Innovationspolitik

Växtförädling och djuravel krävdes när människor skulle bli jordbrukare och boskapsskötare och har förblivit viktiga inslag i dessa näringar. I framtiden blir de bara ännu viktigare när vi försöker anpassa jordbruket till ett varmare klimat. Tack och lov har metoderna för förädling och avel genom gentekniken blivit allt effektivare. I USA och Kina arbetas det intensivt med de nya metoderna, medan Europa tvekar att använda dem. Efter ett utslag i EU-domstolen 2018 behandlas CRISPR på samma sätt som GMO, dvs det är i praktiken omöjligt att i Europa införa grödor som förädlats med hjälp av den nyligen nobelprisbelönade metoden. Samtidigt som EU betonar betydelsen av innovationer håller Europa på att bli världsbäst på motstånd mot innovationer.

Det har tänkts, forskats, pratats och skrivits om innovationer under de senaste 20 åren så att ämnet känns genomtröskat och utslitet. Det är därför med tveksamhet jag börjar läsa Matt Ridleys senaste bok, How Innovation Works (2020). Vad kan han väl ha att tillägga, vad finns det att säga om innovation som inte sagts många gånger förut? Men jag blir positivt överraskad och förundras över hur han kan berätta om sådant jag är väl bekant med på ett sätt som både roar och fascinerar.

Få kan skriva facklitteratur som Matt Ridley. Han behöver bara några meningar för att förklara komplexa teorier, berätta en spännande historia, och texten löper som ett rinnande vatten. Han fyller sina böcker med intressant innehåll och har en personlig skruv på forskningsfronten. Det är verkligen en njutning att läsa honom. Ja, givet att man har överseende med hans marknadsliberala överklassfasoner förstås, hans förakt för ideella miljöorganisationer och ljumma inställning till klimatkrisen.

How Innovation Works är en liten bok och enkelt upplagd. Först några faktarika kapitel med exempel på innovationer från områden som energi, hälsa, transporter, livsmedel och datorer. Sedan ett par kapitel om vad innovationer är och deras ekonomiska betydelse. Och så till slut några kapitel om falska innovationer, motstånd mot innovationer och framtiden för innovationer.

Ridley berättar levande om ångmaskiner, vaccinationer, klorerat dricksvatten, ånglok, ångbåtar, förbränningsmotorn, flygets utveckling, hunden, elden, potatisen, konstgödsel, växtförädling, genmodifiering, containern, rullväskan, telegrafen, radion, datorn, sökmotorn, sociala medier och artificiell intelligens.

På vägen skissar han med snabba penseldrag en teori. Innovationer är inte revolutioner utan gradvis utveckling med många inblandade. Uppfinnare visar att något är möjligt, men entreprenörer förvandlar uppfinningarna till innovationer genom att ta dem till marknaden. Innovationer ligger i tiden, många försöker, men det gäller att ha turen på sin sida. Det är inte nöden eller kriget som är uppfinningarnas moder utan överflödet. Innovationer frodas i öppna, demokratiska, inte alltför centralstyrda samhällen.

Trots att Matt Ridley sitter i överhuset är han ingen vän av politisk reglering och särskilt inte den som kommer från Bryssel. Genom hela boken ger han träffande nålstick mot enfaldig reglering: det kostsamma införandet av lågenergilampor strax innan ledlampan tog över, den överdrivna regleringen av kärnenergin, klåfingrig reglering av elektroniska cigaretter, av potatisen, av genmodifierade grödor och genteknik. Legitimering, licenser och tillstånd är moderna former av skråväsen hävdar han. Patent och copyright motiveras med att de främjar innovationer, men Ridley menar snarare att de hämmar utvecklingen.

Ridley vill inte avskaffa patenten och inte göra sig av med all reglering. Men han vill få oss mer medvetna om vad regleringen kostar. Innovationer föds ur frihet och leder till välstånd. Klåfingrig reglering hämmar innovationerna och den ekonomiska tillväxten. Kan det vara så enkelt att människor med innovativ läggning söker sig till näringslivet medan de som föredrar ordning och reda hamnar i politiken? Då har Ridley rätt i att vi bara kan få fler innovationer med mindre politik.

Ridley ger många exempel på politik som motverkar innovationer, men han diskuterar inte på allvar motiven för denna politik. I stället nöjer han sig med att misstänkliggöra politisk reglering genom att peka på hur den bevakar de redan priviligierades, och inte minst storföretagens, intressen. Det är synd eftersom den stora utmaningen innebär att finns den goda balansen mellan en reglering som ger samhället stabilitet och trygghet samtidigt som den tillåter innovationer.

Stora företag är aldrig särskilt innovativa. Det är för mycket ordning och reda, komplexa beslutsprocesser, tröghet som kväver nya initiativ. Välordnat reglerade, komplexa samhällen är som stora företag. Även för dem är innovationer störningar. Så när de ägnar sig åt innovationspolitik ska vi inte förvänta oss några häpnadsväckande resultat. Om innovationspolitik i själva verket är en oxymoron, en självmotsägelse, kommer inte EU:s ramprogram Horizon Europe att ge oss särskilt många innovationer.

Om man vill ha ekonomisk utveckling behöver man innovationer. Innovationer ger sig ut på oprövad mark, hotar det bestående, vill rubba den gamla ordningen. Om man vill ha innovationer måste man ta risker. Innovativa samhällen är risksamhällen. Den industriella revolutionen tog risker, med miljön, människors hälsa och klimatet. Genom en allt mer omfattande och detaljerad reglering har vi försökt minska dessa risker och bygga ett mer hållbart samhälle.

Samtidigt vill vi ha samhällsutveckling, innovationer, inte minst hållbara innovationer, sådana som kan bidra till att möta klimatkrisen, göra samhället mer motståndskraftigt. Men balansgången mellan hållbarhet och innovationer är inte enkel och vi prövar oss fram. Risken finns att vi med hållbar innovationspolitik menar en politik som stärker snarare än rubbar den bestående ordningen, att vi med hållbarhet menar samhällen som inte tar några risker, som inte har plats för innovationer.

Innovationer ger ekonomisk utveckling, men de förändrar också mänskliga verksamheter, vardagen, livsvillkor, samhällen. I en tid med många innovationer måste människor vänja sig vid att leva med förändringar, med att lära nytt, byta jobb, flytta, ställa om. Men vad händer om de inte vill vänja sig vid sådana liv, om de föredrar att leva som de gör idag, även utan ekonomisk utveckling? Är ett sådant samhälle möjligt? Kan ett samhälle ha nolltillväxt i den globala ekonomin? Skulle man då förbjuda innovationer?

Samhällen måste ha effektiva rättssystem för att innovationer ska främjas. De måste ha reglerade marknader, stabila skatte-, finans- och försäkringssystem, åtgärder mot korruption, en fri press och fungerande infrastruktur. Tekniken behöver standardisering för samlade utvecklingsinsatser. Innovationer kräver reglering samtidigt som de hämmas av för mycket och fel sorts reglering. Det är den balansgången som en seriös innovationsdiskussion behöver föra, men den intresserar inte Ridley.

Legitimering, licenser och tillstånd finns för att skydda medborgare och konsumenter mot skojare. Samtidigt begränsar dessa regler konkurrens och nytänkande och vi måste kunna förändra regelsystemen när innovationer förändrar villkoren för verksamheterna. Digitaliseringen hotar många kunskapsmonopol genom att göra kunskapen otroligt mycket mera lättillgänglig. Digitaliseringen ger amatörerna ökade möjligheter och hotar professionerna. Vi har nyligen infört legitimering av lärarna i skolan som ett svar på dåliga resultat i PISA-mätningarna. Legitimationen garanterar att lärarna satsar på professionen och aldrig lämnar skolan. Samtidigt vill många se ett ökat samarbete mellan näringsliv och skola och vad vore väl bättre än lärare med erfarenhet från näringslivet, även om de inte är legitimerade.

Den europeiska unionen är ett program för fred och ekonomisk tillväxt, för innovationer om man så vill, genom skapandet av en större, gemensam, inre marknad. Med USA som framgångsrik förebild ville man skapa ett Europas förenta stater. Med kännedom om USA:s 250-åriga historia inser man att det kommer att ta tid. Projektet kräver harmonisering av reglerna i de ingående staterna, vilket i praktiken innebär att regleringen flyttar till Bryssel. Mycket arbete återstår. Digitaliseringen i Europa hämmas, till exempel, av för lite central reglering som möjliggör en öppen, inre digital tjänstemarknad. Samtidigt lider digitaliseringen av för mycket klåfingrig reglering, typ datadirektivet GDPR, som gynnar de digitala jätteföretagen och missgynnar innovativa startups.  Man behöver inte vara lika riskvillig som Matt Ridley för att känna oro för Europas framtid.

Bo Dahlbom