Demokratins framtid

Allt fler säger nu att demokratin är i kris. Den amerikanska, liberala världsordningen utmanas av diktaturer som Kina, Ryssland och Iran. Populistiska partier styr i Ungern och Polen, har haft framgångar i Italien, Frankrike och Skandinavien, och växer sig starka även i Tyskland. Donald Trump och Boris Johnson visade hur illa det var ställt i demokratins mönsterländer. I många länder har man visserligen allmänna val, men valresultaten stöder i praktiken autokratier, som i Ryssland (Putin) och Turkiet (Erdoğan), med utbredd korruption och statskontrollerade medier. Indien sägs ha blivit en sådan “elektoral autokrati” under Narendra Modi år 2020.

Många oroar sig för utvecklingen i USA och somliga till och med för demokratins framtid där om Trump vinner presidentvalet 2024. Under 1900-talet var USA, med alla sina brister, mycket viktig som demokratisk förebild och ledstjärna. Har demokratin i världen någon framtid utan USA, kan man undra. Det ser onekligen hotfullt ut. Men demokratin har varit i kris förut och överlevt. Många jämför idag med 1930-talet när kommunismen och fascismen var på frammarsch. Det var värre då, men människors minne är kort, och Francis Fukuyama var inte ensam om att betrakta 1990-talet som början på en ny era med allt fler och starkare demokratier. För alla vi som då såg ljust på utvecklingen ligger det nära till hands att idag känna oro för demokratins framtid.

Hur kan människor inte vilja leva i en demokrati? Hur kan de välja en diktator? Hur kan amerikanerna välja en sådan skojare som Trump till president? Är det något fel på dem? Är de dumma i huvudet? Ja, det finns faktiskt forskare som hävdar detta. En är Shawn Rosenberg, professor i statskunskap och psykologi vid University of California, Irvine. I den mycket läsvärda artikeln “Democracy Devouring Itself: The Rise of the Incompetent Citizen and the Appeal of Right Wing Populism” (2022) hävdar Rosenberg att det politiska systemet i USA är alltför komplext för att människor i gemen ska begripa det. De väljer populismen för att de inte förstår bättre.

Trots att många amerikaner inte förstått det politiska systemet har demokratin kunnat fungera ändå, enligt Rosenberg, och han nämner effekten av vissa moderna strukturer och den roll eliterna spelat. Det moderna samhället med dess kapitalism, globalisering och tekniska utveckling har inlemmat människor i ett system som passar väl ihop med demokratin. De krav som ställs på människor i ett modernt samhälle, i arbetslivet och som konsumenter, påminner om demokratins krav och har gjort den naturlig. I USA har de politiska och kulturella eliterna haft en viktig roll i att värna demokratin. Det är tack vare dessa eliter och deras dominans över media som populismen tidigare har kunnat avvärjas.

Många förklarar populismens framgångar i västvärlden genom att hänvisa till ekonomisk stagnation, avindustrialisering, växande ojämlikhet och ökad immigration. Arbetare på landsbygden med låg utbildning och industrijobb har varit förlorarna i globaliseringen och därför sökt sig till populistiska rörelser. Detta räcker inte som förklaring, menar Rosenberg, utan måste förstås mot bakgrund av en oförmåga hos stora medborgargrupper att förstå sitt samhälle och därför föredra populismens enkla lösningar på komplexa problem.

Två fenomen har, enligt Rosenberg, under de senaste decennierna förändrat förutsättningarna för demokratin och bäddat för populismens framgångar. Samhällets komplexitet har ökat, globaliseringen och den tekniska utvecklingen har gått allt snabbare, och gjort det allt svårare för människor att förstå den värld de lever i. Samtidigt har auktoriteter på olika områden förlorat sitt inflytande och särskilt sociala medier inneburit att eliterna förlorat sin roll som grindvakter. Vem som helst kan nu komma till tals, hur okunnig hon än må vara, och utöva påverkan. Samhället och media har blivit mer demokratiska och just därför frodas populismen och hotas demokratin.

I Sverige har vi sett hur populismen i form av Sverigedemokraterna med hjälp av sociala medier kunnat fira triumfer trots ett kompakt motstånd från det politiska etablissemanget och kultureliten i gammelmedia. De auktoritära metoder som tidigare fungerat väl har varit kraftlösa. Nu lär Sverigedemokraterna knappast på sikt hota demokratin. I stället verkar de i kraft av sin framgång vara på väg att bli en del av den politiska eliten och medverka till att hålla vakt mot de värsta populistiska tokigheterna.

Det kan verka motsägelsefullt att vara demokrat och samtidigt ifrågasätta människors politiska förmåga eftersom demokrati innebär respekt för alla människor och deras rätt att delta i politiken. Ändå har frågan diskuterats ända sedan den introducerades av John Stuart Mill i mitten av 1800-talet. Mill menade att demokratin krävde välinformerade medborgare vilket skulle åstadkommas genom utbildning och yttrandefrihet, men när Rosenberg ser på dagens USA tvivlar han att det räcker. Demokratin skulle kanske kunna räddas genom en massiv utbildningsinsats, men Rosenberg tror att demokratins undergång och populismens seger är oundviklig.

Även om Rosenbergs analys är övertygande, tror jag inte han har rätt. Demokratin verkar inte må så bra i USA, med det republikanska partiet i förfall, och en oförsonlig politisk polarisering, men jag tror han underskattar styrkan i det demokratiska USA, dess statsapparat, rättsväsende, akademi och näringsliv. Även om många av medborgarna är okunniga och politiskt inkompetenta, är det också många som är ovanligt kunniga och kompetenta. Det amerikanska samhället har blivit mindre auktoritärt, och eliternas makt som grindvakter i den offentliga debatten har minskat, vilket gör att det har blivit lättare för okunnigheten att göra sig hörd. Det fenomenet tror jag det amerikanska samhället får leva med under rätt lång tid framöver. Men vem vet hur användningen av sociala medier kommer att utvecklas. Kanske kommer den tekniska utvecklingen få amerikanarna att rikta blicken åt annat håll.

I en levande demokrati kan alla medborgare komma till tals. Även om vi på 1900-talet vande oss vid en demokrati där talan fördes av olika eliter ovanför det stora folkflertalets huvuden och där den politiska debatten därför påminde om ett akademiskt seminarium, måste vi nu erkänna att det var en demokrati mer till namnet än i verkligheten. Med internet, smarta telefoner och sociala medier har vi fått ett mer demokratiskt samhälle och en politisk debatt som bättre speglar det stora folkflertalets åsikter och sätt att uttrycka sig. Om vi vill ha demokrati är detta knappast något vi kan beklaga.

Folkets röst som vi möter den på internet är ofta brutal och sällan baserad på förnuftiga överväganden. Snarare ger den uttryck för och vädjar till en eller annan grupptillhörighet. Det är grupptillhörighet som får fattiga, vita amerikaner att rösta på ett parti och en presidentkandidat som de känner samhörighet med även om partiet och kandidaten står för en politik som går tvärtemot deras intressen. Som Christopher Achen och Larry Bartels hävdade i boken Democracy for Realists (2016) är det hög tid att vi gör upp med den romantiska synen på demokratiskt medbestämmande. Eliterna styr även i demokratier, men de byts ut i allmänna val, och de behöver väljare för att få makten igen. Bartels visar i sin senaste bok Democracy Erodes from the Top (2023) att det är när eliterna sviker som demokratin är i fara.

Vi har fått populistiska partier och börjat oroa oss för att 1930-talets fasor är på väg att återkomma. Det tror jag är en överdriven oro. Utvecklade demokratier blir inte offer för populistiska partier, men demokratisk utveckling tar tid. Att länder utan demokratiska institutioner och traditioner, som Ryssland, Turkiet, Ungern och Polen, faller offer för populism och blir autokratier är en sak. Det finns ingen anledning att något liknande ska ske i Europas väletablerade demokratier eller i USA. Visst blev Trump president, men det amerikanska samhället, med sin statsapparat, sitt rättssystem, sin akademi och sitt näringsliv, fortsatte ungefär som förut. Visst ledde han stormningen av Kapitolium, men det var mest ett spektakel, och han lär få svara inför rätten för sin dumhet.

Vi kan räkna med att USA förblir en demokrati och kan fortsätta som ledstjärna för resten av världen när den förhoppningsvis utvecklas i demokratisk riktning. Under det här århundradet behöver vi verkligen en ledstjärna som USA när den liberala världsordningen utmanas av Kina. Men Kinas utveckling håller på att stanna av och när den kinesiska befolkningen krymper och åldras kan världens gång mot tilltagande demokratisk dominans fortsätta igen.

Bo Dahlbom