blev rikare och konsumtionen dramatiskt ökade, när människor flyttade från landsbygden och städerna växte, förändrades villkoren för detaljhandeln.

Från glesbygdens lanthandel med betjäning till städernas lokala snabbköp, varuhus, stormarknader, gallerior och e-handel – kooperationen gick ömsom före och tog initiativ till förändring, stretade ömsom emot och genomförde motvilligt de nödvändiga förändringarna. Johansson skriver om maktkampen mellan förbundets tjänstemän och lokalföreningarna, om hur Konsums utveckling på 1900-talet speglade samhällsutvecklingen. När Sverige strukturrationaliserade måste detaljhandeln följa med. Förbundets tjänstemän ville förändring men föreningarna stretade ofta emot.

När Sverige utvecklades förvandlades detaljhandelns villkor och livsmedelshandeln professionaliserades.  Amatörerna i 1800-talets kooperativa föreningar ersattes av professionella butikschefer, med större omsättning och utökat sortiment, mer komplexa organisationer och mer avancerade distributionslösningar. Inte nog med det, Kooperativa Förbundet diversifierade sin verksamhet, blev industrikoncern med egna, mycket framgångsrika, varumärken och stor fastighetsägare. Man kan undra hur lämpade kooperationens förtroendevalda var att styra denna mer professionella verksamhet. När det skar sig mellan lokalföreningarna och tjänstemännen i förbundet var det kanske för att de förtroendevalda inte förstod vad utvecklingen krävde? Eller var det tvärtom så att tjänstemännen inte förstod vad kooperativ styrning innebar?

Kooperationen hålls ibland fram som ett mer demokratiskt alternativ till de typiska företagen i ett kapitalistiskt samhälle. När det gick som bäst för Konsum, i början av 1960-talet, fanns drömmar om ett samhälle där företagen var arbetarägda kooperativ med demokratisk styrning. Men hur framgångsrika kan sådana företag vara på marknaden? En vanlig förklaring till ICAs framgångar sedan 1960-talet är att de självägda butikerna erbjuder bättre förutsättningar för entreprenörskap. Varje butik är ett företag med butikschefen som ägare vilket motiverar till hårt arbete och ständiga förbättringar. Till skillnad från butikscheferna i kooperationen arbetar ICAs butikschefer för egen vinning. De är egna företagare med allt vad det innebär av personligt engagemang och strategiskt ansvar.

(För 10 år sedan hade vi ett projekt med uppgiften att hjälpa småföretagare med energieffektivisering. Vi var i en större ICA-butik i Stockholm och diskuterade med butiksägaren ett byte av kylskåpen med läskedrycker. Om du byter ut dem kan du säkert tjäna 10 000 kr på din elräkning varje år, sade vi. En varm sommardag tjänar jag mer på den dricka jag säljer, så det får nog vänta, blev svaret. Men nu måste jag gå, tillade han, och försvann ut ur affären. Strax därpå hörde vi kraftigt motorbuller från baksidan och när vi tittade ut kom han i hög fart i sin röda Ferrari.)

År 1966 var Konsum och ICA lika stora. Idag har ICA drygt 50 % av marknaden medan Konsum har 18 %. Johansson framhåller hur svårt det många gånger varit för kooperationen att genomföra nödvändiga förändringar. Föreningarna runt om i landet med sina förtroendevalda har motsatt sig de rationaliseringar av verksamheten som föreslagits av Förbundets ledning i Stockholm. Många föreningar har under lång tid gått med underskott utan att nödvändiga strukturrationaliseringar kunnat genomföras. Samtidigt har förbundsledningen ibland tagit stora risker med skuldsättning och äventyrliga satsningar. Johansson tecknar bilden av en organisation med inre motsättningar, otydligt ägaransvar och bristande strategisk långsiktighet. Man får intrycket att den kooperativa organisationsformen gjorde det nästintill omöjligt att agera med framgång på marknaden.

Kooperationen är en demokratisk organisationsform som föddes på 1800-talet och hade en viktig roll i industrialiseringens barndom, men som utsätts för stora påfrestningar när samhället förändras. När vetenskapen och tekniken utvecklas, samhället blir mer komplext och välståndet växer utmanas kooperationen från flera håll. Det nya samhället kräver experter, entreprenörer och starka beslutsfattare och alla vill de gärna runda demokratin som de menar är för långsam och obeslutsam.

De representativa demokratierna i västvärlden har inte gjort särskilt bra ifrån sig på senare år: Brexit, Donald Trump, Boris Johnson. I Europa har energisystemet hanterats illa, digitaliseringen går inget vidare och bönderna protesterar mot klimatomställningen. När medborgarna föredrar inkompetenta ståuppkomiker kanske de inte ska ha förtroendet att utse de politiska ledarna? Kanske har världen blivit för komplex för demokratin och frågorna för svåra för medietränade politiker. Den politiska demokratin har sina nackdelar i en komplex värld, men samtidigt är naturligtvis alternativen sämre. Vuxna människor måste leva i demokratier med liberala fri- och rättigheter. Allt annat innebär omyndigförklarande och förnedring.

Filosofen Elizabeth Anderson menar att villkoren för anställda i dagens företag är förnedrande. Som anställd är det någon annan som bestämmer över din tid och vad du gör med den. Men att demokratin är nödvändig i politiken innebär inte att den är nödvändig på marknaden. Marknaden behöver entreprenörer, innovatörer, och risktagare, och vi är inte alla den sortens människor. Entreprenörer startar företag och ger oss andra anställning. De dikterar villkoren och om vi vill arbeta åt dem får vi finna oss i det även om det kan verka förnedrande. De kooperativa företagen är egentligen inte annorlunda. De som är anställda i en Coop-butik idag har inte större frihet än andra anställda. Butiken är inte deras utan ingår i en komplex koncern och makten finns långt borta.

När vi accepterar att det råder andra villkor på marknaden än i politiken beror det på att vi tror att marknaden kräver privat ägande, entreprenörskap, expertis och beslutsförmåga. Vi är beredda att ge avkall på demokratin för att få utveckling, innovationer och växande välstånd. Vi inser att den demokratiska beslutsprocessen är för långsam för marknaden. Om alla företag var kooperativa skulle utvecklingen stanna av. Men om vi är beredda att offra demokratin på marknaden är vi desto mer angelägna om att hålla fast vid den i politiken. Vi vill inte ha det som i Ryssland, Kina eller Iran, och vi ser med fasa på en världsordning där dessa länder dominerar. Vi vill inte tumma på demokratin för att EU ska hänga med i teknikutvecklingen, men det finns naturligtvis mycket ett demokratiskt EU kan göra bättre än idag.

För 20 år sedan hade vi förhoppningar om att Kina och Ryssland skulle utvecklas i demokratisk riktning. När välståndet växte i dessa länder, och utbildningsnivån följaktligen steg, skulle medborgarna inte låta nöja sig med att leva utan liberala fri- och rättigheter. Jag tror fortfarande att detta är sant — hur kunde det vara annorlunda? — men det kommer att ta längre tid och just nu verkar utvecklingen gå åt fel håll. Putin för krig i Ukraina och kriget håller tillbaka demokratin. I Kina har Xi Jinping skaffat sig en maktställning som påminner om Maos, bara möjlig utan demokrati.

Om marknaden står för välståndsutveckling och politiken för demokrati blir gränsdragningen mellan dem väsentlig. Om vi låter demokratin invadera marknaden riskerar vi långsammare välståndsutveckling. Om vi låter marknaden invadera politiken riskerar vi att demokratiska värden går förlorade. Var och hur gränserna mellan marknad och politik ska dras förändras med tiden och är alltid en politisk utmaning. Det är viktigt att EU håller någorlunda jämna steg med USA och Kina när det gäller välståndsutvecklingen. Det behövs inte minst för att kunna försvara Europas politiska demokrati. Om vi hamnar efter i välståndsutvecklingen kommer demokratin att ifrågasättas.

Så hamnar EU i ett dilemma. Demokratin kräver att medlemsländerna får bestämma mycket själva. Välståndsutvecklingen kräver framgång på marknaden och därför samordning. Välståndsutvecklingen är nödvändig för att försvara demokratin. Det viktiga i en demokrati är att så många som möjligt inser detta. Om insikten om detta dilemma sprids bland befolkningarna i Europa och särskilt bland dess politiker kan EU utvecklas och ta upp konkurrensen med USA och Kina. Tyvärr kan vi väl inte räkna med att den insikten får allmän spridning i närtid och utvecklingen för EU är därför problematisk. Ett tag kan EU leva gott på det kapital man samlat i det förflutna — ungefär som den svenska kooperationen gjort.

Bo Dahlbom