Digital kompetens

Pedagogiska magasinet, september, 2009.

Skolan utvecklar nu sin digitala kompetens. Jag hoppas att det inte bara handlar om IT som pedagogiskt hjälpmedel. Det är nämligen inte där som IT:s stora betydelse för skolan ligger. Visst finns det många spännande sätt att använda IT i skolan, men alltför ofta blir IT bara ett hjälpmedel till, i en verksamhet som förblir sig lik.

Under de sista 50 åren har vågor av entusiasm för nya pedagogiska hjälpmedel avlöst varandra. Entusiasmen har ofta varit överdriven, även om skolan självklart måste använda sig av de nya, ofta effektivare och upplevelserikare, hjälpmedel som utvecklas. Men tilltron till nya hjälpmedel röjer en övertro på teknikens betydelse. Lärande handlar, som alla lärare vet, mycket litet om valet av tekniska hjälpmedel.

Låt oss pröva en annan utgångspunkt. I stället för att börja i skolan och dess hjälpmedel och argumentera för att dessa hela tiden måste utvecklas, kan vi börja i skolans uppdrag, i det samhälle som skolan skall förbereda för. Hur ser det samhället ut en bit in på 2000-talet? Vad innebär det att leva och arbeta i det samhället? Och hur kan skolan bäst förbereda eleverna för det samhället?

Med denna utgångspunkt kan vi slå fast fyra allmänna krav på en framgångsrik skola: Omvärldsbevakning, arbetslivsinriktning, kundanpassning och samhällsintegration. Dessa krav måste uppfyllas i varje tid, men de får större tyngd i ett samhälle som förändras allt snabbare. I ett sådant samhälle måste omvärldsbevakningen intensifieras. För att inte avståndet till samhället skall bli för stort när samhället förändras, behöver skolan en allt tätare samhällsintegration. Egentligen skulle skolan må väl av att inte ha några egna byggnader. Genom att vara inneboende i samhället, i näringsliv, offentlig förvaltning, politisk verksamhet och föreningsliv, kan skolan försäkra sig om samhällsrelevans.

Under 1900-talet förändrades arbetslivet. I brytningen mellan en äldre tid, när arbete innebar slit med enahanda sysslor, och en modernare tid med växande välstånd, blev fritiden som allt viktigare. Sedan dess har arbetslivet blivit intressantare för allt fler, samtidigt som vi förstått att den ekonomiska utvecklingen, trots 1900-talets fantastiska tillväxt, egentligen bara börjat. Nu är det ”arbetslinjen” som gäller. Arbetet blir livets mål och mening för allt fler – det viktigaste livsprojektet – och skolans arbetslivsinriktning måste öka. Skolan måste förbereda för ett arbetsliv där kraven hela tiden växer, samtidigt som det är i arbetslivet som 2000-talets människa söker sitt självförverkligande.

En framgångsrik pedagogik måste börja i eleven, det visste redan Sokrates. I 2000-talets icke-auktoritära samhälle är detta ännu mera självklart. Läraren förmedlar inte längre överhetens budskap till folket, utan skall i stället likt en trädgårdsarbetare stödja elevens växande. Det handlar om kultivering, inte konstruktion av framtidens människor. Med 2000-talets näringslivsjargong blir detta kundanpassning, i en skola som lyhört förhåller sig till barnens och ungdomarnas verklighet, deras intressen och förmågor. När elevernas liv utanför skolan blir allt rikare, kan inte skolan avskärma sig från denna verklighet. I stället för att fåfängt tro sig ha kontroll över elevernas lärande, måste skolans lärande integreras i vardagens.

Dessa fyra villkor för en framgångsrik skola fylls med olika innehåll allteftersom samhället förändras. Den stora utmaningen består i att ligga i förändringens framkant – det är ju morgondagens samhälle skolan skall förbereda för. Det finns därför en särskild poäng med att utbildningen närmar sig elevernas verklighet, eftersom de unga som regel tar till sig det nya, tidigare än äldre generationer. Skolans omvärldsbevakning, arbetslivsinriktning och samhälls­integration måste vara framtidsinriktad.

Så här i början av 2000-talet betyder detta att skolan behöver utveckla sin digitala kompetens väsentligt för att hinna ikapp sina elever och dagens och framtidens arbetsliv och samhälle. Skolans lugna, hantverksinriktade lärande måste kompletteras med snabbare uppgifter, kortare ledtider, ett mer flexibelt och hektiskt kunskapsinhämtande. Internet, mobiltelefon och mobilt Internet måste bli självklara arbetsredskap i skolan. Det handlar om att komma ikapp det samhälle man utbildar för, snarare än att införa IT-pedagogiska hjälpmedel. Det handlar om att öva eleverna i 2000-talets arbetsliv, ett arbetsliv som deras lärare tyvärr ofta är obekanta med.

En skola som uppfyller dessa fyra krav har ett betydligt tätare samarbete med samhället än dagens ofta isolerade skola. Lärarna bidrar med engagemang, förståelse för elevernas behov, intressen och förmåga att lära. Men till arbetslivsinriktningen, med arbetsuppgifter, arbetsformer och ledningsstruktur, måste arbetslivet självt bidra, liksom till omvärldsbevakningen som är en del av näringslivets strategiska arbete i en tid av snabb globalisering och automatisering.

Så blir en av skolans viktigaste framgångsfaktorer under 2000-talet dess integration i det omgivande samhället. Förhoppningsvis kan nya krav på behörighet och legitimering stärka lärarnas självförtroende i ett sådant samarbete. Samtidigt måste man vara medveten om att det är en smula otidsenligt att betona professionens betydelse i amatörernas århundrade, när allas bidrag välkomnas genom öppet samarbete över organisations- och professionsgränser: öppen källkod, webb 2.0, wikipedia, öppen innovation.

Det vi har upplevt under 10 år med Internet – och hur mycket har vi inte fått uppleva! – kommer att överträffas många gånger om de närmaste 10 åren. För att inte tala om de 10 åren därefter! Som lärare måste man glädjas: vilka fantastiska utmaningar skolan står inför! Vilken lycka att ha ett jobb som hela tiden måste ligga i framkant av samhällets utveckling!

Bo Dahlbom
Göteborgs universitet
Sustainable Innovation