Ängsliga tonåringar

Jonathan Haidt är en mästare på att skriva lättlästa, spännande böcker. Han är dessutom sympatisk och godhjärtad, men blir mer profetisk, mindre av forskare, för varje bok han skriver. I den förra boken, The Coddling of the American Mind (2018), skrev han om ängsliga studenter och i sin nya bok, The Anxious Generation (2024) går han till storms mot de smarta telefonerna som han menar med psykisk ohälsa förstört livet för en generation (Z) unga amerikaner.

Haidt har blivit frontfigur i en rörelse med allt fler följare, nyhetsbrev och en växande produktion av texter och videor, på theanxiousgeneration.com och afterbabel.com. Nätet är fullt av Haidt och upplysande diskussioner av boken. Två av de bästa är med Scott Galloway i the Prof G Show och Tyler Cowen i Conversations with Tyler. Även om det är lätt att hålla med när Haidt förespråkar mer av fria lekar, mindre av smarta telefoner i barnens liv, blir kampanjen lite överväldigande. Det är irriterande att barnen är uppslukade av sina telefoner, men är inte detta ett modefenomen som snart går över? De barn som råkar riktigt illa ut gör det väl av mer djupt liggande orsaker?

Haidt har också mötts med skeptiska röster såväl i USA som här. Candice Odgers skrev om boken i Nature och menade att orsakssambandet snarare går åt andra hållet. Unga med psykiska problem använder sociala medier på ett mer destruktivt sätt. Aaron Sloman är underhållande och mycket kritisk till boken i en artikel i Reason (finns också som videoversion). Christian Rück recenserade boken i Dagens Nyheter och framförde liknande synpunkter, även om han höll med Haidt om att vi lägger mycket tid på sådant som vi egentligen inte vill prioritera.

Haidts idéer har inte utvecklats särskilt mycket från de första böckerna The Happiness Hypothesis (2006) och The Righteous Mind (2012). Det verkar som om han tänkte färdigt tidigt i karriären. Han är en liberal som är svag för konservativa idéer, en ateist som gillar religion. Nu tillämpar han sina idéer. För ett år sedan ville han förbjuda de smarta telefonerna i Amerikas skolor. (Många skolor har sådana förbud.) Nu går han längre och vill att barndomen ska bli telefonfri. Konservativa är lyckligare och bättre på att uppfostra sina barn, hävdar han. Barn behöver ordning och reda, någonting att tro på, gemenskap och auktoriteter. Barn till konservativa föräldrar är lyckligare än barn till liberala. Samtidigt vet han att vi i de nordiska länderna är lyckligast i världen och vi är liberala, inte religiösa och inte auktoritära.

Förr lekte barn tillsammans, nu tittar de på sina telefoner, och det är de vuxnas fel. Vi har överbeskyddat våra barn i den verkliga världen och skyddat dem för lite i den virtuella. Resultatet har blivit att en hel ungdomsgeneration, födda efter 1995, över hela världen, lider av psykisk ohälsa och är illa förberedda för vuxenlivet. I många tabeller visar Haidt hur ungdomar efter 2010 har blivit mer ängsliga och deprimerade och hur självmorden ökat. Han diskuterar flera förklaringar, såsom klimathot, ekonomisk kris och världsläget, men hävdar själv att det mest av allt beror på att det var då barn och unga för första gången fick smarta mobiler.

Ett långt avsnitt i boken handlar om hur barn brukade växa upp, genom fri lek med jämnåriga, med risktagande och förhandlingar, en skola utanför skolan där barnen mognade och lärde sig att ta för sig och att samarbeta. Samhällsutvecklingen har inneburit att vuxna tagit allt större ansvar för barnens tid och aktiviteter. Det som var fri lek i barnens regi har blivit organiserad lek med vuxna som lekledare. För barnen är puberteten en särskilt känslig period. Då tar de starka intryck, då kan de tippas till psykisk ohälsa. I stället för att lämna barnen med sina telefoner borde vi organisera puberteten med övergångsriter som tar barnen in i vuxenvärlden.

Vid en första genomläsning är Haidt mycket övertygande, men skrapar man lite kommer frågorna. Haidt vill att vi lämnar barnen ifred så att de kan organisera sin lek själva, men då blir de väl sittande med sina telefoner? Samtidigt vill han att vi organiserar puberteten med övergångsriter. Och hur är det egentligen med den fria leken? Samhällen förändras och den fria leken var en kort period i de amerikanska barnens historia. Tidigare generationers barn arbetade, som tjänstefolk, i jordbruket, gruvan eller fabriken. Men kanske Haidts barndom med fri lek och lokal gemenskap var den bästa barndomen, värd att bevara för all framtid?

Så resonerar gärna konservativa. De värderar den egna erfarenheten särskilt högt och det har säkert varit viktigt i evolutionen, men gör oss också närsynta. Den skola vi gick i som barn blir ett föredöme vi som äldre skolpolitiker vill återinföra. Om barnen idag bara fick leka mer som Haidt gjorde när han var liten, med fri, fysisk lek, lokal gemenskap och lagom utrymme för risktagande, skulle de må mycket bättre. Att resa och se andra kulturer, andra vanor och traditioner, eller att med vetenskapens hjälp lyfta blicken över den egna erfarenheten kan göra en mindre närsynt. Men då blir man väl liberal snarare än konservativ.

Telefonerna har många negativa effekter på barnens utveckling till vuxna. Haidt skriver om sömnbrist, social isolering, splittrad uppmärksamhet och missbruk. Men det som oroar honom mest är något ekonomer brukar kalla ”alternativkostnaden”. Om barnen inte lade 8 timmar om dagen på sociala medier eller dataspel, vad skulle de kunna göra istället? Det är naturligtvis en fråga alla borde ställa sig. Vad gör vi egentligen med vår tid? Men för barnen är frågan särskilt viktig eftersom de ska förbereda sig för vuxenlivet. Borde de inte göra skolarbete, läsa böcker, utveckla en talang, utforska olika intressen, lära sig arbeta, skaffa sig goda vanor? Om de inte av sig själva väljer att göra detta, borde vi väl hjälpa dem genom tvång och uppfostran? Jo, menar Haidt, det borde vi, även om vi också måste ge dem tid att leka på egen hand.

Haidt tecknar en mörk och skrämmande bild av dagens barndom. Flickorna lägger sin tid på sociala medier. De har alltid jämfört sig med andra, men förr skedde detta i den lilla byn, i den lilla kretsen, och var snart avklarat. I städerna fanns mängder med människor, men de flesta kände vi inte och de angick oss därför inte. Massmedia lyfte visserligen fram stjärnor som utmärkt sig, men vi jämförde oss inte med dem, såg inte mycket av deras liv. De sociala medierna förändrar allt detta. Plötsligt fylls media med människor som vi, vanliga människor, fast vackrare, smalare, smartare, mer talangfulla, med bättre liv, fler följare och fler likes. De finns där hela tiden och påminner flickorna om att de inte duger innan de format en identitet och fått lite självkänsla. Undra på att de mår dåligt.

Pojkarna är på många sätt de stora förlorarna i samhällsutvecklingen. Det som en gång gav dem ett övertag, deras fysiska styrka och intresse för maskiner, saknar värde i ett samhälle där arbete handlar om att hantera kommunikationen i komplexa möten. Det gör flickorna så mycket bättre. Pojkarna sitter instängda i sina pojkrum, långt upp i vuxenåldern, med dataspel och pornografi, utan kontakt med kamrater och vuxenvärld. De prövar aldrig alkohol, träffar aldrig flickor, vågar sig inte ut, kommer aldrig igång med sina liv.

De smarta telefonerna “snuttifierar” våra liv, i en utsträckning som inte ens Lars Ingelstam kunnat drömma om. De stör oss med ständiga notiser som får oss att kolla. Har någon gillat min bild? Hur många har tittat på den? Sociala medier erbjuder motsatsen till den stillhet, tystnad och koncentration som de stora religionerna predikar, som naturen kan ge. Buddhismens ”mindfulness” blir omöjlig så länge telefonen finns i närheten. Hur ska man kunna glömma sig själv när livet handlar om hur man uppfattas av andra?

Techbolagen bär ett stort ansvar för telefongenerationens elände. Bolagen har använt samma metoder som spelkasinona på nätet till att fånga barn och ungdomars uppmärksamhet och behålla den. Haidt har tagit intryck av Tristan Harris, som lämnade Google år 2015 för att grunda Center for Humane Technology, och det är lätt att förstå. Harris skrämde upp oss i filmen The Social Dilemma (2020) och hans föreläsningar är mycket övertygande. Jonathan Haidt blir själv intervjuad i filmen.

Haidt uppmanar techbolag, regeringar, skolor och föräldrar att agera och han har fyra konkreta och detaljerade förslag till insatser: inga smarta telefoner före 14 års ålder, inga sociala medier före 16 års ålder, inga telefoner i skolan, mer fri lek och större frihet för barnen. Alla kan bidra till att implementera dessa förslag och på många håll pågår aktioner. Enklast verkar vara att förbjuda telefonerna i skolan. Om telefonerna bara används till att störa undervisningen är detta rätt självklart och enkelt att genomföra. Sedan kunde man såklart hoppas på att telefonerna kunde bli lärverktyg i skolan ungefär som de blivit verktyg i arbetslivet. Men då behöver skolan digitaliseras.

Minst intresse verkar finnas för Haidts käpphäst om lekens betydelse för barnens utveckling. Trenden verkar snarare stark i motsatt riktning, ibland under inflytande från Asien: mer skola och mer läxor i skolan, mera ”grit”. Föräldrar försöker reglera barnens telefontid men har svårt att stå emot techbolagens inflytande. Att se till att de åldersgränser som redan finns efterlevs är tekniskt enkelt. Att få bolagen att gå emot sina affärsidéer och verka för minskad användning är en mödosam kamp som kräver politisk reglering.

Samtidigt som man blir skrämd av Haidts bok, irriteras av hur barn jämt har näsan i sina telefoner och oroas över hur deras humör påverkas, måste man ändå försöka lyfta blicken en smula. Kanske behöver man inte göra en så stor grej av det här? Att barnen är som uppslukade av sina telefoner beror väl på att vuxna inte har tid för dem? Om föräldrarna sitter med sina skärmar, vad ska barnen göra? Det växande välståndet har gjort oss mer oberoende av andra. Det finns allt färre arbetsuppgifter som tvingar oss att umgås, som barnen kan delta i. Det är lätt att konservativt klaga över en sådan utveckling, men ingen vill egentligen backa bandet.

Den tekniska utvecklingen går allt snabbare. Om man vill tillhöra samhället måste man följa med i utvecklingen, ta del av den nya tekniken. Det är klart att man kan gå i kloster, ställa sig utanför samhället, och kanske barndomen ska vara en sådan tid, en tid i kloster? Men är det inte rimligare att barnen är med i samhället? Förbereds de inte bättre för vuxenlivet genom att från början vara en del av det? Behöver de inte framför allt lära sig att leva med förändring?

Tekniken utvecklas allt snabbare. Det som upptar barnen i en generation är förlegat när nästa tar vid. Konservativa skräms av den snabba utvecklingen och vill gärna behålla det gamla, gärna det som fanns i deras egen barndom. Liberaler drömmer i stället om fortsatta framsteg. Ju snabbare teknikutveckling desto rimligare blir en liberal livshållning. I ett samhälle i snabb förändring måste vi lära oss leva med förändring och då kan vi inte vara konservativa. Barnen är nyfikna på det nya. Det är ju den värld de ska leva i. Med vilken rätt tvingar vi på dem en gammal värld?

Bo Dahlbom