En kinesisk världsordning
Kraftmätningen mellan USA och Kina har varit på väg i 20 år och nu är den här. I USA kommer en strid ström av böcker om de växande spänningarna mellan USA och Kina. Jag läser en av dem, The Avoidable War (2022) av Kevin Rudd, tidigare premiärminister i Australien. Det är en mycket bra och skrämmande bok. När Sverige nu är på väg in i Nato handlar diskussionen bara om hotet från Ryssland. Men det är inte Ryssland, en ekonomi mindre än Italien, utan Kina som hotar den rådande världsordningen.
Rudd inleder med en kort, men informativ, historisk översikt över Kinas utveckling och relationerna till USA. Han visar särskilt på de många exempel när Kina haft anledning att känna sig illa behandlat av USA och när USA fått anledning att misstro Kina. Även om den kinesiska eliten i stor utsträckning fått sin utbildning vid amerikanska toppuniversitet hindrar det inte att relationerna mellan länderna bäst kan beskrivas som ömsesidig misstro och brist på respekt.
Sedan ger oss Rudd, i huvuddelen av boken, det kinesiska kommunistpartiets världsbild i 10 punkter och det är en mycket pedagogisk, intressant och övertygande beskrivning. Som Kinas starke man och ledare av partiet är detta också Xi Jinpings världsbild. Viktigast för Xi är att försäkra sig om partiets maktställning och kontroll över vad man räknar som Kina (inklusive Tibet, Xinjiang, Inre Mongoliet, Hong Kong och Taiwan). För detta krävs en ekologiskt hållbar, ekonomisk tillväxt och en stark, utåtriktad militärmakt. Dessa 5 punkter är grundläggande. Övriga 5 punkter beskriver Kinas relationer till grannarna längs landets gränser, särskilt gränserna till havs i sydöst, men också västerut till Europa och Afrika längs den nya sidenvägen, inflytande över utvecklingsländerna i Afrika, Asien och Latinamerika, samt slutligen inflytande över världsordningen.
Den sista punkten är kanske mest intressant. Vid andra världskrigets slut formade USA och dess allierade en ny liberal världsordning med Förenta Nationerna, Bretton Woodssystemet, och en mängd internationella institutioner under USA:s kontroll. När Sovjetunionen kollapsade 1991 blev denna världsordning helt dominerande och många trodde med Francis Fukuyama i The End of History (1992) att så skulle det förbli under lång tid. Sedan dess har Kinas ekonomiska under inträffat. Även om Kina hittills accepterat att arbeta inom denna världsordning som medlemmar både i FN och WTO är det ingen hemlighet att de uppfattar den som en amerikansk världsordning och inte delar dess grundidéer.
När man sammanfattar det amerikanska imperiets roll i världen kommer man att lyfta fram alla positiva insatser för en liberal världsordning, rollen i andra världskriget, Marshallhjälpen, rollen som initiativtagare till viktiga internationella organisationer, rollen i kalla kriget som försvar mot Sovjetunionens maktanspråk och de många insatserna världen över för liberala, mänskliga fri- och rättigheter. Samtidigt kommer man att kritisera USA:s illa hantering av de internationella organisationer man varit med att skapa och många gånger självsvåldiga insatser som världspolis. Man kommer att minnas Vietnam, Guatemala, Afghanistan, Irak och många fler exempel på hur USA stött diktatorer och agerat som om världen var deras att styra och ställa över. Det är lätt att förstå Kinas irritation över att ha den amerikanska flottan ständigt patrullerande 12 sjömil från sin kust. Hur skulle USA reagera om den kinesiska flottan lade sig utanför Kaliforniens kust?
Hur en kinesisk världsordning kan komma att se ut är ännu oklart, eftersom Kinas agerande idag mycket bestäms av ett försiktigt motstånd mot den amerikanska världsordningen. Kina säger sig till skillnad från USA inte lägga sig i länders inre angelägenheter såsom styrelseskick och medborgerliga fri- och rättigheter. Man vill inte agera världspolis. Trots att man är så beroende av sin omfattande handel med USA och EU har man inte tvekat att stödja regimerna i Ryssland, Syrien, Burma, och Afghanistan. Xi Jinpings ambition är att Kina ska förbli en diktatur utan liberala fri- och rättigheter, en polisstat med övervakning och godtycke, med ett Internet under statlig kontroll, och en värld dominerad av det kinesiska imperiet riskerar att bli likadan.
När Deng Xiaoping efter Maos död i slutet av 1970-talet öppnade Kina genom att tillåta marknadslösningar och utländska investeringar, inleddes en fantastisk utveckling som på några årtionden förvandlade Kina till en ekonomisk stormakt. Deng uppmanade partiet att agera försiktigt, att inte visa landets styrka, inte ta ledningen, bida sin tid. Denna försiktiga hållning bidrog till att många i väst, trots Tiananmen 1989, tog för givet att ett ekonomiskt välmående Kina med en fri marknad måste utvecklas i liberal-demokratisk riktning.
Finanskrisen 2008-2009 var början på en förändring i Kinas hållning och när Xi Jinping kom till makten år 2012 blev förändringen ännu tydligare. Finanskrisen togs som bevis på att det amerikanska systemet inte fungerade och att den kinesiska statskapitalismen var överlägsen. År 2013 lanserade Xi projektet ”Ett bälte, en väg” (den nya sidenvägen) som blivit en otroligt omfattande global infrastruktursatsning med hittills 146 deltagande länder i Asien, Europa och Afrika. Xi har under sitt (första) decennium vid makten skaffat sig en position påminnande om Maos, gjort sig till partiordförande, president och överbefälhavare på livstid om han så önskar.
När den kinesiska världsordningen ökar sitt inflytande över världen kan vi riskera att världen klyvs i två delar, en amerikansk och en kinesisk, med allt vad det innebär för handelsvägar och kulturellt utbyte. Motsättningarna mellan dessa två världsordningar kommer kanske att påminna om det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Men risken är naturligtvis stor att Kinas expansion kommer att leda till det tredje världskrig som Graham Allison varnade för i sin artikel om Thukydides fälla (2015) och senare i boken Destined For War: Can America and China Escape Thucydides’s Trap? (2017).
Xi Jinpings maktställning vilar på en kombination av ekonomisk tillväxt och nationalism. Kina är mittens rike, ämnat att styra världen, och efter ett århundrade av förnedring är det äntligen på väg. Idén om ett Kina är ett viktigt inslag i nationalismen. Rudd oroar sig för att Xi inte riktigt förstår hur en marknadsekonomi fungerar. Under de senaste åren har han vänt sig mot de digitala jättarna, särskilt Alibaba och Tencent, och stärkt statens och partiets inflytande över marknaden. Om dessa ingrepp leder till att den ekonomiska tillväxten avtar, om Kina inte lyckas förvandla sig från fabrik till tjänstemarknad, kan Xi tvingas använda sig av nationalismen för att säkra sin maktställning. Då ligger det nära till hands att rikta folkets blickar utåt och försöka annektera Taiwan. Om USA reagerar är kriget ett faktum och frågan är bara hur omfattande det blir.
Rudd oroar sig för det närmaste årtiondet och beskriver 10 möjliga scenarier för konflikt mellan Kina och USA. Fem handlar om Taiwan, två om ögrupperna i söder och öster och ett om Nordkorea. Ett scenario beskriver hur Xi Jinping lyckas göra Kina till dominerande världsimperium utan konflikt och ett hur han misslyckas. Alla dessa scenarier kommer att utmana USA och Rudd frågar sig hur man kan hantera de olika scenarierna utan att riskera ett tredje världskrig. Avslutningsvis beskriver han den sorts strategiska ramverk Kina och USA tillsammans behöver utveckla för att reglera sitt umgänge under detta mycket farliga årtionde.
Arbetet med sådana strategier pågår i Washington och det skrivs intressanta rapporter på detta tema. En mycket läsvärd sådan rapport, från en tankesmedja nära det demokratiska partiet, Limit, Leverage, and Compete: A New Strategy on China (2019), beskriver kort de metoder Kina använt för att komma ikapp och hur naivt USA agerat. Under 2000-talet har dessutom USA varit alltför upptaget med krigen i Afghanistan och Irak för att kunna ta sig an Kina. Nu har detta ändrats, och Washington är redo att reparera sina misstag genom strategiska satsningar som stärker USA och gör det möjligt att undvika krig med Kina.
Samtidigt verkar Washington domineras av hökar som driver USA mot ett krig med Kina ”innan det blir för sent” men låt oss hoppas att mer sansade röster som Kevin Rudds får råda. USA är nästan lika nationalistiskt som Kina och kanske kan hotet från Kina verka enande på ett polariserat USA så att landet äntligen tar sig samman och satsar lika målmedvetet som Kina på forskning, innovation, infrastruktur, utbildning och diplomatiska förbindelser. Vad som än händer när Kina expanderar är det en fördel för oss med ett fortsatt starkt och dynamiskt USA som inte tvekar att tillsammans med sina allierade ta ansvar för en liberal, demokratisk världsordning.
Rysslands invasion av Ukraina har lett till hårda sanktioner från USA och EU. Europeiska och amerikanska företag lägger ner sina verksamheter i landet. Ryssland som när Putin först kom till makten verkade vara på väg att bli en del av västvärlden är nu på väg allt längre bort från oss. Nato rycker fram och tvingar Ryssland allt närmare Kina. När Sverige går med i Nato motiveras det med en rädsla för Ryssland. Men Ryssland är en papperstiger och det är i själva verket Kina ett medlemskap i Nato kommer att handla om.
Bo Dahlbom