Teknikoptimismkritik

Darren Acemoglu & Simon Johnson (2023) Power and Progress.

Teknikoptimismen är stark i Silicon Valley. Peter Diamandis bloggar oförtrutet vidare om att överflödets tid snart är här. Marc Andreesen skriver nietzscheanska manifest om att tekniken och marknaden ger oss en fantastisk framtid. Men annars verkar de flesta, och särskilt ungdomarna, se mörkt på framtiden. Jag läser en bok som angriper teknikoptimismen och de stora techföretagen, som anklagar digitaliseringen och särskilt AI-utvecklingen för att mest leda till elände.

Daron Acemoglu, ekonomiprofessor vid MIT, nämns allt oftare som framtida nobelpristagare och han är produktiv som få. Tillsammans med James A. Robinson har han tidigare skrivit Why Nations Fail (2012) och The Narrow Corridor (2019) vilka jag läst med stor behållning. Nu har han kommit med en ny bok, skriven med kollegan Simon Johnson, Power and Progress (2023). Den är inte lika välskriven och inte lika välargumenterad som de förra, men den är minst lika innehållsrik. Acemoglu och Johnson argumenterar för en mer demokratisk styrning av teknikutvecklingen och det är utan tvivel en viktig fråga i ett samhälle som präglas av snabb utveckling av ny teknik. Men hur ska det gå till?

Acemoglu och Johnson inleder boken med att fråga vad framsteg är och hur de åstadkoms. Den tekniska utvecklingen ger framsteg men detta sker inte automatiskt utan endast om utvecklingen kommer alla till del. Under de senaste tusen åren, säger de, finns många exempel på tekniska innovationer som inte lett till ökat välstånd. Industrialiseringen gav så småningom oss alla ökat välstånd tack vare fackföreningar, demokratisk lagstiftning och statlig reglering. Dagens tekniska utveckling, digitaliseringen och artificiell intelligens, gör en liten grupp entreprenörer och investerare rika, men ger oss andra liten glädje.

Ekonomer, som Acemoglu och Johnson, diskuterar nästan bara tekniken som tillväxtfaktor. Kanske är det en naturlig begränsning för ekonomer, men framsteg är naturligtvis mycket mer än växande BNP. Den tekniska utvecklingen ger ökad produktivitet och växande BNP, men tekniken formar också villkoren för människors liv. Industrialiseringen skapade välstånd genom att ge oss bättre inkomster, men också genom ett enormt utbud av billiga varor som förändrade vår vardag. Även om digitaliseringen bara berikar ett litet antal entreprenörer kan vi alla ta del av ett överflöd av spännande och billiga tjänster. Det är också framsteg.

I bokens första kapitel ger författarna en sammanfattning av sin argumentation. Den tekniska utvecklingen sägs ofta leda till framsteg. Ändå har lönerna för anställda i USA utan universitetsutbildning sjunkit sedan 1980 och för de med längre utbildning har löneutvecklingen under samma tid varit marginell. Teknikoptimister hävdar att teknisk utveckling genom ökad produktivitet skapar välstånd för alla, men historien lär oss att det är mer komplicerat än så. Ny teknik kan användas för automatisering av arbetsuppgifter och övervakning av anställda, men den kan också användas för att göra arbetarna mer produktiva och ge dem nya arbetsuppgifter. Hur tekniken används beror på vilken vision som styr teknikutvecklingen och alltför ofta formuleras den visionen av en liten elit av entreprenörer och finansiärer, när den borde formuleras av oss alla. Digitaliseringen drivs, till exempel, av en liten elit med visioner om automatisering och övervakning och har lett till ökad ojämlikhet. Den entusiasm som eliten just nu känner för utvecklingen av artificiell intelligens tar ingen hänsyn till konsekvenserna för alla dem som riskerar att förlora sina jobb.

I sex kapitel skriver författarna sedan om hur människor offrades för visioner i kanalbyggena på 1800-talet, om visionernas makt i att styra samhällsutvecklingen, om hur teknikutvecklingen under medeltiden endast gagnade den kyrkliga och världsliga eliten, om hur ambitiösa klassresenärer startade den industriella revolutionen i England och om hur revolutionen inledningsvis skapade misär när arbetare trängdes ihop i slamrande fabriker och smutsiga städer, men hur det blev bättre när arbetarna organiserades i fackföreningar och vann inflytande över sin arbetssituation. I tre kapitel beskrivs sedan hur först digitaliseringen med nyliberalism, avreglering, globalisering, automatisering, robotisering, business process reengineering och stora digitala företag snabbt ledde till minskad arbetarmakt och ökad ojämlikhet, hur artificiell intelligens hotar att öka övervakning och automatisering även om den inte leder till ökad produktivitet, och hur sociala medier hotar att förstöra vår demokrati. I ett avslutande kapitel samlar författarna sedan ihop sina råd om statlig styrning och finansiering av teknikutvecklingen.

Det blir en mäktig skröna, med många mycket intressanta och läsvärda detaljer, och ett våldsamt angrepp på digitaliseringen och särskilt artificiell intelligens, automatisering och övervakning. Författarna stämmer in i Shoshana Zuboffs attack på den övervakning de digitala jättarna ägnar sig åt, och överträffar henne till och med i sin kritik av artificiell intelligens som de ser som en huvudsakligen destruktiv teknik. Å ena sidan hotar AI jobben, å andra sidan kan AI aldrig ersätta en människa eftersom den mänskliga intelligensen är social. Beskrivningen av AI är detaljerad men delvis missvisande. Skillnaden mellan de två AI-skolorna blir inte helt tydlig och författarna har fel om dagens AI-systems förmåga att känna igen mönster. Systemen är redan bättre än läkare på att identifiera tidiga förekomster av cancer. Digitalisering gör det möjligt att samla in stora datamängder och med artificiell intelligens kan de stora datamängderna hanteras. Författarna erkänner fördelen av detta på ett område, utbildning, men det finns naturligtvis många andra områden där övervakning med artificiell intelligens är en stor fördel. Alla de system vi byggde på 1900-talet kan övervakas och så småningom automatiseras genom digitalisering. Övervakning av människor är ofta problematiskt, men författarna förleds av detta att inte se alla fördelarna med övervakning.

Att jag inte finner kritiken av digitalisering och artificiell intelligens särskilt träffande är kanske inte underligt, men tyvärr är argumentationen för bokens mer grundläggande teser inte heller särskilt övertygande. I den långa bibliografiska essän som avslutar boken pekar författarna ut dessa teser och vilka inspirationskällor de använt. Låt oss se närmare på de fyra viktigaste teserna: att staten måste styra teknikutvecklingen, att visioner styr teknikutvecklingen, att teknisk utveckling antingen innebär automatisering eller arbetsstöd, att de digitala jätteföretagen är för stora och mäktiga.

Teknikoptimisterna talar bara i egen sak, enligt Acemoglu och Johnson. Teknisk utveckling leder inte alltid till framsteg, utom möjligen för den lilla elit som äger tekniken. Den eliten bestämmer teknikutvecklingens riktning och drar också den största nyttan av utvecklingen. För att ändra på detta behöver vi alla vara med och påverka såväl teknikens utveckling som fördelningen av det skapade välståndet. Staten, dvs vi alla, måste ta ett större ansvar för teknikutvecklingen och vi anställda måste organisera oss i fackföreningar för att motstå kapitalägarnas makt. Staten kan inte överlåta teknikutvecklingen till entreprenörer och marknad utan måste styra den med en vision för den goda teknikens utveckling. Acemoglu och Johnson säger dock ingenting om hur detta ska gå till. Denna tro på statens förmåga fick libertarianen Deirdre McCloskey att den 16 juni 2023 skriva en dräpande recension av boken för Wall Street Journal. 

Det är samma gamla diskussion som återkommer. Vem vet bäst, staten eller marknaden, vilken teknik vi borde satsa på? Liberaler tror på marknaden med konkurrens och prissättning, socialister på statens förmåga till planering. På sätt och vis är vi naturligtvis i ett marknadssamhälle alla med och styr teknikutvecklingen. Vi kan låta bli att använda en viss teknik och därigenom bidra till att teknikutvecklingen tar en annan riktning. Man kan invända att detta är ett högst marginellt inflytande. Acemoglu och Johnson tror inte att konsumenterna har någon verklig makt på marknaden utan att det demokratiska inflytandet måste utövas genom att staten tar ett större ansvar för teknikutvecklingen. De väljer socialism framför liberalism, men för inte någon seriös diskussion som motiverar detta val, vilket är lite konstigt.

En annan tes är att visioner styr teknikutvecklingen. Det tror jag inte är sant. Författarna ställer techbolagens visioner om en teknik för automatisering och övervakning mot en vision om en teknik som i stället verkar i de anställdas intresse genom att öka deras produktivitet och stärka dem i deras yrkesroll. Mark Zuckerberg kan förvisso sägas ha en vision om metaversum, både som teknik för spelvärlden och för arbetslivet. Men användningen av digital teknik för övervakning är en användning som upptäcktes i efterhand och som överraskade alla inblandade. Om man ser tillbaka på datorteknikens utveckling är detta snarare regel än undantag. Nya användningar har tillkommit som ingen hade förutsett. Räknemaskinerna blev informationssystem som blev skrivmaskiner som blev telefoner. Internet kom och överraskade oss alla. De visioner som eventuellt har funnits har som regel kommit på skam. Grundarna av Google ville göra en bättre sökmotor för att göra all världens information tillgänglig. De hade varken visioner om automatisering eller övervakning.

Det verkar som om författarna har låtit lura sig av den historia om kanalbyggen som de inleder boken med. Kanalbyggarna på 1800-talet var ofta visionärer. Vi hade en sådan i Sverige, riksståthållaren Baltzar von Platen. Kanalbyggarna var samhällsbyggare, inte teknikutvecklare. Teknikutvecklare har ofta visioner om sin teknik, men mera sällan om teknikens roll i samhället. När teknikutvecklare blir företagsbyggare har de sällan andra visioner än de som gäller deras företag. Eller också har de storslagna visioner som Larry Page om all världens information eller Elon Musk om människan som multiplanetär art. Men dessa visioner har liten eller ingen betydelse för den teknikutveckling som sedan följer. Dagens AI-utveckling drivs inte av någon vision om automatisering, utan av en önskan om att fortsätta på det spår som forskare som Geoffrey Hinton, Yann LeCun och Yoshua Bengio stakat ut.

Karl Popper skiljer mellan ”bitvis” och ”utopisk” ingenjörskonst i politiken och menar att den förra har ett mer vetenskapligt arbetssätt. Man prövar sig fram, hela tiden utvärderande resultaten av de reformer man genomför. Liberaler tänker så medan socialister menar att endast en revolution kan åstadkomma verklig förändring. Bitvis ingenjörskonst påminner om hur Darwin beskriver evolutionen. Den sker i små, små steg som hela tiden stäms av mot omgivningen. Det är väl också så teknikutvecklingen går till. Det handlar om små steg som bygger vidare på tidigare resultat. Acemoglu och Johnson menar istället att teknikutvecklingen är visionsdriven, att den är ett exempel på intelligent design.

Skillnaden mellan en teknik för automatisering och en teknik som ger arbetarna bättre verktyg och nya arbetsuppgifter är också problematisk. De exempel författarna använder övertygar inte. Skillnaden går tillbaka på en distinktion av Shoshana Zuboff på 1980-talet mellan automatisering och informatisering. Digital teknik kan användas till att ta över arbetsuppgifter, men den kan också användas till att ge människor mer information i arbetet, hävdade Zuboff. Men en teknik som informerar människor kan lika gärna ligga till grund för automatisering om man inte uttryckligen förbjuder att så sker. Näringsfrihet innebär att en företagare som vill automatisera sin produktion, reducera antalet anställda, ska ha rätt att göra detta. Den skillnad författarna åberopar kan bara upprätthållas om näringsfriheten begränsas.

Teknikutvecklingen förändrar arbetslivet och frågan är hur man ska se på detta. I hantverket underlättas arbetet med bättre verktyg. Det kan alla hemmafixare som svurit över dåliga verktyg vittna om. När verktygen utvecklas ligger det nära till hands att införa fler och fler moment av automatisering. Hantverket underlättas, produktiviteten ökar och ofta kvaliteten. Elektriska motorer, datateknik och artificiell intelligens leder så småningom till det helautomatiserade arbetet och frågan är vad vi människor då ska göra. Framtiden är förvisso utmanande, men samtidigt alldeles fantastisk. Eftersom automatiseringen stärker företagarnas makt på arbetarnas bekostnad vill Acemoglu och Johnson reglera den, men det skulle innebära att staten visste vart teknikutvecklingen borde gå. Kanske teknikutvecklingen leder mänskligheten i fördärvet, och visst innebär den stora risker, men vi måste göra vårt bästa för att möta dessa risker utan att tro att vi kan förutsäga framtiden.

När staten vill ta makten över teknikutvecklingen måste den reducera storföretagens makt och det sker genom att bekämpa monopol. Apple, Microsoft, Google, Amazon och Meta, är kanske för stora, för mäktiga? Risken finns att de hämmar konkurrens och teknikutveckling. Acemoglu och Johnson beklagar att den amerikanska staten, en gång så kraftfull i kampen mot företagsmonopol som Standard Oil och AT&T, varit så undfallande inför de digitala jättarna. Här har de en poäng, även om frågan inte är helt enkel. Risken finns att de stora digitala företagen hämmar innovationer, men kanske behöver de vara stora för att orka med att utveckla teknik för metaversum, kvantdatorer och artificiell intelligens? Kanske de stora amerikanska, digitala jättarna behövs i konkurrensen med de kinesiska jättarna?

Teknikens utveckling liknar den biologiska evolutionen. Om man inte försöker styra den är den omöjlig att förutsäga. Tekniken prövar sig fram, och i efterhand rensar vi ut det som inte blev bra. Vi har bara allmänna riktlinjer för vad som är önskvärt. När marknaden fungerar som bäst och den politiska regleringen görs med lätt hand blir resultatet antagligen bäst. Då finns det gott om entreprenörer med olika innovationer och teknikutvecklingen blir snabb och spännande. Så ser det inte riktigt ut idag. Digitaliseringen och AI-utvecklingen domineras av ett litet antal jättelika företag och ett fåtal finansiärer. De stora företagen styr teknikutvecklingen och kan med sina stora resurser göra satsningar som mindre spelare inte mäktar med. Meta kan satsa stort och långsiktigt på teknik för metaversum och man kan undra om det är rimligt.

När liv först bildades på den här planeten var det av en slump. När livet utvecklades skedde det i en kamp för tillvaron som handlade om att överleva och föröka sig. Utvecklingen hade ingen riktning utöver den som gavs av slumpmässiga variationer, överlevnad och reproduktion. Den mänskliga kulturen utvecklas som livet utan särskild riktning och detsamma gäller samhällen, vetenskap och teknik. Vi vet inte vart vi är på väg, vi vet bara att vetenskapen hela tiden gör framsteg, att tekniken utvecklas och att våra samhällen blir mer komplexa. Ibland efterfrågas visioner om framtiden och för mig är det märkligt att människor inte är mer nyfikna på vad framtiden kan tänkas erbjuda. Framtidsvisioner är därför något vi behöver och borde ägna mer tid åt att formulera. Men vi ska akta oss för att låta de visionerna styra utvecklingen. Det finns en fantastisk kraft i evolutionen, som den beskrevs av Darwin, och alla försök att utifrån styra teknikutvecklingen hotar att begränsa den kraften. Bäst är om vetenskapen och tekniken får fortsätta att utvecklas i frihet utan visioner, utan försök till mer intelligent design. Som Orgels andra regel säger, evolutionen är intelligentare än vi.

Alla regeringar formulerar visioner och planer, men sällan några långsiktiga sådana, och ofta påverkas deras implementering av en utveckling som regeringen inte råder över. Människor har naturligtvis visioner, syften, strategier och planer, som de ibland försöker omsätta i praktiken. Ibland kan denna mer intelligenta design få genomslag i hela samhällen, som i Sovjetunionen eller i Kambodja på 1970-talet. Acemoglu och Johnson har skrivit en bok fylld av patos och medkänsla med alla teknikutvecklingens offer. Men när jag skrapar på deras olika förslag till en mer demokratisk teknikutveckling, med mindre teknikoptimism, mer statlig styrning, mer av demokratiskt fastslagna visioner, får jag snarare en vision av skräckvälde än en vision av det goda samhället.

Bo Dahlbom