Aldrig mera krig

Steven Pinker (2011) The Better Angels of Our Nature

En majoritet av vanliga ryssar stöder Putin och kriget i Ukraina. Hur är det möjligt? Är det för att ryska medier och politiker ger dem en beskrivning av väst som fientligt och ett hot mot Ryssland? Det är ju förfärligt, men hur ser det ut i väst? Vilken bild ger västerländska medier och politiker av Putin och Ryssland? Ja, men vi har ju rätt. Putin invaderade ju Ukraina. Putin och Ryssland är ju ett fientligt hot mot väst.

När barn bråkar i sandlådan går vi vuxna emellan och försöker medla. Ibland kan det dyka upp en unge som är alltigenom destruktiv, som bara förstör de andra barnens lek och ibland deras leksaker. Är Putin en sådan unge? Vad är det för fel på honom? Finns det ingen vuxen som kan tala förstånd med Putin? Nej, det verkar inte så.

Nu är Sverige med i Nato och förbereder sig för krig. Många upprepar statsministerns ord om att ”vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”. Men var inte riskerna större under kalla kriget och särskilt under Kubakrisen i oktober 1962 när världen ansågs stå på gränsen till ett tredje världskrig? Uttalandet om det idag rådande säkerhetsläget verkar vara den sortens slarviga krigsretorik som bara ökar riskerna för krig. Vi stärker vårt försvar och går med i Nato för att bli tryggare, men i själva verket gör vi kriget naturligt, snarare än det enfaldiga vanvett vi européer för länge sedan borde ha förpassat till historien.

Kanske kunde vi försöka påverka vanliga ryssar? Kanske kunde vi försöka övertyga dem om att vi inte utgör något fientligt hot? Men hur kan vi göra det om vi samtidigt rustar som aldrig förr? Varför skulle de tro oss? Vi borde naturligtvis för länge sedan ha intensifierat umgänget med Ryssland, satsat mycket mer på handel, turism och akademiskt utbyte. Nu avslutar vi allt sådant utbyte, isolerar Ryssland, ökar avståndet mellan ryssarna och omvärlden. Egentligen borde vi såklart göra tvärtom.

Jag undrar hur de som vill satsa på försvaret tänker om framtiden. Hur ska våra relationer med Ryssland utvecklas? En anledning till att amerikanarna tvekar om hur mycket stöd de ska ge Ukraina sägs vara att de oroar sig för Rysslands kollaps om Ukraina skulle få övertag i kriget. Gorbatjov hade en dröm om Ryssland som en del av Europa, och ett tag såg drömmen ut att kunna bli verklighet. Ingen tänker så idag. De flesta verkar i stället tro att världen är på väg mot en ny terrorbalans mellan USA och EU på ena sidan och Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea på den andra. Det går inte att förhindra den utvecklingen, säger man. Det enda man kan göra är att bygga ut försvarsindustrin och satsa på försvaret.

Det som stör mig mest i den rådande krigshysterin är frånvaron av förnuftiga röster. Jag söker i historien och hittar en förnuftig röst: Bertrand Russell. När Russell var klar med sitt storverk, Principia Mathematica, som skulle revolutionera matematiken, bröt första världskriget ut. Russell var emot kriget och sade detta, i tidningsartiklar och föredrag, och fick betala ett högt pris för sitt avståndstagande. Han förlorade sin position vid Trinity College, fick inte jobbet vid Harvard och satt sex månader i fängelse. Jag läser om Russells pacifism på nätet, både sådant han skrivit själv och intressanta kommentarer. Det är något trösterikt med en förnuftig röst även om många av hans synpunkter är förlegade. Russell hade lätt för att skriva och lätt för att ändra uppfattning. Jag gillar hans idé om att bästa sättet att möta tyskarna vore att låta dem invadera England bara för att finna att det inte var någon poäng med det och därför åka hem igen.

Steven Pinker är en förnuftig röst i vår egen tid. Jag har läst och skrivit om flera av hans fantastiska böcker, men jag hade sparat den viktigaste, The Better Angels of Our Nature (2011). Det är en otroligt innehållsrik, stor och spännande bok. Nu när det är krig i Europa igen, krig mellan Ryssland och Nato i Ukraina får man väl säga, är det trösterikt att läsa Pinker om krig och våldsutövning. Samtidigt är det intressant att se hur tidstypisk boken är, hur mycket mer optimistisk tidsandan var för 15 år sedan. Pinker beskriver tiden efter andra världskriget som ”den långa freden” och hänvisar till ett stort antal böcker som handlar om hur kriget håller på att bli något som bara fanns förr.

Pinker vill övertyga oss om att utvecklingen går åt rätt håll, om att människor behandlar varandra allt bättre och hanterar konflikter mer förnuftigt. Han har ett enormt material som han vill presentera och han har organiserat materialet på ett mästerligt sätt. Han börjar med att beskriva det förflutna som ett främmande land, ett råare, brutalare, mer våldsamt land. Genom några snabba ögonblicksbilder som vittnar om ofattbar grymhet från stenåldern, Homeros, Gamla Testamentet, Romarriket och Riddartiden visar han hur mycket mer civiliserade vi blivit. Sådant som var självklart förr har blivit otänkbart. Även om de två världskrigen, Stalin och Hitler, kan få oss att tycka att vår egen tid är otäck så var det mycket värre förr.

I sex kapitel beskriver sedan Pinker hur våldsutövningen i världen minskat genom sex processer: pacificering, civilisering, humanisering, den långa freden, den nya freden och rättighetsrevolutionerna. Hobbes ansåg att i naturtillståndet rådde ”allas krig mot alla”, medan Rousseau är känd för ”den ädle vilden”, men ingen av dem  visste egentligen någonting om livet före civilisationen. Vi vet att Hobbes hade mest rätt. Vi vet till exempel att våra närmaste släktingar, schimpanserna, är våldsamma och vi vet att när människor var jägare-samlare så ägnade de sig åt ständiga våldsräder mot sina grannar, gärna med inslag av kannibalism. Människors tillvaro blev tryggare när de blev jordbrukare, men innebar också mer arbete, förtryck och ofta sämre föda.

Pinkers beskrivning av civiliseringsprocessen bygger på Norbert Elias klassiska beskrivning i Sedernas historia (1939). I den får vi följa utvecklingen i modern tid av mer civiliserade former för umgänge, ätande, toalettbestyr och hygien. Elias använde sig av etikettböcker och principen att där det finns förbud finns också överträdelser. Man häpnar inför ett 1500-tal med förbud mot att spotta på bordet eller förrätta sina behov inför andra. Människor var annorlunda förr. De var också mer våldsamma. Pinker redogör för hur mordfrekvensen i Europa sjönk från knappt 100 per 100000 på 1200-talet till knappt 1 per 100000 i våra dagar. Varför sjönk mordfrekvensen? Hederskulturen ersattes av värderingar om värdighet. Vi lärde att behärska oss, kontrollera våra känslor, att uppföra oss. Vi blev mer civiliserade.

Elias anför två orsaker till varför vi blev civiliserade. Makten koncentrerades och fick större inflytande. På 1400-talet hade Europa 5000 självständiga stater i ständiga konflikter med varandra. På 1600-talet hade de blivit 500 och efter andra världskriget var de 30. Ändrade maktförhållanden ställde andra krav på människor. Den andra orsaken var en ekonomisk revolution. Jordbrukets nollsummespel övergick i handelsekonomins win-win-spel med samarbete snarare än plundring som karriärmetod. Trots alla missuppfattningar om vad handel och konkurrens innebär är det ovedersägligt att marknaden gör människor mer empatiska. Ökad handel innebar ökat samarbete och mindre våldsutövning.

USA är mer våldsamt än Europa, men det gäller särskilt landsbygden i söder, där hederskulturen fortfarande är stark. Kanske de märkliga vapenlagarna kan förklaras med att demokratin kom för tidigt till USA, innan medborgarna hade vant sig av med att bära vapen? Pinker menar att civiliseringsprocessen kan förklara den polarisering vi idag ser i det amerikanska samhället. Processen har gått snabbare och nått längre i de amerikanska kustområdena som är mer lika Västeuropa. USA är ett kluvet land med hederskultur och våld i det republikanska södern, mer fredliga och europeiskt sinnade demokrater på väst- och östkusten.

På 1960-talet gjorde ungdomarna revolt och sökte frigörelse från borgerliga normer och vi fick uppleva en tillfällig återgång till mer ociviliserade umgängesformer. Våldsamheten ökade, men på 1990-talet sjönk den igen. Pinker vill se det som en mognadsprocess i vilken de som var unga på 60-talet reflekterade över civilisationens krav och blev klokare och mer medvetna om dessa krav och värdet med dem. På 1960-talet tog också den sjätte av Pinkers processer, det han kallar rättighetsrevolutionerna, riktig fart. Det började med de svartas rättigheter i USA, men följdes snart av kvinnornas, barnens, de homosexuellas och djurens rättigheter. Pinker dokumenterar hur dessa rättigheter stärkts runtom i världen. Mycket arbete återstår, men genomgående är det fantastiskt hur fördomar och förnedrande orättvisor tryckts tillbaka de senaste 60 åren.

Den andra av Pinkers processer, humaniseringen, beskriver en spektakulär förändring i mänskligt umgänge. Förr var det naturligt med tortyr och offentliga, barbariska avrättningar. Nu håller dödsstraffet på att avskaffas. Före kristendomen var det vanligt att människor offrades till gudarna. Kristendomen själv hade både inkvisition och häxförföljelser. Nuförtiden konsumerar visserligen många av oss våldsamma filmer och dataspel med behållning, men verkligt våld blir alltmer obegripligt och skrämmer oss. Pinker diskuterar humaniseringens orsaker och föreslår det växande välståndet, det ökande bokläsandet, de växande städerna, och summerar dem alla i upplysningen och dess idéer om fritänkande, förnuft och en universell mänsklig natur. Pinker är en upplysningstänkare och här avfärdar han snabbt två invändningar mot upplysningen: den konservativa kritiken som gör upplysningen skyldig till franska revolutionens terrorvälde och den romantiska reaktionen med sin idé om nationella kulturer och en mer mystisk, organisk världsbild.

I två kapitel visar Pinker att världen blivit mer fredlig. Det första kapitlet om krig mellan stater är långt, dataspäckat och rikt på resonemang och synpunkter. Även om 1900-talet med sina två världskrig kan få en att undra över utvecklingen är Pinker övertygad om att den går åt rätt håll. De många som dog i de två världskrigen måste ställas i relation till hur världens befolkning vuxit och om man inte är alltför närsynt, inser man att mongolernas härjningar på 1200-talet var mycket värre. Europa var en gång en arena för ständiga krig, men är numera en handelsunion. Kanske Kant hade rätt om de tre faktorer som avhåller länder från krig: demokrati, handel och medlemskap i internationella organisationer.  Samma faktorer som ligger bakom humaniseringen, en universell omtanke om människors välgång, gör kriget orimligt.

När Pinker skriver är det år 2010 och Europa har inte haft krig sedan andra världskriget. Statsvetare talar om ”den långa freden”. När Sovjetunionen kollapsade år 1991 var det också slut på kalla kriget med hot om kärnkraftskrig som vållat skräck och satt prägel på tillvaron. Man skulle tro, säger Pinker, att tänkare skulle jubla, men många fortsatte att se pessimistiskt på framtiden. De stora krigen kanske var över, sade man, men i stället skulle vi få inbördeskrig, folkmord och terroristattacker. Många tror också att dessa former av våldsutövning ökat på senare år, men sanningen är att de alla har minskat. Pinker ägnar dem ett kapitel som han kallar ”den nya freden”. Här försöker han komma tillrätta med försök att uppskatta antalet offer i inbördeskrig och stannar för tumregeln att den här sortens konflikter har lika många civila offer som stridande. Han diskuterar folkmord, vad som motiverar dem, att de förekommit i alla tider, att 1900-talets stora folkmord (Stalin, Hitler, Mao) utfördes av totalitära regimer och att folkmorden minskar av samma anledningar som krigen: stabila regeringar, demokrati, ökad handel, humanism och individualism.

Terroristattacken den 11 september 2001 fick amerikanarna att tappa huvudet. Kanske hade det gått annorlunda med en bättre president (Al Gore), och George W. Bush bär ansvar för en rad ödesdigra beslut inklusive två hemska, fruktlösa krig. Avsikten med terroristaktioner är att skapa panik och det lyckades man verkligen med den här gången. Pinker ger oss siffror på hur många amerikaner som avlidit i terroristattacker och jämför med avlidna i trafiken och i andra vardagsolyckor. Terroristattacker skapar en panik som inte står i någon som helst proportion till antalet omkomna.

I USA beskrev säkerhetsexperter terroristattackerna som existentiella hot mot det amerikanska samhället och president Bush förklarade ”krig mot terrorismen”, skapade en särskild institution, Homeland Security, byggde Guantanamo och lät CIA öppet tortera misstänkta terrorister runt om i världen. Sedan invaderade USA först Afghanistan och sedan Irak, vilket resulterade i två utdragna, meningslösa och förödande krig med fler döda amerikaner och naturligtvis många fler döda och lemlästade afghaner och irakier. Terroristattacker har funnits åtminstone sedan romartiden, konstaterar Pinker, och har aldrig uppnått sina mål. Ändå fortsätter de, även om statistiken säger att de minskat sedan andra världskriget. Pinker försöker inte förutsäga framtiden. Vilken dag som helst kan någon galning få tag i en atombomb och ta med sig ett stort antal oskyldiga i döden. Ändå är det ett faktum att våldet minskat i världen och vi måste förstå varför.

I genomgången av de sex processerna kryddas texten av intressanta diskussioner, som den om hur våld förr utövades av överklassen, till exempel i dueller, medan våldet nu hör underklassen till. Pinker uttrycker sin förundran över hur poeter och statsmän bara för lite drygt 100 år sedan kunde tala om kriget som en skådeplats för hjältar, något stort och ärofullt. Huvudsaken är dock redovisningen av mängder av data som visar att vi med tiden blivit mindre våldsamma världen över. Pinker vill betona betydelsen av data på områden som ofta kännetecknas av tyckanden. I de tre avslutande kapitlen vill han sedan, som den psykolog han är, diskutera de psykologiska och fysiologiska grunderna för vår våldsamhet och vår växande förmåga att behärska den.

Trots att vetenskapen lärt oss bättre kan man än idag höra en tröttsam diskussion om människor är goda eller onda av naturen. Människor är stora apor och som alla djur kan vi bli våldsamma i vår strävan att överleva och föröka oss. Pinker jämför människohjärnan med en råttas hjärna och visar vad vi idag vet om de fysiologiska centra som styr våldsamt beteende. Sedan urskiljer han fem typer av våldsutövning – instrumentell, dominans, hämnd, sadism och ideologi – och för en intressant diskussion om var och en. Den första typen är egentligen inte ett exempel på våldsutövning, säger Pinker, utan snarare på frånvaron av medkänsla eller moraliska hänsyn. Rovdjur handlar instrumentellt och när människor uppför sig som rovdjur kallar vi dem psykopater. Psykopater saknar medkänsla och kan därför behandla andra människor som medel. Krig är instrumentella och motiveras ofta av överdriven tro på den egna förmågan. Statschefer långt från slagfältet förklarar krig. Vid första världskrigets utbrott trodde båda sidor att de skulle vinna kriget på ett halvår.

Mång apor lever i hierarkiska samhällen med en dominerande hanne. Människor tävlar liksom de andra aporna om makt och dominans. De utmanar varandra och om det blir kamp är det för att avgöra vem som är starkast. Män kämpar om kvinnor och ju mer testosteron desto mera kamp. När våld utövas av unga, ogifta, laglösa män beror det bland annat på att de har för mycket testosteron. Ledare som vill dominera, som kanske är narcissister, kan ställa till mycket elände. Stalin, Hitler, Mao, Saddam Hussein, Idi Amin, Muammar Gaddafi, Kim Jong-Il – Pinkers lista med missdådare är lång.

Människor får sin identitet av grupper och de vill att den egna gruppen ska dominera. Det kan få förfärliga följder. Konservatismen betonar gruppens betydelse. Upplysningen är en individualism. Relationen till gruppen kan, som socialpsykologer har visat, vara tunn och tillfällig, gruppen är viktig ändå. Vi håller på fotbollslag och vi är nationalister, spontant och oövertänkt. Riktigt otäck blir nationalismen när den genomsyras av en känsla av ressentiment, av att inte få det erkännande man tycker sig förtjäna. Den känslan är stark såväl i Ryssland som i många muslimska länder och den sätter sin prägel på Kinas politik under Xi Jinping. Behovet att dominera har en biologisk grund, men hör inte hemma i ett civiliserat samhälle, säger Pinker. Vi måste kunna utsätta våra instinkter för förnuftig analys och inte bara ta dem för givna. Det är OK om vi firar nationaldagar och hejar på vårt lag – bara vi är medvetna om vad vi gör och varför. Och bara om vi inte tar hejandet på allvar.

Hämnden är ljuv och hämnd är ett viktigt motiv för våldsutövning. Clint Eastwoods filmer med hämndtema har vunnit stor framgång. Även om hämnden sällan lönar sig omhuldas den i nästan alla kulturer och ligger bakom många stamkrig. Pinker visar hur hämndkänslorna aktiverar särskilda centra i hjärnan. Ett väl fungerande rättssystem och en stark stat med våldsmonopol kan hålla våra hämndbegär i schack. Det är svårt att förstå hur någon kan finna glädje i en annan människas smärta, men det är vad sadister gör. Människor mår illa av att plåga andra, men de känslorna kan övervinnas genom tillvänjning eller i den upphetsning som en räd ger. Pinker jämför sadismen med narkotikaberoende som något man tillägnar sig och som därför kan motverkas. Men hur lätt är det?

Den ideologiska våldsutövningen har skördat oerhörda offer genom tiderna och särskilt i vår egen tid. Korstågen och religionskrigen i Europa, häxförföljelserna, det ryska och kinesiska inbördeskriget, folkmorden som begicks av Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, är bara några exempel på ideologisk våldsutövning. Vår kognitiva förmåga till långa mål-medel-resonemang, där obehagliga medel kan leda till goda mål, och vårt beroende av grupptillhörighet och den konformitet och lydnad detta kräver är förutsättningar för ideologiskt våld. Människor blir galna i grupp och ideologier hjälper till. På 2000-talet verkar vi tack och lov bara behöva dras med de gamla vanliga ideologierna kristendomen, islam och hinduismen. Man kan undra hur kineserna klarar sig utan ideologier. Ideologier är ett uttryck för vår kognitiva förmåga men den förmågan är genom upplysning och åsiktsfrihet samtidigt vårt bästa försvar mot giftiga ideologier. Själv blev jag en gång vaccinerad mot ideologier genom att läsa Albert Camus, och särskilt Människans revolt (1951).

I stället för att tro att våldshandlingar motiveras av ondska bör vi inse att våldsmotiv finns hos alla människor. Att vi blivit fredligare beror inte på att den biologiska utvecklingen har förändrat oss. Nej, så fort förändras inte vår biologi. Världen har blivit bättre genom att vi lärt oss behärska dessa motiv, genom att vårt handlande numera styrs av våra bättre jag. Det är för att ”the better angels of our nature” nu behärskar våra inre demoner som vi kan leva i fred med varandra och Pinker diskuterar fyra sådana ”änglar”: empati, självkontroll, moral och förnuft. Pinker är som upplysningstänkare skeptisk till empatin, som han menar visserligen kan göra oss mer medkännande även med främlingar, men som får oss att favorisera våra närmaste. Han tror mer på hur vi kan utveckla och bli bättre på självkontroll, på att tänka först och handla sedan, välja framtida belöningar framför omedelbara.

Pinker misstror den tredje ängeln, moralen, eftersom den ofta är ett inslag i ideologiskt våldsutövande, och menar tvärtom att en anledning till den minskade våldsutövningen är moralens minskade anspråk. Han använder sig av Richard Schweders moralpsykologiska taxonomi (och Jonathan Haidts, Alan Fiskes och Philip Tetlocks vidareutvecklingar) för att hävda att västvärlden under de senaste århundradena gått från, det Ferdinand Tönnies skulle kalla, Gemeinschaft till Gesellschaft, från familjerelationer till mer formella marknadsrelationer. Människor har blivit mer förnuftiga, som Max Weber sade, och förnuft är också den fjärde och viktigaste ängeln i Pinkers teori om varför vi blivit mindre våldsamma.

Förnuftet verkar inte stå högt i kurs, inleder Pinker med att konstatera, och ger några exempel. Tyvärr är detta ännu mera sant nu, nästan 15 år senare, när Donald Trump är på väg att bli president för andra gången, och Giorgia Meloni och Marine Le Pen firat triumfer i EU-valet. Ändå har vi människor blivit mer förnuftiga under historiens gång och på 1900-talet kan vi till och med mäta utvecklingen genom att jämföra resultaten på intelligenstest. Det var en filosof, James Flynn, som på 1980-talet först på detta sätt visade hur intelligensen vuxit dramatiskt på bara ett sekel. En människa med IQ 100 år 1910 skulle bara få IQ 50 på dagens intelligenstest. Flynn-effekten beror inte på att människor i västvärlden blivit genetiskt mer intelligenta utan på att de börjat använda vetenskapens intellektuella verktyg i sitt tänkande, i skolan lärt sig tänka mer abstrakt, matematiskt. Det abstrakta tänkandet är också mer förnuftigt, mer objektivt, mindre emotionellt, mindre våldsbenäget. När vi läser vad kända personer kunde säga och tänka för hundra år sedan, sådana som president Theodore Roosevelt eller Winston Churchill, skakar vi på huvudet. Pinker ger oss flera exempel från den tiden på vad vi måste uppfatta som obegriplig, omoralisk enfald.

Många av Pinkers resonemang har inspirerats av andra forskare. Den viktigaste, Norbert Elias, har jag redan nämnt. När Pinker diskuterar varför världen har blivit fredligare har han stor nytta av två moderna statsvetare, James Payne och John Mueller. Payne blev känd med boken A History of Force (2004) om hur staters våldsutövning minskat med tiden även om media får oss att tro annat. Mueller har skrivit flera böcker som diskuterar varför krig blivit alltmer orimligt. Han skriver med glimten i ögat vilket kryddar läsningen. Här är några korta exempel om kriget som förlegat och om att Rysslands krig med Ukraina inte förändrar detta.

Redan en vecka efter Rysslands invasion av Ukraina hade Pinker en artikel i The Boston Globe där han undrade om detta innebar slutet på den långa freden. Kanske, säger han, men kanske ändå inte? Ryssland uppfyller flera av de fredsvillkor som Pinker diskuterar i boken. Ryssland handlar med väst, ingår i internationella organisationer och möttes av fördömanden i FN. Men Ryssland är ingen demokrati och inget upplysningsland. Putin är en envåldshärskare, en romantisk nationalist som spelar på nationalistiska stämningar i propagandan för kriget. Att han kan göra detta säger naturligtvis en hel del om utvecklingsnivån hos det ryska samhället och ryssarna.

På 1980-talet hade jag i uppdrag från Unesco att granska en text som handlade om FN:s utbildningsinsatser i arabvärlden. Texten innehöll en återkommande motsägelse mellan upplysningsidéer och respekt för lokala värderingar. Å ena sidan skulle utbildningen vara jämställd och behandla flickor och pojkar lika, å andra sidan skulle den lokala kulturen respekteras. I min granskning framhöll jag att dessa ståndpunkter var oförenliga. FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, antagen år 1948, skrevs av en kommission med Eleanor Roosevelt som ordförande. Den accepteras inte av muslimska länder eftersom den är oförenlig med sharia och Koranen, till exempel vad gäller jämställdhet mellan könen och synen på homosexuella. Upplysningsidéer står mot traditionella, kulturella, religiösa värderingar och krigets framtid beror på hur den konflikten kommer att utvecklas. Med upplysning blir det fred, med konservativ nationalism finns alltid risken för krig.

Om freden kräver upplysning är Islam ett problem. De muslimska länderna förblir odemokratiska och våldsbejakande. De verkar inte ha nåtts av humaniseringen och rättighetsrevolutionen. De är våldsbejakande såväl på religiösa grunder som på grund av en mycket stark, gammaldags hederskultur. Under medeltiden blomstrade den islamska kulturen och var överlägsen den kristna, inte minst genom sin matematik, och Pinker undrar vad som sedan hände. Varför fick Islam aldrig någon upplysning, någon vetenskaplig revolution, någon humanistisk rörelse. Beror det på religionens starka inflytande över samhälle och stat, på frånvaron av den åtskillnad mellan kyrka och stat som kännetecknar västvärlden? Eller beror det på analfabetismen och frånvaron av den skönlitteratur som spelade en viktig roll i upplysningen? De muslimska länderna är så splittrade inbördes att vi knappast behöver befara det religionskrig Samuel Huntington förutsåg på 1990-talet även om Iran fortsätter att oroa med sina fanatiska utspel nu när IS inte längre utför sina spektakulära härjningar.

Efter några år av liberal globalisering är den konservativa nationalismen på frammarsch i USA, Europa, Ryssland, Kina och Indien och kanske kommer världen att bölja fram och tillbaka mellan upplysning och konservatism under lång tid. Ändå går det åt rätt håll, världen blir bara fredligare och mer upplyst, men det är en himla tur att vi har Steven Pinker som oförtrutet påminner oss om detta. Boken The Better Angels of Our Nature är ett mästerverk och en njutning att läsa. Jag häpnar över Pinkers bredd och förmåga att strukturera sitt gigantiska material. Han har något intressant att säga om alla aspekter av människans våldsamma förflutna och en oförtröttlig övertygelse om att vi går mot ljusare tider.

Bo Dahlbom