Samhällen, stater och frihet

Som liberal vill jag leva i ett samhälle med stor respekt för individens fri- och rättigheter. Andra ska inte lägga sig i mitt liv, utan jag vill kunna leva som jag själv vill så länge det inte går ut över andra. Jag inser att jag är en liten kugge i ett stort, komplext system, men jag vill att det systemet visar respekt för mig, mina åsikter och önskemål. Jag vill kunna påverka samhällsutvecklingen genom att utöva mina demokratiska rättigheter och vill inte att den utvecklingen ska bestämmas av någon grupp helt utanför demokratisk kontroll.

Sverige är ett land som väl uppfyller dessa krav. Sverige är en liberal demokrati. Fri- och rättigheter respekteras, de sociala normerna är inte betungande, myndigheterna visar medborgarna respekt, eliternas makt är begränsad och demokratin fungerar väl. Det ser annorlunda ut i andra länder. Många länder i Latinamerika, Afrika och Asien domineras av eliter och är demokratier mest på papperet. I många länder respekteras inte individens fri- och rättigheter.

För trettio år sedan hävdade Francis Fukuyama att Sovjetunionens sammanbrott innebar att den liberala demokratin hade segrat. Historien som kamp mellan olika system var slut. Många lät sig övertygas av Fukuyama, men sedan dess har Putin tagit makten i Ryssland, den kinesiska diktaturen visat sig mycket livskraftig och många demokratier hotas inifrån. Stora delar av befolkningen i länder som USA, Frankrike, Ungern och Polen anser idag att stat och myndigheter inte värnar deras intressen, att de inte får del av den ekonomiska utvecklingen, och att landet behöver en stark ledare som kan ta folkets parti mot eliterna.

Framtiden för den liberala demokratin kan därför verka osäker, men hur ser den egentligen ut? Vad kan vi lära av historien om hur liberala demokratier uppstår, utvecklas och ibland går under? Jag läser en spännande bok på detta tema av Daron Acemoglu och James Robinson, The Narrow Corridor (2019). Boken är en uppföljare på Why Nations Fail (2012) som var den sommarens stora läsupplevelse och jag läser den nya boken med nästan lika stor förtjusning.

I den förra boken ville de förklara nationers utveckling med hjälp av dikotomin extraherande–inkluderande och jag hävdade att de i själva verket behövde två dikotomier, extraherande–utvecklande och exkluderande–inkluderande. En diskussion av samhällens förmåga att utvecklas blir tydligare med en fyrfältare. Nationer kan misslyckas genom att de domineras av eliter som roffar åt sig av landets tillgångar som i dagens Afrika och Latinamerika. Men nationer kan stagnera trots att de fördelar sina resurser jämlikt om detta sker på bekostnad av utveckling och en väl fungerande marknad. Sverige på 1970-talet skulle kanske kunna beskrivas som ett sådant inkluderande, men extraherande samhälle.

I den nya boken använder de en lite mer komplex tankefigur. Frihet skapas när stat och samhälle förmår balansera varandra, men detta är endast möjligt i en smal korridor mellan samhällen som domineras av den ena av dessa två. Modellen vill åskådliggöra hur demokratiska samhällen hotas från två håll, av en för stark stat eller ett för starkt samhälle, och att de hela tiden utvecklas och riskerar att lämna korridoren.

Återigen tror jag att deras budskap hade blivit tydligare med hjälp av en fyrfältare: samhälle–stat, stark–svag. En sådan tankefigur visar tydligare de fyra alternativa samhällsbildningar som Acemoglu och Robinson diskuterar. När staten är svag råder antingen allas krig mot alla eller också normförtryck som i Indiens kastsystem. När staten blir för stark på samhällets bekostnad får vi förtryck som i Kina, där den övervakande staten finns överallt. En god demokratisk utveckling kräver att stat och samhälle balanserar varandra och utvecklas i takt.

Det moderna Europa är resultatet av en lyckosam kombination av den romerska statsbyråkratin med de gotiska lokaldemokratiska institutionerna. Båda dessa element är viktiga i framväxten av liberala demokratier, enligt Acemoglu och Robinson, och sedan är det viktigt att balansen mellan stat och samhälle upprätthålls när statens uppgifter i ett samhälle med ekonomisk utveckling och växande komplexitet blir mer omfattande.

De plikttrogna byråkraterna är ett viktigt inslag i de moderna demokratierna. När medborgarna möter staten är det byråkraterna de träffar och deras attityder och bemötande spelar en avgörande roll. Vad händer när dessa byråkrater försvinner och ersätts av  artificiell intelligens? Kanske digitaliseringen ger oss en perfekt, objektiv och omutbar, byråkrati, men hur kommer medborgarnas syn på staten att påverkas? Acemoglu och Robinson diskuterar inte den här sortens frågor. De har ingenting att säga om teknikens betydelse trots att industrialiseringen naturligtvis varit helt avgörande för den liberala demokratins utveckling.

Förmågan att finna upplysande begrepp, dikotomier, begreppsramar är exempel på teoretisk förmåga och Acemoglu och Robinson är bättre på empiri än teori. Empirin i den här boken består av svepande historiska översikter över utvecklingen av stat och samhälle i olika delar av världen. Författarna är mästare på att göra dessa översikter intressanta med en lagom dos av konkreta detaljer. Man får läsa om Italiens medeltida stadsstater, utvecklingen under Karl den Store och senare i England, Ibn Khaldouns analys av Arabvärldens statsbildningar, om Kinas långa historia av förtryck, om Indiens förskräckliga kastsystem, om pappersstaterna i Latinamerika, kampen mot apartheid i Sydafrika, Japan efter andra världskriget, Turkiets utveckling och det svenska folkhemmet.

Nästan allt detta är fascinerande läsning, men märkligt nog framträder i empirin en något annorlunda verklighet än den som tankefiguren med sin smala korridor mellan stat och samhälle försöker fånga. Det blir tydligt att demokratisk statsbildning genom tiderna handlat om att med olika medel tygla eliternas inflytande. Det är inte balansen mellan stat och samhälle som driver historien utan klasskampen som Marx skulle ha uttryckt det och naturligtvis har arbetarrörelsen haft en nyckelroll under industrialiseringen. Alla samhällen utom möjligen det av Hobbes beskriva naturtillståndet har eliter, grupperingar med mer inflytande än andra. I klansamhällen skapar eliterna stabilitet genom normförtryck samtidigt som de bekämpar varandra. Statsbildningar kan vara ett försök att tygla eliternas makt genom demokratiskt inflytande, men de kan också vara ett sätt för eliter att utöva sin makt.

Även moderna demokratiska samhällen har eliter, entreprenörer som driver utvecklingen i politik och näringsliv och som belönas med makt och rikedom. Digitaliseringen har gett oss en ny elit av företagare, världens rikaste män i USA och Kina, och idag frågar vi oss hur deras makt kan begränsas. Vi måste ge plats åt dessa entreprenörer om vi vill ha utveckling, men samtidigt vill vi inte att de ska få för mycket makt och pengar. Vi oroar oss över balansen mellan tillväxt och fördelning, mellan eliterna och alla oss andra. Samtidigt blir försöken att hejda entreprenörernas framfart en kamp mellan olika eliter. I Kina har KKP inga problem att hålla Jack Ma och Pony Ma i schack, i EU är det den politiska eliten i Bryssel som försöker tygla de amerikanska digitala jättarna medan de på hemmaplan kallas till förhör i kongressen.

Staten är kanske det moderna samhällets viktigaste institution, men den är en institution bland andra. Eliter kan välja att utöva sin makt genom staten, men de kan också finna andra vägar. Mark Zuckerberg påstås ha haft planer på att bli president i USA, men efter alla bekymmer med Cambridge Analytica och fejknyheter, verkar han luta åt att göra som Bill Gates, utöva sin makt genom institutioner för välgörenhet. Den väsentliga motsättningen i den demokratiska samhällsutvecklingen är inte den mellan stat och samhälle utan mellan eliterna och oss andra.

I Why Nations Fail hävdade Acemoglu och Robinson de goda institutionernas betydelse för inkluderande statsbildningar. Men om vi diskuterar villkoren för liberala demokratier måste vi beakta relationerna mellan institutioner och individer. Oavsett om institutionerna hamnar i händerna på någon elit eller om de förblir under demokratisk kontroll kan avståndet mellan institutionerna och individerna bli så stort att individerna upplever sig vara maktlösa. Många amerikaners uppfattning om Washington och européers om Bryssel har denna karaktär. Superstater som USA och EU måste försöka leva med stora avstånd mellan stat och medborgare.

Acemoglu och Robinson utgår från Hobbes när de formulerar sin tankefigur och det tror jag är olyckligt. Vi har lärt oss mycket om samhällets villkor sedan Thomas Hobbes skrev Leviathan (1651), vilket framgår av alla de goda berättelser som gör den här boken så spännande. Om författarna hade använt de berättelserna som grund för sin teori hade de inte valt balansen mellan stat och samhälle som tankefigur. Vad de menar med ”samhälle” förblir väldigt oklart boken igenom. Det handlar om demokratiska, gräsrotsförankrade institutioner som i bästa fall förmår tygla staten. Men var kommer de ifrån och hur upprätthålls de, undrar man?

Vad alla berättelserna visar är snarare att Hobbes idé om en maktfullkomlig Leviatan som alternativ till ”allas krig mot alla” inte är någon bra utgångspunkt för en diskussion om det moderna, liberala, demokratiska samhällets villkor. Det samhället med sitt komplexa näringsliv och sin stat som med sina myndigheter genomsyrar hela samhället hotas framför allt från två håll. Det hotas av ett växande avstånd mellan individerna och det system de som samhällsmedborgare och för sin försörjning är helt beroende av. Det hotas också av eliter som skaffar sig så mycket makt och inflytande över systemet att de undergräver demokratin. Eliterna kan hållas i schack genom att folket gör uppror, som i Myanmar och Latinamerika, och på längre sikt genom demokratilagar, fördelningspolitik och ett öppet samhälle. Avståndet mellan individer och samhällsystem kan reduceras genom utbildning och ett aktivt arbete mot utanförskap.

Bo Dahlbom