När skolfabriker och vårdfabriker läggs ned

Intervju med Bo Dahlbom

Intervju från Konsten att byta PA/Lönestystem. Svenska Kommunförbundet 1997.

Bo Dahlbom är professor i informatik på Handelshögskolan i Göteborg. Datorer i alla former är hans vardag, men han pratar inte bara om tekniken, om burkarna och sladdarna. Med sina rötter inom filosofin och vetenskapsteorin har han valt att studera hur datortekniken påverkar hela samhällsbygget, från våra innersta värderingar om vad som är ett anständigt liv till företagens och den offentliga sektorns sätt att organisera arbetet. Och han talar om en revolution.

Industriepoken, den världsbild som har format människors liv och arbete under hela efterkrigstiden, år på väg att spela ut sin roll. Idag svarar den traditionella industrin bara för 20 procent av BNP. Och om tio år klarar tio procent av alla anställda i landet att producera de varor och de livsmedel som vi svenskar behöver, spår Bo Dahlbom. Resten livnär sig på tjänstesektorn.

Detta medför att den storskaliga industrin så småningom också försvinner som ideal och mall för samhällets uppbyggnad. Istället för skolfabriker och vårdfabriker kommer nya ideal att forma undervisningen och vården av barn och gamla. Lärarna får fungera mer som kunskapsmäklare än pedagogiska experter som står vid katedern och berättar vad som är rätt och fel.

Och den utvecklingen gäller samhällets alla områden, menar Bo Dahlbom. Den nya tekniken skapar nya möjligheter. Istället för schemabunden arbetstid, kollektivavtal och jobb med arbetsbeskrivning, utfört på en viss given plats, flyttar en stor del av den nya tjänstesektorn ut på Nätet. Den nya informationsteknologin skapar helt nya mötesplatser och arbetsuppgifter, ja, helt nya yrken i helt nya organisationsformer. Den förändrar också de mest självklara arbetsuppgifter inom till exempel vården, skolan och den offentliga administrationen. Och det är en större förändring än övergången från bondesamhälle till industrisamhälle, menar Bo Dahlbom och beskriver parallellerna bakåt i tiden.

– Under 1900-talet har Sverige genomgått den industriella revolutionen. Den börjar redan i slutet av 1800-talet men kring 1940-talet och efter andra världskriget sker en jättelik expansion.

Den industriella revolutionen var en verklig revolution på det sättet att den förändrade allt, menar han.

– Samhället förändrades, näringslivet förändrades, vardagslivet och arbetslivet också. Mina föräldrar växte till exempel upp på bondgårdar. När de nådde mogen ålder flyttade de in till stan och började jobba på fabrik. Hela svenska folket flyttade från landet till stan med allt vad det innebar av nya värderingar. Arbetet blev något man åkte till på morgonen och kom hem från på kvällen.

– Nu står vi mitt i en sån revolution igen, även om vi inte har något namn för den. Kanske kan man kalla det en postindustriell revolution eller en IT-revolution.

Tjänstesamhället och den nya tekniken som ska föra utvecklingen stora steg framåt har forskarna talat om länge. Varför skulle människors liv och arbete förändras så mycket just nu?

– Mest för att folk har blivit medvetna om vad som händer men också för att tekniken som gör förändringarna möjliga finns tillgängliga för alla, säger Bo Dahlbom. Men egentligen har den här utvecklingen pågått länge. Redan på 60-talet börjar antalet anställda i industriproduktionen att minska. Tjänstemännen blir fler och vi bygger en offentlig sektor. Men på något sätt uppfattas det offentliga som tärande verksamheter, det är industriproduktionen som man tjänar pengar på. De andra lever av värdet som industriarbetarna producerar. Det är först nu på 90-talet som folk börjar förstå att det inte är så. Industrin svarar bara för en femtedel av hela BNP.

Ändå lever bilden av den stora och mäktiga industrin kvar. När 101 direktörer uttalar sig på Dagens Nyheters debattsida lyssnar alla.

– Medvetenheten och föreställningarna om samhället släpar efter, konstaterar Bo Dahlbom. Mycket beror på att vi fortfarande lever i de här fabrikerna, oavsett om vi kallar dem kontor, sjukhus eller skolor. De är ju allihop byggda efter industrisamhällets normer och värderingar om rationell stordrift. Punktlighet, stämpelklocka, åka på morgonen, komma hem på kvällen. Så vi lyssnar, men direktörerna har börjat tala på ett annat sätt nu. De talar också om tjänsteproduktion, även om det vi menar med tjänster är något man utövar på helt andra villkor än vad som gäller för industriarbete.

IT-revolutionen kommer att lämna allt detta bakom sig och för att förstå vilka totala omvälvningar det kan bli fråga om blickar Bo Dahlbom åter igen bakåt till den stora förskjutningen från jordbruket till industrierna i städerna.

Det nya livet i staden och den effektiva stordriften gav oss en helt ny värld med nya företeelser som bondesamhällets invånare inte kände till, menar han. Pensioner, arbetsgivare, semester, arbetstid, lön, löneavtal blev vardag och självklara begrepp.

– Det är fascinerande hur kort tid vi egentligen har haft allt detta. Och åndå uppfattar folk det som eviga värden. Just arbetstider tror jag kommer att försvinna på andra sidan sekelskiftet. Det är ett fullständigt absurt mått på arbete i tjänsteutövning. Vad säger det, att anställda är på ett visst ställe vid ett visst klockslag? Arbete kommer helt säkert att mätas på andra sätt och tiden som mått kommer att rensas bort från alla PA-system.

Hela den offentliga sektorn är byggd på samma principer som industrin, menar Bo Dahlbom. Därför går också kommunerna en revolutionerande tid till mötes både när det gäller administrationen och den egentliga verksamheten. Storskaligheten och fabrikstänkandet och tjänstemän som producerar och förmedlar papper kommer att försvinna i snabb takt.

Vad är det då som händer de närmaste åren?

– Istället för varuproduktion, dokumentproduktion, administration och reglering av varuproduktion kommer den offentliga sektorn och samhället i stort att mer och mer gå över till tjänsteutövning. Och det blir på ett nytt sätt som skiljer sig från den traditionella kommunala servicen. säger Bo Dahlbom.

– Den nya tjänsteutövningen har mer karaktären av service, utbildning, vård, försäljning, marknadsföring, rådgivning, mäkleri, mellanhänder, olika sorters koppleri. Och då tvingas ju pappersplockarna bli serviceinriktade. De utövar tjänster och upptäcker att de har kunder, klienter, studenter och patienter.

– Det är den utvecklingen vi har sett början på under 90-talet. När sådana här revolutioner äger rum dyker det ofta upp en massa konstiga idéer på olika håll, och de känns riktiga på något sätt. De sprider sig på ett obegripligt sätt. Det är klart att man kan tala om en högervind som blåser, men det är kanske mer än så. I efterhand kan man se att det här med köp och sälj och talet om kunder är en tanke som har banat väg för den nya utvecklingen.

Hur långt har tjänstesamhället spritt sig om tio år?

– Det är svårt att säga, menar Bo Dahlbom och beskriver skolan som ett exempel. Skolorna kommer att upplösas och utbildningen blandas med arbetslivet på ett helt annat sätt än idag. Nu får vissa kommuner införa lärlingssystemet på försök i vissa gymnasieutbildningar. Om tio år kanske det systemet finns från och med sjätte klass och på många utbildningar. I IT-revolutionen ligger att skolan så småningom ska bort helt och hållet. Skolan är en jättelik fabriksapparat som passar ett industrisamhälle, inte ett tjänstesamhälle. I den nya skolan får lärarna mera tid att agera som mäklare, rådgivare och konsulter åt sina elever.

Och hur blir det med vården och alla nedskärningar?

– Vården är en expansionssektor utan like! säger Bo Dahlbom. Men just nu skär vi ned och vi var lika korkade för 100 år sedan, alldeles innan den industriella revulutionen. Då skickade vi iväg 1,5 miljoner duktiga människor – antagligen de mest kreativa – till Amerika. Det var naturligtvis helt vansinnigt med tanke på all arbetskraft som industrin sedan behövde, men vi kunde inte föda dem. Nu låter vi folk gå arbetslösa för att vi inte klarar omställningen till det nya tjänstesamhället. Och alla nedskärningar gör dessutom verksamheten ännu mer fabriksbetonad.

Det är en tillfällig backlasch och ett träsk man ska ta sig igenom, menar Bo Dahlbom. Sen väntar ett århundrade med en tjänsteutveckling som borde bli minst lika fantastisk som varuproduktionsutvecklingen under det här århundradet. Han tvivlar inte på att det blir ett samhälle som kan ge jobb till alla

– Det finns ingen anledning att betvivla det. Och tur är väl det. Den fulla sysselsättningen är en i grunden god idé. Folk ska göra nytta.

Kommer kommuner att finnas kvar på samma sätt som idag i ditt Framtidssverige?

– Det är väldigt svårt att svara på, säger Bo Dahlbom. Det finns ingen given utveckling och kommunerna kan gå olika vägar. De kan välja att bryta sönder sin verksamhet i olika funktioner och flytta ut olika delar till olika bolag. Men det som sker nu i Europa visar snarare på en motsatt utveckling. EU stärker regionerna och många tror att kommunerna kommer att bli nya maktcentra. Helt klart kommer de att finnas kvar. Hur de ser ut inuti är mer osäkert.

– Själv tror jag att kommunerna löses upp i konturerna. Det blir inte så tydligt att någon är anställd på ett visst ställe men inte på ett annat. Vi kommer att se många olika sorters avtal som reglerar arbetsinsatserna och också många olika konstellationer och kombinationer av verksamheter, inom och utanför kommunens egen organisation. Företag och olika organsiationer förändras ju också och blir mer och mer samhällsinriktade. I Göteborg kommer vi till exempel att starta ett IT-institut, som är ett samarbete mellan näringslivet, högskolan och en kommun. Det blir av därför att alla känner ett ansvar för regionen.

Tror du verkligen att folk vill ha och betala för hela detta tjänstesamhälle som du målar upp?

– Det får vi lära dem, säger Bo Dahlbom. Sveriges industrivälstånd krävde att folk lärde sig konsumera. Annars hade inte Sverige nått dit det nådde. Min pappa brukade säga att den enda vara han brukade konsumera, som inte var tillverkad på gården, var en flaska sockerdricka på julafton. Det var på 20-talet och hade folk fortsatt så hade vi inte haft någon industriell utveckling.

– Om vi nu tror att vi ska kunna exportera tjänster som vård, utbildning, underhållning och kommunal service i framtiden måste vi själva konsumera. Ha en hemmamarknad. Men det kommer kanske inte av sig självt. Precis som Lena Larsson lärde oss slit och släng på 60-talet måste det komma en ny Lena Larsson som pratar om tjänster. ”Tjänster vet du, det behöver man massor av. Du behöver minst en pengarådgivare, en hundralapp i månaden måste det kunna vara värt. Och en utbildningsrådgivare för dina barn. Det ska du helst skaffa dig innan barnen är födda. Hon talar om var ni ska bo för att ha nära till de bästa skolorna och håller kontakt med lärarna. Och en hälsokonsult behöver du absolut! Jag har några bra namn.”