Jag brukar framhålla alla de fördelar de digitala plattformarna erbjuder när de ger oss ett överflöd av överallt tillgängliga, skräddarsydda tjänster på livets alla områden. Visserligen kräver tjänsterna ett visst mått av självbetjäning, men det är inte fel när tekniken är lätt att använda. Självbetjäningen gör oss till medaktörer och med digitala assistenter får vi det lika bekvämt som forna tiders överklass.

Men just för att jag är så fascinerad av allt plattformarna ger oss är det intressant att läsa riktigt negativa reaktioner på plattformarna. De är som regel skrivna av forskare. Jag läser en utmärkt sådan diskussion i en liten bok, The Platform Society (2018), av tre holländska medieforskare, José van Dijck, Thomas Poell och Martijn de Waal. Man kan lyssna på José van Dijck när hon föreläser om boken.

Författarna ger oss en kortfattad men utmärkt introduktion till plattformarnas anatomi. En plattform definierar de som ”en programmerbar arkitektur som organiserar användarnas nätverkande”. Användningen bestäms av ägarförhållanden, affärsmodeller och användaravtal. Plattformarna drivs av data som organiseras med algoritmer och gränssnitt. Alla aktiviteter på plattformarna genererar data (datafiering) som blir en handelsvara (kommodifiering) som används för analys och personalisering (selektion) av annonser och andra tjänster. De stora plattformarna och deras appar samlar in ofantliga mängder data och vi har bara sett början på utvecklingen av ett helt nytt näringsliv för vilka dessa data är råvaran.

Boken ger en god bild av de amerikanska digitala jättarnas dominans och den roll de spelar i 2000-talets samhällsbildning. Apple, Google, Facebook, Amazon och Microsoft ger oss de plattformar som utgör digitalsamhällets infrastruktur. Men dessa företag samarbetar också med och investerar i företag som levererar mer sektorspecifika tjänster, och författarna väljer att närmare diskutera fyra sektorer: nyheter, transporter, hälsovård och utbildning.

Vi får läsa om YouTube, Uber, 23andMe, PatientsLikeMe, AltSchool och Coursera och får en god bild av hur Google och Facebook förvandlat nyhetsförmedlingen och hur digitala plattformar håller på att ta över även tjänster som transporter, hälsovård och utbildning.

Plattformarna förändrar villkoren för dessa verksamheter genom att de rundar de professioner – journalister, chaufförer, läkare och lärare – som tidigare kontrollerat dem. Genom att plattformarna levererar sina tjänster direkt till oss användare förvandlar de nyheter till annonsstyrd konsumtion, transporter till oreglerat nätverkande, den allmänna sjukvården till hälsokonsumtion, utbildning till lärande. Detta innebär, enligt författarna, att många av de värden som finns inbyggda i dessa verksamheter riskerar att gå förlorade.

I 1900-talets samhälle finns ett samspel mellan det offentliga och det privata, mellan stat och näringsliv. Staten, det allmänna, står för uppbyggnaden av infrastrukturer vilka näringslivet är beroende av och genom skatter bidrar till. Plattformarna förskjuter detta samspel genom att lansera privata alternativ till offentliga lösningar. Plattformarna bidrar inte till infrastrukturen och de digitala jätteföretagen vill inte heller bidra genom att betala skatt.

Författarna menar att plattformarna därigenom verkar för ett nyliberalt samhälle där privata värden gynnas på bekostnad av offentliga. Ungefär som en gång John Kenneth Galbraith beklagar de en utveckling där det offentliga förfaller och samhället privatiseras med ökad ojämlikhet, orättvisor och konflikter som följd.

De är mycket kritiska till argument som hävdar att plattformarna innebär mer demokratiska och effektiva lösningar än de gamla institutionerna vilka försvarar förlegade rutiner och privilegier. Mot dem hävdar de att plattformarna snarare verkar i de stora företagens intresse och vinner sin effektivitet genom att inte bidra till det gemensamma goda.

Ändå har plattformarna gjort det möjligt för alla vi användare att delta i nyhetsproduktion och nyhetsspridning. De professionella utövarna, företagen och annonsförsäljningen fortsätter att utöva sitt inflytande som de alltid gjort, men skillnaden är att vi har tillkommit. Likaså ger oss plattformarna en möjlighet att ta mer aktiv roll i vår hälsovård och engagera hela samhället i lärandet. Den traditionella sjukvården och skolan finns kvar, men även om plattformarna drivs av stora företag, ger de oss hopp om en mindre paternalistisk hälsovård och en mer öppen och dynamisk utbildning.

Detta är inte författarnas uppfattning. Enligt dem är det demokratiska samhällets offentliga institutioner och professioner garanter för publika värden. Den offentliga sjukvården och dess läkare står för en god vård till alla, skolan och lärarna för en utbildning som innebär bildning och demokratisk fostran. Men försvaras dessa värden verkligen bäst av dessa professioner? Är det inte snarare som Richard Susskind hävdar att digitaliseringen är ett sätt att äntligen undanröja professionernas kunskapsprivilegier och ge oss alla inflytande över vår hälsa, utbildning, etc.

Det moderna industrisamhällets överflöd av varor fördelas inte jämlikt. Det innebär inte att vi vill tillbaka till bondesamhällets fattigdom och materiella nöd. Digitaliseringen ger oss ett överflöd av tjänster och även dessa kommer naturligtvis att fördelas ojämlikt. Författarna diskuterar hur vi i Europa skulle kunna undvika detta. Kanske skulle EU kunna kräva öppna lösningar, stödja ideellt utvecklade plattformar eller helt enkelt göra plattformarna till ett inslag i offentlig sektor. Som regel sker detta i samarbete med något av de stora digitala företagen och då kan det offentliga i upphandlingen ställa relevanta krav. Under alla förhållanden måste Europa utveckla en strategi för mer långtgående reglering av de digitala plattformarna.

Avslutningsvis diskuterar författarna det faktum att de stora digitala plattformarna idag utvecklas i USA och Kina. De frågar sig inte varför Europa har så litet att bidra med. I stället konstaterar de att Europa har en stor fördel i sin mångfald av demokratiska institutioner. Dessa borde kunna tämja anstormningen av digitala plattformar och se till att de bidrar till det allmänna goda i ett demokratiskt samhälle. Om Europa inte förmår bidra till utvecklingen av digitala plattformar kanske vi kan bli bäst på regleringen av plattformarna.

Den framtidsvisionen gör inte mig glad. Jag håller med om att de digitala jättarnas monopolställning ger dem en orimlig makt över oss. De måste övervakas och regleras. Men till skillnad från författarna ser jag med beundran på den fullkomligt fantastiska teknikutveckling de driver och som vi alla vill ta del av. Vi vill inte kväva den utvecklingen innan den på allvar börjat leverera. Om vi lyckas stämma i bäcken får vi aldrig någon å.

Bo Dahlbom
akt.agency