Sömngångare

Christopher Clark (2012) The Sleepwalkers

Det finns många skildringar av hur Europa, efter decennier av ökad handel och globalisering, år 1914 hamnade i första världskriget utan att egentligen vilja det. En av de bättre är en bok av historikern Christopher Clark, The Sleepwalkers (2012). När man läser den skakar man på huvudet. Hur kunde moderna, förnuftiga, välutbildade människor bära sig så enfaldigt åt? Många hänvisar till Clark när vi nu håller på att upprepa samma misstag. Likt sömngångare rustar Europa för krig igen. Vi levererar vapen till Ukraina och i praktiken kan vi redan sägas vara i krig med Ryssland även om vi än så länge låter ukrainarna föra kriget åt oss, ombudskrig.

Vi bygger upp vår försvarsindustri, bygger ut vårt försvar, förbereder oss för krig. Statsministern varnar för att läget inte varit så allvarligt sedan andra världskriget. I svenska kommuner och regioner inspekteras skyddsrum och krigsplaceras nyckelpersoner. Livsmedelsförsörjningen och sjukvården förbereds för ett framtida krig. Är det ingen som hört talas om självuppfyllande profetior, undrar man? Bryr man sig inte eller ser man inget alternativ? Om man rustar för krig, blir det krig. Om människor mentalt förbereder sig för krig – som om det skulle vara möjligt – om de utformar sitt samhälle för krig, ja, då blir det krig. I kritiken av Clarks bok har tyska forskare framhållit att den tyska militärmakten spelade en viktig roll i att driva landet i krig år 1914, att det var Tysklands fel att det blev krig. Det säger sig självt att i en värld som gör allt större satsningar på försvarsmakt och försvarsindustri, där försvarsmaktens representanter ständigt medverkar som experter i media, ökar riskerna för krig.

Vi var många som efter Sovjetunionens fall år 1989 såg fram emot ett fredligare Europa. Med unionen som europeiskt fredsprojekt hade utvecklingen äntligen nått ett stadium där krig föreföll omöjliga. Vi såg fram emot ett framtida införlivande av de forna öststaterna och Ryssland i unionen. Vi blev bestörta när det utbröt krig i det forna Jugoslavien, men kunde då hänvisa till gamla oförrätter som kanske behövde komma upp till ytan. När sedan Vladimir Putin etablerade sig som envåldshärskare i Ryssland, väckte till liv gamla imperiedrömmar och angrep först Georgien och sedan Ukraina ställdes Europa inför stora utmaningar. Hur skulle man möta dessa utmaningar?

Inledningsvis reagerade EU försiktigt på Putins provokationer, kanske mycket på grund av beroendet av rysk energi. När Christopher Clark i ett föredrag i Washington jämför situationen 2014 i Ukraina med situationen 1914 i Balkan berömmer han EU för klok återhållsamhet. Clarks bok är bra, men ännu bättre är alla de föredrag han håller på nätet. Boken är mycket detaljrik och ibland kan jag tycka att det blir för många detaljer, men i föredragen tar han ut svängarna och i frågestunderna framstår han som klok och eftertänksam. Humor har han också.

Ingen kan väl tycka att EU och Sverige reagerade med återhållsamhet när Putin sedan invaderade Ukraina den 24 februari 2022. Nej, Europa reagerade ungefär lika primitivt som Putin själv på hans invasion. Vi svarade med samma mynt. Om han ville ha krig skulle han verkligen få det. I Sverige fick vi för oss att Putin kunde angripa oss. Snabbt återetablerade vi regementet på Gotland för att möta en invasion, gick med i Nato, uppgraderade värnplikten, höjde försvarsanslagen, förberedde landet för krig. Ryssland var åter den fruktade fienden i öster och Putin en gangster. Men hallå, var detta det mest vuxna vi kunde göra? Fanns det verkligen inget klokare handlingsalternativ?

Harvard-professorn Joseph S. Nye diskuterar Putins invasion i en artikel i The Strategist(5 Oct 2022) och framhåller hur västvärlden bäddade för framtida krig genom att så litet gjordes för att stötta Ryssland i övergången från planekonomi till marknadsekonomi på 1990-talet. Det påminner om hur vi i Sverige tog emot invandrare men underlät att stödja deras integration i det svenska samhället. Nu står vi här med utanförskapsområden och förfasas när vi inser hur många barn och ungdomar där finns som inte ser någon bättre framtid än en karriär som gängkriminell med rätt att skjuta och spränga. Den enda lösning vi då ser är att sätta dem allihop i fängelse.

Förenta Nationerna antog den 2 mars 2022 med överväldigande majoritet en resolution som fördömde Rysslands invasion av Ukraina. Röstsiffrorna var 141 för, 5 emot och 35 nedlagda. Belarus, Nordkorea, Eritrea, Ryssland och Syrien röstade emot. Kina, Indien, Iran, några av Rysslands grannar, några afrikanska stater och även några i Latinamerika lade ned sina röster. En sådan resolution leder dock inte till att FN ingriper i konflikten. Därtill krävs ett beslut i säkerhetsrådet och där hade Ryssland på ett möte den 25 februari 2022 redan lagt in sitt veto mot en resolution som fördömde kriget. Kina, Indien och Förenade Arabemiraten lade ned sina röster. Uppenbarligen kan inte FN med sin nuvarande konstruktion förhindra att krig bryter ut och fortsätter.

De flesta människor skulle inte komma på tanken att lösa sina meningsskiljaktigheter med våld. Så hur kan stater ens tänka sig att starta krig? Hur kan det fortsätta att vara ett handlingsalternativ? Även om krig kanske likt skogsbränder bereder väg för nya möjligheter och snabbar upp innovationstakt och samhällsförändringar, måste vi väl alla vara överens om att krig är alltigenom förfärliga. Vi borde göra allt vi kan för att förhindra krig, men gör vi det?

När England gick med i första världskriget trängdes unga män vid inskrivningskontoren. Så ivriga var de att delta i det stora äventyr som inom kort skulle ge många av dem en eländig död i leran i Flandern. Människor har en fantastisk förmåga, eller kanske är det bara brist på fantasi, att endast föreställa sig inledningen av projekt. De vill gärna ha ett jobb, bli gifta, gå ut i krig. De tänker sällan på vad det innebär att ha jobbet, vara gift, vara i kriget. Därför kan tjänstemän i svenska myndigheter, kommuner och regioner idag med liv och lust delta i förberedelserna för kommande krig. Det är viktiga arbetsuppgifter som måste utföras väl. Ingen verkar stanna upp och säga: Vad är det egentligen vi förbereder oss för? Detta är ju vansinne! Inte vill vi delta i detta. I augusti 2023 hade, enligt New York Times, 500 000 soldater dödats eller skadats svårt i kriget i Ukraina.

Situationen i dagens Europa är mycket annorlunda den som rådde 1914. Då var Europa delat mellan två jämnstarka block med Tyskland och Österrike-Ungern i mitten och Frankrike, England, Ryssland runt omkring. Dessutom fanns Serbien som orosmoment. Nu dominerar EU tillsammans med England fullständigt Europa. Ryssland har visserligen en formidabel krigsmakt, men är i alla avseenden underlägset EU med en ekonomi som är mindre än Italiens. EU:s ekonomi är 12 gånger större än Rysslands och Belarus tillsammans. EU expanderar medan Ryssland stagnerar. Genom Nato har EU dessutom stöd av USA. Det finns ingen anledning för EU, eller något av länderna i EU, att känna sig hotat av Ryssland. Rysslands kärnvapen innebär ett hot, men desto större anledning att EU agerar mer vuxet på Putins provokationer och slutar rusta för krig.

Till krigets logik hör att motståndaren uppfattas som omänsklig, elak, galen, mordlysten. Länder som vi tidigare haft goda relationer till, umgåtts med, besökt som turister, byggt företag i och handlat med, blir plötsligt fiender som vi absolut inte vill ha något att göra med, annat än möjligen slå ihjäl. Vi inför sanktioner, bryter alla förbindelser, gör det omöjligt att föra ett sansat samtal. Så behandlar vi nu Ryssland. Försvarsminister Lavrov är en lögnare och Putin själv är galen. De som försöker säga att det väl aldrig är ens fel att två träter, att Putins reaktioner kanske kan begripas, om än inte ursäktas, ja, dem beskyller vi för att gå Putins ärenden och uppmanar att hålla käften. Ändå är det inte svårt att inse att utvidgningen av Nato och EU österut i Europa av Ryssland uppfattades som ett hot och att Ukraina av Putin uppfattades som en röd linje.

När äktenskap håller på att gå sönder är det en fördel om familjeterapeuter kan gripa in och försöka reda upp situationen så att parterna åtminstone kan skiljas utan att bli ovänner. Om det varit lång och varaktig söndring kan detta vara nog så svårt. Terapeuten hade gjort mer nytta om hon blivit tillkallad tidigare, men tyvärr är det många konfliktfyllda äktenskap som aldrig träffar någon terapeut. Så här i efterhand kan man förstå varför Ryssland invaderade Ukraina. I ett föredrag år 2014 i Maastricht beskriver Clark EU:s agerande när det gäller Ukraina som ”geopolitiskt naivt” och menar att de som skyller konflikten bara på Putin gör ”en drastisk reduktion av ett komplext problem”. Att som FN sammanträda när väl kriget är ett faktum är nästan meningslöst. FN, eller något liknande organ, borde ha inkallats långt tidigare för att reda ut konflikten innan den tilläts leda till krig. Är det inte hög tid att FN utvecklas så att organisationen kan agera mer som en familjeterapeut när konflikter håller på att växa fram mellan länder? Uppenbarligen är länderna själva minst lika oförmögna som makarna i ett äktenskap att hantera de framväxande konflikterna.

Bo Dahlbom