Alla har fel

Donald Hoffman (2019) The Case Against Reality.

John Locke, George Berkeley och David Hume var de tre stora brittiska empiristerna. Biskop Berkeley var idealist och känd för sitt motto ”esse est percipi”, att vara är att varseblivas. Det enda som finns är det vi upplever och det finns bara när vi upplever det. Beständigheten hos tingen som omger oss ville Berkeley förklara med att de alltid finns i Guds medvetande. Den förklaringen vann inte många anhängare.

Människor nuförtiden är snarare naiva realister än idealister, men inser när det påpekas att den kritiska realismen är mera sann. Vi tror att världen är ungefär som vi upplever den, men övertygas lätt om att det inte gäller sådant som färg, smak och ljud. Sekundära egenskaper, som John Locke kallade dem, finns i våra upplevelser men knappast i världen. Däremot finns det något i världen som ger upphov till dessa upplevelser hos oss. Den moderna fysiken går längre än Locke och kan i sina teorier ifrågasätta det mesta av vår världsbild, inklusive sådant som rum, tid och att universum är unikt, men diskussionen pågår.

Kvantmekaniken är ett undantag. De andra naturvetenskaperna klarar sig gott med Lockes kritiska realism och har inom ramen för en sådan världsbild under de senaste 200 åren gett oss häpnadsväckande kunskaper om levande organismer, kemiska reaktioner och olika material. Forskningen har utgått från vår naiva, eller ibland kritiska, uppfattning om världen och, utan att ifrågasätta den, gjort den oändligt mycket rikare. En underförstådd förutsättning för den moderna vetenskapen är att allting i universum består av materia, även om debatten pågår om vad materia är. En sådan materialism eller fysikalism är idag närmast självklar även om det kvarstår några frågetecken.

På 1800-talet och långt in på 1900-talet var det många som tvivlade på att det gick att ge en materialistisk förklaring av livet, av det levande. Molekylärbiologins landvinningar har undanröjt de tvivlen och luften har gått ur frågan om livet utan att den egentligen har fått något svar. Hur en fråga som en gång väckte sådana våndor helt enkelt läggs åt sidan illustreras väl av en dialog i Kurt Vonneguts roman Cat’s Cradle (1963: kap 11) där vetenskapen sägs ha löst livets gåta, men den som berättar detta bara kommer ihåg att det hade något med proteiner att göra.

Nuförtiden är det många som har lika stora problem med frågan om medvetandet som man hade med frågan om livet för hundra år sedan. De håller med David Chalmers om att frågan hur upplevelser uppkommer är ”the hard problem”. Jag läser en fascinerande liten bok av Donald Hoffman, The Case Against Reality (2019), som ställer frågan vad upplevelser är och ger ett originellt svar. Man kan höra och se Hoffman presentera sina idéer kortfattat och populärt på TED och beskriva sitt ambitiösa projekt med fler detaljer på Edge och i mängder av videor på YouTube. Han ger ett mycket kompetent intryck och han har en forskargrupp som bidrar till att utveckla hans idéer. Det är lätt att imponeras men ganska snart framträder allvarliga brister i hans argumentation.

För trettio år sedan hade Hoffman långa diskussioner med Francis Crick om The Astonishing Hypothesis (1994), frågan hur nervceller kan ge upphov till upplevelser, och han delar Cricks uppfattning att medvetandet är en stor utmaning för vetenskapen. Ja, Hoffman hävdar i själva verket att den moderna vetenskapen inte kan förklara våra upplevelser. Den moderna vetenskapens materialism eller fysikalism måste ersättas med en helt annan teori om världens yttersta byggstenar. Det är om detta han nu skrivit en bok.

The Case Against Reality är en liten bok på 200 sidor, men den rör sig över ett stort område, ifrågasätter den moderna vetenskapens grunder, och presenterar en helt ny världsbild. Hoffman börjar med en redogörelse för vad vetenskapen idag har att säga om medvetandet. Han diskuterar Roger Sperrys studier av medvetandet hos människor med kluvna hjärnor och övergår sedan till att visa hur evolutionens krav har format våra (och andra arters) preferenser i sökandet efter partner. Evolutionen vill att vi förökar oss och därför attraheras vi av möjliga partners ju mer fertila de verkar vara.

Hoffman ber oss ta evolutionsteorins konsekvenser på större allvar än vi vanligtvis gör. Evolutionsteorin innebär att vi under årmiljoner utvecklats som överlevnadsmaskiner för våra gener. Våra olika förmågor har formats för att gynna vår överlevnad och fortplantning. Det gäller också, enligt Hoffman, vår förmåga till varseblivning. Men det betyder att varseblivningen inte utvecklats för att ge oss sanningen om världen. Vi ser, hör och smakar det som angår oss, som har betydelse för vår anpassning. Sådant som inte angår oss gör vi klokast i att inte alls lägga märke till.

Ibland går Hoffman så långt som att säga att evolutionen gett oss en varseblivning som döljer sanningen om världen. Det är ett häpnadsväckande uttalande och man undrar över konsekvenserna för det vetenskapliga projektet. Hoffman verkar rycka undan förutsättningen för att alls kunna föra den sortens resonemang han för i boken. I stället för att med vetenskapen skaffa oss en allt sannare bild av världen, med evolutionsteorin som en viktig pusselbit, verkar Hoffman hävda att vi inte alls är på väg mot sanningen. Vad menar han, egentligen?

Hoffmans argumentation innehåller tre moment. Först formulerar han en tes om varseblivning som han kallar FBT, ”Fitness Beats Truth”. Evolutionen premierar en varseblivning som är relevant för överlevnad framför en som ger sanningen om världen. Hans argumentationen står och faller med denna tes. Därefter ger han oss en teori om varseblivningen som han kallar ITP, ”the interface theory of perception” som påminner om Dennetts teori om medvetandet som en användarillusion. Slutligen skisserar han ett alternativ till materialismen som han kallar ”conscious realism” och som påminner om Berkeleys idealism. Teorin blir inte mycket mer än en skiss och det är svårt att ta den riktigt på allvar.

Det Hoffman säger om varseblivningen är kanske sant om insekter, men det gäller knappast oss människor. Insekter och enklare organismer med sina instinktiva beteenden verkar ofta agera utan särskilt ingående kännedom om världen. Men människor är inte insekter. Vår överlevnad är beroende av den omfattande inlärning som äger rum när vi tillägnar oss vår kultur.  Vår varseblivning är kulturell, en konstruktiv process där erfarenheter och kunskaper spelar en avgörande roll i vad vi kan konstruera och därigenom varsebli. Den naturligt utvecklade varseblivningen som Hoffman talar om sätter bara grova ramar för vår förmåga till varseblivning.

På något märkligt sätt verkar det som om Hoffman glömt den viktigaste aspekten av människans överlevnad: hennes förmåga till inlärning. Vetenskapen är ett stort, systematiskt, inlärningsprojekt som möjliggörs av vår förmåga att genom varseblivningen lära oss sanningen om världen. Att erkänna inlärningens, kulturens och särskilt vetenskapens, betydelse innebär inte att ta evolutionsteorin på mindre allvar, bara att erkänna att människor är betydligt mer komplexa organismer än sådana vars varseblivning helt och hållet formats av evolutionen.

Evolutionsteorin är oundgänglig för vår förståelse av människan, men den måste användas med försiktighet. Det mest slående med livet på jorden är dess enorma variationsrikedom och de många formerna för överlevnad och reproduktion som utvecklats. Anpassning handlar alltid om anpassning till omgivningen och är därför i grunden en fråga om sanning. Att ställa anpassning mot sanning som om det handlade om ett val mellan dem leder tankarna fel. Arter vars varseblivning inte är sann riskerar att slås ut till förmån för arter med sannare varseblivning.

Vetenskapen arbetar med metaforer, försöker förstå nya fenomen genom att jämföra dem med det redan bekanta. På 1960-talet var det populärt att uppfatta medvetandet som ett datorprogram, men idag ligger persondatorns skrivbord närmare till hands som metafor för medvetandet. Skrivbordet är en användarillusion, de objekt som ligger på skrivbordet, mappar, pekare, papperskorgar och andra ikoner är en del av det gränssnitt datorn visar oss. Inuti maskinen ser det helt annorlunda ut. Hoffman använder metaforen till att stödja sin tes att våra upplevelser inte säger oss sanningen om världen. Men han går för långt.

Den första Macen (1984) hade ett grafiskt användargränssnitt. (Gränssnittet ser ungefär likadant ut idag och man kan undra varför.) De grafiska gränssnitten satte fart på forskningen om människa-dator interaktion som snabbt blev ett stort forskningsområde. Idén om ett gränssnitt till tekniken är kraftfull och frågan om hur gränssnittet bäst kan utformas blir självklart en viktig fråga i ett tekniksamhälle. Den första diskussionen handlade om att gränssnitten skulle vara användarvänliga, så att det blev så enkelt som möjligt att använda tekniken. Tanken var naturligtvis att du agerar i gränssnittet för att styra tekniken. När du vrider på ratten i en bil eller en båt ska bilen eller båten svänga. Du behöver inte förstå hur det går till. Det är svårt att begripa hur Hoffman kan uppfatta den här metaforen som han gör. Om gränssnittet är utformat så att vi kan styra tekniken genom gränssnittet är detta ett exempel på kritisk realism. Papperskorgen finns inte i datorns inre, men där finns något som motsvarar papperskorgen. Gränssnittet har en struktur som motsvarar (delar av) den som finns i datorn.

Om inte våra upplevelser säger sanningen om världen, om allt innehåll i våra upplevelser bara är som ikonerna på datorns skrivbord, kan vi inte formulera problemet om medvetandet som hur nervceller ger upphov till upplevelser. Det finns ju ingen anledning att tro att det finns några nervceller i verkligheten. Ja, hela den materiella verkligheten som den beskrivs av fysiken är bara en beskrivning av våra upplevelser. I verkligheten finns varken tid eller rum eller objekt. Det enda vi kan veta finns är våra upplevelser och innehållet i dem. Så kan Hoffman ge oss ett alternativ till en fysikalistisk världsbild. Medvetanderealism kallar han den, men han kunde lika gärna kallat den idealism.

I sista kapitlet av boken ger oss Hoffman en skiss av sin medvetanderealism. I stället för att försöka förklara hur nervceller kan ge upphov till upplevelser hävdar han att allt som verkligen finns är upplevelser, nätverk av medvetna agenter med upplevelser och förmåga till handling. När man kommit så långt i läsningen av boken inser man att man hamnat i fantasins värld. Hoffman har inget substantiellt att säga om dessa nätverk av medvetna agenter och det projekt han skisserar, där han med utgångspunkt i dessa nätverk ska rekonstruera hela den moderna vetenskapen, blir bara en skiss.

I boken Der Logische Aufbau der Welt (1928) försökte Rudolf Carnap med utgångspunkt i vår varseblivning rekonstruera all vår kunskap om världen. Han diskuterar också alternativa mer fysikalistiska utgångspunkter för sitt projekt. Carnaps elev Willard Quine valde i stället, i Word & Object (1960), en behavioristisk utgångspunkt i vad han kallade ”stimuleringar”. Filosofin ägnar sig inte längre åt den här sortens heroiska försök till systembyggande. Det tror jag beror på att allt fler filosofer inser att vetenskaperna, med sin naiva (kritiska) realism, nu dominerar kunskapssökandet och att filosofin måste nöja sig med en mer blygsam roll.

När Hoffman vill grunda allt i våra upplevelser hävdar han att våra upplevelser är så mycket rikare än den värld fysikalismen beskriver. Han håller lovtal till rikedomen i våra upplevelser, till det faktum att vi har 20 olika emotioner, men ingenting av detta låter särskilt övertygande. Periodiska systemet med alla sina grundämnen, alla de kombinationer som dessa grundämnen kan ingå i och alla de kemiska processer som bildar och upplöser dessa kombinationer utgör en rikedom som går långt utöver våra upplevelser. Våra upplevelser är oundgängliga. Utan upplevelser vore vi robotar, eller zombier, men genom att backa till våra upplevelser finner vi inte rikedom på nyanser, utan, låt oss erkänna det, en rätt torftig värld även om vi kan träna upp vårt medvetande till att urskilja fler nyanser i konst, musik och mänskliga relationer.

Steven Pinker beskriver i en blurb Hoffman som ”en av de djupaste och mest originella tänkarna i sin generation av kognitionsvetare”. Man undrar om han läst boken. Hoffman gör ett mycket kompetent och förnuftigt intryck och uppvisar ett stort vetande på många områden. Boken är välskriven och mycket informationstät. Men även om detaljerna är förnuftiga så är projektet som helhet rena galenskapen. Det kommer naturligtvis att visa sig att så är fallet när forskare väljer att kommentera Hoffmans projekt även om YouTube med sina poddar kan ge ett annat intryck. Men det är inte utan att vi får bevittna ett underligt fenomen när en uppenbarligen kompetent forskare kan breda ut sig på detta stolliga sätt. Hoffman är kanske en illustration av det Dennett menar spelar en så viktig roll i evolutionen, nämligen ”kompetens utan förståelse”.

Bo Dahlbom