Ett gott liv

Vad skulle du göra om du fick veta att du skulle dö om en vecka? Skulle du göra det som står i din kalender? Om du skulle göra helt andra saker under din sista vecka, varför gör du dem inte nu? Sådana frågor ställer Michael Singer i The Untethered Soul (2007), en liten bok om yoga, inte om gymnastik, utan om livet. Den blev en bästsäljare och fick varma rekommendationer av bland andra Ray Kurzweil och Oprah Winfrey. Det är en liten bok, knappt 200 glesa sidor, och lätt att sammanfatta. Budskapet är enkelt och upprepas gång på gång, men det stör inte. Tvärtom ger upprepningarna boken en poetisk prägel som gör budskapet mer övertygande.

Har du märkt att du har en inre röst som kommenterar det som sker runt omkring dig? När Singer först upptäcker sin inre röst och försöker få den att tystna inser han att rösten inte är han. Han är den som lyssnar. Rösten lägger sig mellan jaget och världen och gör världen mindre hotfull. På samma sätt är det med alla upplevelser. Vårt jag finns inte i dessa upplevelser. Jaget är den som har upplevelserna. Genom att backa tillbaka in i jaget kan vi få rösten att tystna, kan vi låta bli att bry oss så mycket om upplevelserna.

Om vi har problem, om vi mår dåligt, om vi känner oss otillräckliga, blir det inte bättre av att vi vrider och vänder på problemen. I stället ska vi fråga oss vem det är som har dessa problem. Det är inte du. Du är den som betraktar den som har dessa problem. Du är inte en person, född då och då, yrke så och så, utan du är den som har dina upplevelser. Att förstå detta är det viktigaste av allt i livet, att förstå vem du är.

Ibland har vi stunder av tystnad, när känslor och tankar bleknar bort, när vi drar oss tillbaka in i jaget. Det är detta som sker när vi mediterar och genom att lära oss meditera kan vi bli fria från allt som binder och oroar oss. Det handlar bara om att inse att alla dessa bekymmer inte är vi. Vi är den som betraktar allt detta. När vi befriar oss från den ständigt pågående inre dialogen, när vi vilar i vårt jag, då frigörs vår inre energi. Oro, bekymmer och krav binder energi, låser oss vid våra upplevelser. När vi slutar tänka, när vi tar ett steg tillbaka från våra upplevelser, frigörs denna energi och ger oss kraft och glädje att leva.  

Om vi har ont någonstans gör smärtan sig ständigt påmind, men ofta kan kroppen försvinna i bakgrunden medan vi ägnar oss åt annat. På samma sätt är det med smärta i själen. Den gör sig ständigt påmind och vi gör vad vi kan för att förtränga, bädda in, glömma, inte tänka på smärtan. Men i stället för att göra alla dessa konstruktioner, borde vi lugnt betrakta smärtan, vila i vårt jag och se hur smärtan försvinner. Själen försvinner i bakgrunden, precis som kroppen, medan vi ägnar oss åt världen.

Singer vill få oss att ta den person vi tror vi är på mindre allvar, vill befria oss från irritationer, låsningar, förebråelser, tillkortakommanden. En övning kan innebära att gå ut i vinternatten och betrakta stjärnhimlen, reflektera över universum. Hundra miljarder galaxer med hundra miljarder stjärnor i varje galax. Och här står du, ett dammkorn i detta gigantiska universum, och tar dig själv på sådant allvar. Hur viktig tror du att du är? Hur viktiga är alla dina vardagsbekymmer, motgångar och förtretligheter?

Singer skriver om upplevelser, om hur människor upplever världen, men hur kan han veta att det han säger gäller inte bara honom utan även läsaren? Han kan ju inte ha mina upplevelser, jag kan inte ha hans? Hur kan vi veta att de är likadana? Hur vågar han uttala sig så allmänt om människors upplevelser? Människor är ju olika och det gäller rimligen även deras upplevelser. Många fyller tystnaden med musik och ljudböcker i lurarna. Om de har någon inre röst har den nog svårt att göra sig hörd. Jag trivs bra med min inre röst och använder den när jag tänker och skriver. Annars är det tyst. Beror det på att jag redan gjort den resa Singer uppmanar oss till?

Det är svårt att ta den medvetandeteori Singer förfäktar på riktigt allvar. Den är närmast en karikatyr av den Descartes som filosofer som Wittgenstein, Ryle och Dennett smulat sönder. För Singer är själen verkligen ett spöke i maskinen och medvetandet en teater där upplevelserna visar upp sig för ett betraktande jag. Med denna enkla teori blir jagets frigörelse att inte förlora sig i upplevelserna utan stanna i jaget. Så snart vi tror att vi är våra upplevelser, vår smärta, vår rädsla, tar upplevelserna över våra liv. Befrielsen innebär att inse att jaget, som Sartre skulle säga, är ett ingenting.

Sartre betonar att människor lever autentiskt bara när de erkänner sin frihet, att de inte är sina karaktärsdrag utan väljer dem. Men alltför ofta lurar människor sig själva att tro att de har vissa egenskaper, att de är på ett visst sätt, som de inte kan förändra. För Sartre ger friheten ångest att välja sin framtid. För Singer innebär friheten i stället att slippa välja, att bara säga ja till livet och flyta med. Skillnaden mellan Sartre och Singer är skillnaden mellan väst och öst, mellan en aktiv, engagerad livsfilosofi och buddhismens mer passiva, betraktande.

Existentialismen betonar livets ändlighet. Människan vet att hon en dag ska dö, att livet när som helst kan vara över. Det bästa kapitlet i Singers bok är kanske det om döden. Tänk så mycket vi retar oss på eller oroar oss för i vardagen, sådant som i själva verket är helt meningslöst. Genom att stanna upp och tänka på döden, kommer allt i ett annat ljus. Det som verkade viktigt, är inte längre det. Andra saker blir viktiga. Människor blir viktiga. Livet självt blir viktigt. Det spelar ingen roll vad du gör. Det är om du är i det du gör, om du verkligen är närvarande, som räknas.

Singers bok lovordas för sin visdom och den är en pärla att läsa, men samtidigt är den förledande enkel. Den påminner mig om sketchen där komikern Bob Newhart som terapeut uppmanar klienten med tvångstankar att helt enkelt sluta, Stop It. Singer uppmanar oss att släppa taget, att inte bry oss så mycket, att låta livet ha sin gång och bara följa med. I stället för att låta sig styras av vad man vill och önskar, vad man gillar och ogillar, ska man bara säga ja till förändringar och acceptera allt som kommer i ens väg. Det är inte så enkelt som det låter.

I sista kapitlet får The Untethered Soul en religiös ton. Fram till dess kan man läsa den som vilken självhjälpsbok som helst. Det är klart man kan undra lite över den energi som Singer säger fyller mig när jag vilar i mitt jag, men först i sista kapitlet blir det klart att den energin inte bara finns i mig utan är något större än jag. När jag backar tillbaka till mitt jag kommer jag i kontakt med livet självt, med något som är större än jag, med Gud, tror Singer.

Som många självhjälpsböcker är Singers bok egocentrerad. Den handlar om hur du kan uppnå det goda livet – oberoende av andra. Singer vill få oss att överge den moderna grundtanken på projektet, att livet går ut på att sätta mål och sedan förverkliga dem. Det hindrar inte att man kan ha mål, projekt, men det innebär att inte ta dem på alltför stort allvar. Projekten kan aldrig bli meningen med livet. Du ska akta dig för att försöka bli dina projekt. Du ska akta dig för att verkligen bry dig om något eller någon.

Kanske är jag orättvis, men läsningen av Singer lämnar mig trots allt med en liten rynka i pannan. Kanske är det bara en fråga om nyanser, men om priset för sinnesro och lycka är att inte engagera sig på allvar i något världsligt, barn, familj, företag, tycker jag att priset är för högt. Det hindrar inte att den distanserade livssyn Singer så väl beskriver, att släppa taget, att inte leva så krampaktigt, att kunna ta ett steg tillbaka och bevara sitt lugn, är värd att sträva efter. Men den måste förenas med ett äkta engagemang i andra människor och ett sådant engagemang är inte möjligt utan smärta.

Att släppa taget innebär att acceptera det som kommer, att säga ja till det livet bjuder. Singer bestämmer sig tidigt i livet att försöka leva enligt den principen och hur det går får vi veta i självbiografin The Surrender Experiment (2015). Den är lika välskriven och kortfattad, men inte lika poetisk som den förra boken. Vi får följa Singer från det buddhistiska uppvaknandet som ung doktorand i ekonomi genom en vindlande karriär med stora framgångar. Det är rappt berättat och bitvis riktigt spännande samtidigt som det religiösa inslaget i Singers budskap också blir lite tydligare.

Bokens titel är väl vald. Singers liv är en enda lång övning i att säga ja till det livet bjuder. Det börjar med uppdrag han får som doktorand och tvingar sig själv att ta på sig och fortsätter livet igenom. På en rätt oförutsägbar resa hamnar han till sist som ledare för en 350 ha stor buddhistisk koloni i norra Florida, direktör för ett mycket stort IT-företag och författare till bästsäljare.

Allt börjar med att Singer som tjugutvååring upptäcker att han har en inre röst som stör, en inre dialog som pågår hela tiden. När han försöker bli av med den rösten råkar han på en bok i zenbuddhism och börjar meditera. Under en längre meditationsövning tystnar äntligen rösten och Singer fylls av energi och en stark känsla av att vara till. Under resten av sitt liv kommer han sedan att söka styrka i meditationen.

Singer beskriver sitt liv som en lång rad lyckosamma tillfälligheter – eller händelser som kan förefalla tillfälliga. Själv har han bara sökt en enda sak i livet och det är att få vara ensam och meditera. Den önskan fick honom att köpa en tomt ute i skogen och bygga sig en liten stuga. Han bestämde sig för att säga ja till livet, inte försöka forma livet, utan acceptera det som bjöds honom. När någon kom med ett förslag sade han alltid ja. Så fick han ett fantastiskt liv, harmoniskt och mycket framgångsrikt.

Många beskriver sina liv på liknande sätt som Singer. En rad lyckosamma tillfälligheter har tagit dem genom livet. För Singer är dessa avgörande händelser dock inte helt tillfälliga utan snarare bevis på att livet är något större än var och en av oss. När Singer säger ja till livet, säger han ja till detta större, och får ett gott liv. Han skriver inte mycket om detta, boken håller sig mest till fakta, och om man inte är redan är religiöst lagd blir man knappast övertygad.

Efter ett långt liv kan en människa se tillbaka på en lång rad händelser. Det är inte svårt att bland dem urskilja sådana som utgjort vändpunkter i livet. När vi på ålderns höst försöker sammanfatta våra liv, lägger vi dem tillrätta så att de blir begripliga. Vi stryker utvikningar och bygger i efterhand en helhet som blir berättelsen om vårt liv. Många kommer att säga, ungefär som Singer, att de tog emot det som gavs utan någon egentlig plan. Som Singer kan de kanske trösta sig med att planen fanns utanför dem, i livet självt. Men vore det inte bättre att anstränga sig lite mer? Erkänna att det är ditt liv och att det vore bättre om du hade en idé om vad du vill göra med det?

Bo Dahlbom