Demokratins kris

Martin Wolf (2023) The Crisis of Democratic Capitalism.

As democracy is perfected, the office of the president represents, more and more closely,
the inner soul of the people. We move toward a lofty ideal. On some great and glorious day,
the plain folks of the land will reach their heart’s desire at last, and the White House
will be adorned by a downright moron.” (H. L. Mencken)

Martin Wolf är en mycket uppskattad redaktör på Financial Times och författare till en handfull böcker. Jag har tidigare med uppskattning läst Why Globalization Works (2004). I den boken mötte man en optimistisk författare som såg ljust på den globala marknaden och dess framtid. Globaliseringen hade sina kritiker men Wolf hoppades att de skulle få allt mindre inflytande. Problemet var inte en värld med för mycket globalisering utan en värld med för litet. Med en integrerad världsekonomi skulle alla människor kunna ta del av utveckling och växande välstånd.

Nu läser jag en ny bok av samma författare, The Crisis of Democratic Capitalism (2023). Som titeln anger är den här boken mörk och präglad av oro inför framtiden. Wolf menar att demokratierna i västvärlden nu hotas av populistiska rörelser som får sin näring av växande ojämlikhet och svikna ekonomiska löften. Många skyller den växande ojämlikheten i västvärlden på globalisering och invandring, men Wolf ger i stället de ekonomiska och politiska eliterna skulden för ojämlikheten och krisen som drabbat demokratierna.

Wolf börjar med att visa på det nära sambandet mellan den liberala demokratin och kapitalismen. Båda delar de tron på individen som agent både i politik och ekonomi. I en demokrati har alla en röst, dvs möjlighet att påverka politiken. På en fri marknad kan alla välja vad de vill köpa eller sälja. Om de vill starta företag är alla branscher öppna och reglering gäller lika för alla. Den fria marknaden kräver demokratiska fri- och rättigheter och demokratin är bara möjlig om marknaden är fri.

Samtidigt som marknaden och demokratin hör ihop är det viktigt att de inte tillåts inkräkta på varandra. Pengar ska inte styra politiken och staten ska inte lägga sig i marknaden. Det förra är svårt att undvika och det senare är en sanning med modifikation. Pengar har alltid betydelse för politiken och marknaden måste regleras. Men man måste undvika att pengarna får alltför stor betydelse för då riskerar man att demokratin, som i dagens USA, förvandlas till plutokrati. Och man måste undvika att staten lägger sig i och kväver den innovativa marknaden.

Wolf ger oss därpå en kort redogörelse för den demokratiska kapitalismens utveckling. År 1800 fanns det inga demokratier. För hundra år sedan var det bara en handfull länder som hade allmän rösträtt. Kapitalismen är jämngammal med demokratin. Båda har sina rötter i den industriella revolutionen. Och båda verkar följas åt. När kapitalismen frodas med globalisering och ekonomisk utveckling går det också bra för demokratin. När kapitalismen kraschar går det illa även för demokratin.

I bokens andra, och mest intressanta, del beskriver Wolf i tre kapitel hur balansen mellan marknad och politik har rubbats och demokratin hamnat i kris. Han inleder med att citera Aristoteles i Politiken om hur demokratin förutsätter en stark medelklass, och visar sedan hur många av demokratierna i västvärlden under åren 1980-2020 undergrävde medelklassens ställning. Med tabeller och siffror redogör Wolf för hur ojämlikheten har ökat i västvärlden sedan början av 1980-talet. De allra rikaste har blivit mycket rikare medan alla andra har fått se sin ekonomiska utveckling stagnera. Utvecklingen är särskilt tydlig i USA där den rikaste 1 procenten under åren 1993-2015 ökade sina inkomster med 95% medan resten av invånarnas inkomster ökade med 14%.

Den växande ojämlikheten, långsam ekonomisk utveckling och finanskrisen har tillsammans skapat en ekonomisk osäkerhet som bäddat för populistiska rörelser i västvärldens demokratier. Man skyller den växande ojämlikheten på globalisering, minoriteter och invandrare. Det var så det gick till när Hitler kom till makten i Tyskland och det är detta vi ser hända igen, i USA med Trump och i England med Brexit. Men det är inte globalisering eller invandring som är boven utan snarare den ekonomiska eliten som riggat det ekonomiska och politiska systemet till sin fördel och alla andras nackdel.

Västvärlden fick efter andra världskriget uppleva några decennier med hög ekonomisk tillväxt. I Sverige talar vi om ”rekordåren”. På 1970-talet stannade tillväxten av och många insåg att förändring var nödvändig. Då kom en period av avreglering och marknadslösningar, av nyliberalism, med kraftfulla företrädare som Milton Friedman, Thatcher och Reagan. Med nyliberalismen följde ett företagande som alltmer präglades av en expansiv finanssektor, kvartalskapitalism, monopol och bristande konkurrens, skatteplanering och etiska tvivelaktigheter. Den ekonomiska eliten passade på att berika sig när tillfälle bjöds.

När den ekonomiska eliten berikade sig, säger Wolf, sökte sig vanligt folk till populistiska rörelser med starka ledare och enkla budskap. Populismen vände sig mot eliterna och mot den pluralism som de kulturella eliterna försvarade. På senare år har den gamla höger-vänster-skalan i politiken blivit otillräcklig och behöver kompletteras med inslag av nationalism och värdefrågor. Den välutbildade eliten röstar nu i stor utsträckning vänster, ser positivt på globalisering och betonar liberala värden när det gäller ras, etnicitet, sexualitet och genus. Väljare med låg utbildning föredrar i stället populistiska partier, värnar nationen och har en mer konservativ människosyn. Motsättningen mellan dessa två grupper har gett upphov till den polarisering av politiken som idag utmärker samhällena i väst och särskilt USA.

Demokratin ger alla medborgare en röst, men det är de politiska, ekonomiska och kulturella eliterna som avgör demokratins utveckling. När demokratin hamnar i kris är det på grund av eliternas svek. Wolf citerar Shawn Rosenbergs beskrivning av folkflertalet i USA som oförmögna att förstå det moderna, komplexa samhället. Det är eliternas uppgift att värna demokratin genom att se till att ojämlikheten hålls inom rimliga gränser och att alla får ta del av den ekonomiska utvecklingen. När människor väljer populistiska ledare är det för att eliterna har misslyckats med denna viktiga uppgift.

Eliternas roll i ett demokratiskt samhälle är problematisk. Å ena sidan är deras roll helt avgörande, men å andra sidan bär det emot att erkänna deras existens. Jämlikhet är ju ett av demokratins grundvärden. Wolf har inte någon samlad, längre diskussion av eliternas uppgift att värna demokratin. Han citerar Menckens föraktfulla omdöme (se ovan) om vem amerikanen i gemen skulle vilja se som president (Trump), men är samtidigt mån om att framhäva alla människors lika medverkan i styret av det moderna samhället. Allra tydligast i sin kritik av eliterna blir han först på bokens sista sidor.

Wolf imponerar med sin bredd och pedagogiska förmåga men boken är för lång. Det är spännande läsning när Wolf i första delen visar hur kapitalismen och liberalismen är beroende av varandra. Redogörelsen i andra delen för hur det går illa är också mycket intressant, men i tredje delen, när Wolf ska föreslå hur kapitalismen och demokratin kan förnyas går det mer på tomgång. Problemet är att Wolf inte har någon särskilt originell lösning på dagens utmaningar. Med utgångspunkt i Roosevelts ”New Deal” skissar han ett program för politisk reform: bra studielån, fungerande pensionslösningar, ingen medborgarlön, mer beskattning av de rika, inga avdrag för välgörenhet, bättre kamp mot monopol och korruption. Diskussionen är genomgående klok och välargumenterad, men just därför kanske i slutändan inte så intressant.

Wolf är medveten om att han inte har någon silverkula som kan lösa problemet med demokratins kris. Inledningsvis diskuterar han Karl Poppers tankar om ”piecemeal engineering”, om hur man utvecklar samhället genom åtgärder mot de värsta bristerna en efter en och hela tiden följer upp och prövar sig fram. Det är förnuftig, liberal politik, men inte särskilt upphetsande. Alternativet, det Popper kallar ”utopian engineering”, där man föreslår radikala, revolutionära, lösningar på samhällsproblemen, är mer fantasieggande och skapar lättare entusiasm, inte minst hos ungdomar.

Kanske är det en sådan mer revolutionär metod som MIT-professorn Daron Acemoglu föreslår i sin recension av boken i Foregin Affairs. Acemoglu betonar, mycket mer än Wolf, teknikens roll i den växande ojämlikheten och hotet mot demokratin. De stora teknikbolagen styr teknikutvecklingen och utvecklar en teknik för automatisering som gör människor arbetslösa och överflödiga. Genom demokratisk kontroll av teknikutvecklingen skulle vi i stället kunna få en teknik som förbättrade människors arbetsvillkor och livsvillkor. Wolf överväger även detta förslag, men är en smula tveksam, väl medveten som han är om marknadens fördelar framför politikens mer tungfotade styrning.

Det finns en ödesmättad ton i Wolfs bok, men kanske beror den mest på svikna förhoppningar efter en period av globalisering och öppenhet? Att det kommunistiska Kina tillsammans med Ryssland utmanar den liberala världsordningen eller att gamla öststater som Ungern och Polen åter fått mer auktoritära inslag, ger oss inte anledning att tala om demokratins kris. Vi trodde ett tag att utvecklingen i dessa länder skulle gå snabbare i demokratisk riktning, men detta var ändå ganska naiva förhoppningar. När Wolf använder dessa exempel som indikationer på en kris för demokratin tycker jag att han blandar bort korten.

Demokrati innebär fria och rättvisa val, aktivt deltagande av medborgarna i politiken, medborgerliga fri- och rättigheter för alla och ett rättssystem som omfattar alla lika. För att demokratin ska fungera måste medborgarna, och särskilt eliten, dela normer som ärlighet, opartiskhet och lojalitet gentemot politiska och juridiska institutioner. Wolf menar att de politiska eliterna under de senaste decennierna svikit demokratin. De har underminerat den inifrån genom att favorisera sig själva på de vanliga medborgarnas bekostnad. Uppgiften nu är tvärtom att stärka medborgarskapets betydelse. Det är som medborgare vi känner samhörighet i ett fritt, demokratiskt samhälle.

Att stärka medborgarskapet innebär, enligt Wolf, inte att stater ska sluta sig mot omvärlden, men att de egna medborgarna har särskilda rättigheter. Det innebär att erkänna patriotismens betydelse för att skapa samhörighet och ömsesidigt ansvarstagande. De välutbildade eliternas förakt för patriotismen är ett av inslagen i demokratins kris, hävdar han. Men är det verkligen patriotism den framtida demokratin behöver? Som välutbildad vill man gärna känna sig som världsmedborgare. Även om denna önskan kanske inte tål närmare granskning idag, är det väl ändå en sådan riktning den liberala demokratin måste ha?

I Wolfs försvar för patriotismen anar man en konservativ attityd som inte vill kännas vid en pågående samhällsförändring. Den attityden visar sig också i Wolfs kritik av kommersiella värden i statsapparaten och användningen av sociala medier. Vi kan inte återvända till rekordåren, säger Wolf tidigt i boken, men lika omöjligt är det att backa bandet på andra samhällsområden. Populismens popularitet har under några år inneburit en reaktionär återgång till redan övergivna värderingar, men det är inte så vi möter demokratins kris. Patriotismen tillhör det förflutna, liksom den kommersiellt naiva byråkraten. Och digitaliseringen har bara börjat, även om Liberalerna här i landet tror att de kan stoppa den.

Bo Dahlbom