Den digitala revolutionen kan sägas starta när Steve Jobs den 9 januari 2007 visar upp den första iPhonen. Den smarta telefonen är med App Store en fantastisk plattform för mobila tjänster. Om du inte har sett Jobs presentation har du något att se fram emot.

Digitala företag som Apple, Google, Facebook och Amazon vänder sig i första hand till konsumentmarknaden. Deras affärsidé är att med plattformar erbjuda sina kunder användarvänliga möjligheter till nätverkande, kunskapsdelning och samarbete. Företagen tillhandahåller plattformar, kunderna gör jobbet.

IT-företag som IBM, Microsoft, Tieto och CGI har i stället företag, kommuner och myndigheter som sina kunder. De levererar system för administration och ärendehantering. De systemen har med tiden blivit mycket bättre, men de utgör stöd för interna processer i de gamla fabrikerna för tjänsteproduktion.

Att digitaliseringen går så långsamt i svensk offentlig sektor beror inte bara på politiker och tjänstemän utan också på de företag som levererar digitala lösningar. Det är de gamla IT-företagen som under lång tid byggt ett nära samarbete med kommuner och myndigheter och fortsatt att leverera samma gamla systemlösningar. Med tiden har Microsoft fått en allt större roll, men det har knappast gjort saken bättre.

Microsoft har på 2000-talet försökt bli en del av digitaliseringen genom att köpa Skype, Yammer, Minecraft och Linkedin, men det mesta av företagets produkter har kvar sin 1900-talsprägel. Alla som har bekantat sig med SharePoint vet vad jag menar.

Apple, Google och Facebook har inte haft bråttom att göra insteg på företagsmarknaden. Amazon har visat vad som är möjligt genom att med AWS bli den största leverantören av molntjänster i världen. Apple har satsat lite halvhjärtat på utbildning och sålt rätt mycket datorer till skolorna, men Google Apps och Facebooks Workplace verkar vara hobbyprojekt snarare än seriösa satsningar.

Många små startups har försökt sälja digitala plattformar till offentlig sektor och misslyckats. (Jag har själv gjort sådana försök.) Nu tycker jag inte att vi kan vänta längre på att Google eller Facebook ska leverera utan i stället måste kommuner och myndigheter börja experimentera med enkla plattformar. Att bygga digitala plattformar är idag rätt enkelt.

Kommuner köper ju administrativa plattformar till skolorna, men tänk om man köpte lärplattformar i stället, plattformar för eleverna snarare än för lärarna. Då skulle skolan kunna bli en del av samhället och använda sig av alla de kunskapsresurser som finns där. Lärarna kunde utveckla och organisera en levande utbildning på plattformarna i stället för att som hantverkare i klassrummen gång på gång upprepa samma rutiner.

Tänk om omsorgen kunde ge brukare och anhöriga lättanvända plattformar för samverkan och erfarenhetsutbyte. Facebook har inneburit en revolution för det sociala umgänget, men var finns ett Facebook för funktionsnedsatta? Vi ersätter trappor med ramper, men när ska vi inse vilka möjligheter digitaliseringen kan ge till ökad delaktighet?

Ett tag hoppades jag att friskolorna skulle kunna stå för nytänkande, men de verkar fångna i samma gamla skolideal som den kommunala skolan. Privatisering är knappast lösningen, även om Kry och Min Doktor har fått fart på landstingen. Tvärtom borde offentlig sektor med sina resurser kunna gå före i digitaliseringen på samma sätt som den en gång ledde datoriseringen av Sverige. Varför händer då så lite?

Har man inte förstått vilka möjligheter digitaliseringen innebär? Ingen kan väl ha missat hur de digitala företagen tagit över världen? Det borde vara självklart att man kan lära mycket av dem. Det är naturligtvis inte så enkelt att ställa om från fabrik för tjänsteproduktion till plattform för medborgarnas nätverkande. Och när man inte får någon hjälp av leverantörer och konsulter är det kanske inte konstigt om man tvekar.

Bo Dahlbom akt.agency