Vems liv är det, egentligen?

Moderna läkare, no 1, 2009

En majoritet av Sveriges läkare är äntligen positiva till dödshjälp. Nu gäller det bara att våra politiker tar sitt ansvar och utformar förslag för hur verksamheten bäst organiseras. Det handlar om en efterlängtad modernisering.

Den moderna människan planerar sitt liv. I en föränderlig värld är hon beredd på nya utmaningar, beredd att ta chansen när nya möjligheter dyker upp. Men hon lever medvetet, genomtänkt. Livet är ett projekt. Handikapp, sjukdomar, död och elände är faktorer att räkna med, försöka undvika, göra det bästa av.

Den moderna människan är en artefakt. Hon formar medvetet sitt utseende, sin kropp, sina kläder, för att uttrycka sig och göra intryck. Hon designar inte bara sitt kök, utan även sitt liv. Och allt fler börjar också vilja designa sin död.

Ändå har utvecklingen gått långsamt. Traditionella uppfattningar lever kvar, enkla religiösa föreställningar frodas sida vid sida med den moderna vetenskapen. Hur man får ihop sin barnatro med insikten att universum innehåller 100 miljarder galaxer, med 100 miljarder stjärnor i varje, är inte lätt att förstå.

Mest beror det väl på rädsla. Människans behov av tröst verkar omättligt. I vår tid utgör traditionella uppfattningar försvar mot en, i sin storslagenhet och komplexitet, skrämmande modern världsbild. I stället för att fascineras av, och fascinerat ta del av naturvetenskapens utveckling, väljer man att leva kvar i en förgången mer lättbegriplig, av okunskap och sagor präglad, värld.

I stället för att ta steget in i det fria, moderna vuxenlivet, lever många vidare som omyndiga barn i en värld som de inte ens försöker begripa. I stället för att medvetet utforma sina liv och designa sin död, kommer åldrandet och döden som överraskningar inför vilka de står oförberedda.

Den moderna välfärdsstaten, dess institutioner och experter, tog på sig uppgiften att göra övergången från det traditionella till det moderna så mjuk och smärtfri som möjligt. Genom uppbyggnaden av en offentlig, omhändertagande sektor, sköts frigörelsen och vuxenblivandet på framtiden.

Yrkesval, karriär, familjebildning, försörjning, sjukdomar, elände och död fick alla sina myndigheter vilka tog det ansvar individen annars själv tvingats ta. När kyrkan skildes från staten, hade andra myndigheter redan tagit över. Så sköts moderniseringen på framtiden, men inte särskilt länge.

Ekonomisk tillväxt, globalisering, marknadens växande betydelse och ett allt snabbare föränderligt samhälle, förvandlar nu omhändertagande myndigheter till konkurrensutsatta tjänste­leverantörer. Medborgaren får allt större resurser och ansvar som konsument. Hon blir allt mera modern, allt mera myndig som aktör på marknaden.

När sjukvård blir något som köps och säljs på en global marknad, skiljs äntligen sjukvården från staten och dess roll som myndighet eroderar. Mitt liv, min sjukdom, min död är inte längre sjukvårdens ansvar utan mitt. Journaler, remisser, utlåtanden, vårdbeslut är min egendom.

På den globala marknaden shoppar vi vård som vi shoppar andra tjänster. I Sydostasien bidrar vi till ekonomisk utveckling genom att köpa inte bara billiga kostymer och massage utan även bråckoperationer och jacketkronor.

På 2000-talet har staten inte längre något särskilt ansvar för svensk sjukvård. Sjukvården är inte längre nationell. Däremot har staten ansvar för svenska medborgare, deras liv och välbefinnande, inom ramen för det kontrakt vi medborgare har med staten.

Den moderna staten har monopol på legitim våldsutövning. När jag behöver hjälp för att designa min död, blir min död en angelägenhet för staten. Dödshjälp kan inte bedrivas av marknadens tjänsteleverantörer utan statligt bemyndigande.

Genom att tydligt skilja sjukvården från staten kan den gråzon i vilken dagens sjukvård utövar dödshjälp belysas och elimineras. När jag säger till min läkare, eller till någon vän eller anhörig, att nu orkar jag inte längre, och ber om hjälp att dö, då måste det finnas en enkel formalitet, ungefär som ett testamente som legaliserar den hjälpen.

När 40-talisterna närmar sig livets slut kommer det att pratas och skrivas om döden som aldrig förr. Då kan vi hoppas på en omvälvning påminnande om 60-talets sexuella revolution. Den revolutionen drivs på av den medicinska utvecklingen.

På samma sätt som p-pillret bidrog till att befria kärleken kommer den medicinska utvecklingen att bidra till en förnuftigare inställning till döden. Ju bättre vi blir på att behandla sjukdomar, förlänga livet, undanröja smärta, undvika senilitet, reparera skador, ju mer vi ökar vår makt över sjukdomar och död, desto kraftfullare blir den moderna inställningen till liv och död.

Men i väntan på den medicinska utvecklingen är ändå det sämsta med livet att det börjar så bra men slutar så dåligt. Alla älskar en liten bebis och du har hela livet framför dig. Som gammal ligger du där bortglömd på långvården och väntar på döden. Kanske afatisk och förlamad efter ett slaganfall, kanske med tilltagande senilitet, ångest, äckel och förvirring.

Därför gäller det att designa sitt liv, och sin död, inte bara leva det. Bättre att sluta with a bang than a whimper, men då gäller det att ta livet av sig medan kraften ännu finns. Om man väntar för länge, kan det vara för sent. Det måste bli möjligt att skriva bindande avtal om sin död, om hur och under vilka omständigheter man önskar avsluta sitt liv. Nu väntar vi bara på lite modern handlingskraft från regeringen.

Bo Dahlbom
IT-universitetet i Göteborg
dahlbom@sust.se