Kultur eller intelligens

Robert Boyd (2018) A Different Kind of Animal

I den smått hysteriska diskussionen av alla risker med artificiell intelligens varnas det för att de intelligenta maskinerna tar makten över oss människor. Intelligensen ger dem makt, säger man. Men i själva verket är maskinerna snarare väl belästa än intelligenta. Maskinernas förmåga och därmed deras makt är beroende av de data de tränats på. Data är det nya guldet, som företaget Salesforce låter Matthew McConaughey säga. AI-systemen består av små program med några enkla inlärningsalgoritmer i kombination med gigantiska datafiler.

Turing-testet jämför maskiner och människor med avseende på deras förmåga att föra ett samtal. Det krävs visserligen ett visst mått av intelligens för att föra ett intressant samtal, men viktigare är ändå allmänbildning och goda kunskaper. Det är också vad som utmärker framgångsrika AI-system som ChatGPT. De har kultur snarare än intelligens och just därigenom är de så imponerande som samtalspartners. Att vara väl beläst och ha gott minne, som de här systemen, kan ge intrycket att man är intelligent. Men inte är väl kultur och intelligens samma sak? Jag läser en mycket spännande bok på detta tema.

Robert Boyd hävdar i sina två Tanner-föreläsningar A Different Kind of Animal (2018) att människor har vunnit sina framgångar för att är kulturvarelser, inte på grund av sin intelligens. Kulturen har gjort oss bättre på att överleva i olika miljöer och gjort oss bättre på att samarbeta än andra arter. Föreläsningarna summerar huvudpunkterna i ett fyra decennier långt forskningssamarbete med Peter Richerson. Tillsammans har Boyd och Richerson utvecklat en teori om kulturens betydelse och kulturutveckling som använder sig av matematiska modeller från populationsgenetiken. Kulturen är ett biologiskt fenomen, hävdar de, och bör studeras som ett sådant.

I den första föreläsningen argumenterar Boyd för kulturens betydelse för hur vi drar nytta av vår omgivning. Kulturen gör människan unik bland arterna på jorden. Andra arter anpassar sig till sin omgivning på två sätt: genom genetisk utveckling och genom individuell inlärning. Men när människor spreds över jorden och anpassade sig till mycket olika miljöer var det kulturen som var avgörande. Människor anpassade sig inte som individer utan som grupper. Som grupper utvecklade de en kultur som gick långt utöver enskilda individers förmåga. Som individer anpassade de sig genom att imitera andra i gruppen även när de inte begrep varför. Det var inte människornas intelligens som var avgörande för att de överlevde utan deras kultur. Moderna expeditioner i stenåldersmiljöer går inte under för att deltagarna är dumma i huvudet utan för att de saknar stenåldersfolkens kultur.

Varför spelar människor golf, åker slalom och tror att man blir tjock av socker? För att andra människor i deras kultur gör det. Boyd frågar sig om ett sådant förhållningssätt har överlevnadsvärde. Kan evolutionen ha gjort oss sådana att vi imiterar andra när det inte är uppenbart att de har fel? Svaret borde vara ja eftersom vi vet att det psykologer kallar grupptryck är så starkt att det påverkar oss även när gruppen har uppenbart fel. Boyd vill visa det med en matematisk modell och för ett långt resonemang som landar i att det är en fördel att imitera andra när världen förblir sig lik och det är svårt att själv avgöra vad som gäller. Men vi imiterar inte vem som helst utan gärna den som har hög prestige och lever som hon lär.

Många djur konstruerar komplexa artefakter, fågelbon, spindelnät, bäverdammar, utan förståelse för de orsakssamband som utnyttjas. Det är på samma sätt med oss människor. Vi lär oss hur man gör genom att imitera andra utan att förstå de nödvändiga orsakssambanden. Så lär vi oss laga mat, starta gräsklippare och köra bil. Det handlar inte om intelligens, dvs problemlösningsförmåga, utan snarare om förmåga till inlärning och gott minne. Även om skolan innehåller moment av problemlösning är den framför allt utformad för effektiv inlärning. Eleverna ska i första hand få bildning, kultur, inte öva sin intelligens. Därför är det så viktigt med goda lärare, förebilder, som eleverna kan imitera.

Tack vare kulturen kan människan snabbt anpassa sig till nya miljöer. Gnagare finns nästan överallt, men de har anpassat sig genom genetisk utveckling och bildat mer än 2000 olika arter: möss, råttor, ekorrar, hamstrar, bävrar, etc. Människan är en och samma art, men med olika kulturer vilka utvecklas mycket snabbare och tagit över genetikens roll. Människan som biologisk art förändras långsamt medan hennes kultur utvecklas desto snabbare. Kulturer blir mer komplexa ju fler människor det är som delar den. När samhällen krymper förlorar de kultur och i värsta fall viktiga kompetenser för överlevnad.

Människans förmåga att lära av andra har gett henne otroliga fördelar. Ändå beter sig människor ofta oförnuftigt. Utvecklingspsykologer förklarar detta med att människan utvecklats för att leva stenåldersliv och det underlättar inte i dagens komplexa tekniksamhälle. Boyd föredrar en förklaring som hänvisar till vår kultur. Genom att imitera förebilder kan vi snabbt skaffa oss färdigheter som vi annars endast mödosamt skulle kunna förvärva. Men vår vilja att imitera kan också få oss att imitera sådant som inte gynnar vår överlevnad och fortplantning. Vi vill bestiga Mount Everest, skjuter upp barnafödande för att göra karriär eller går i kloster. Vi är beredda att tillsammans med fullkomliga främlingar offra livet för att i krig försvara vår kultur.

Kultur kräver samarbete. I den andra föreläsningen utgår Boyd från Milton Friedmans beskrivning av en vanlig blyertspenna för att illustrera hur omfattande och komplext människors samarbete och arbetsdelning är i det moderna samhället. Vi köper pennan på marknaden och behöver inte veta någonting om den bakomliggande komplexiteten. Så lever vi våra aningslösa liv i alltmer komplexa samhällen och de flesta behöver inte bekymra sig om hur de fungerar. Det är som med vardagstekniken. Vi bara trycker på knappen och det blir ljust.

Även i små stenålderssamhällen delar man på bördorna och när man fällt ett stort byte delar man på köttbitarna. Andra djur äter sådant de skaffat själva, men människor samarbetar. Alla mänskliga samhällen producerar gemensamma tillgångar, sådant som alla drar nytta av. Evolutionsteoretiskt kan detta förklaras om det sker inom släkten, men vad beror det på att vi delar med oss även utanför släkten?

Andra arter samarbetar med släktingar. Sociala insekter som bin och myror lever i stora samhällen där alla är släkt med varandra. Människor samarbetar även utanför släkten och försök har gjorts att förklara detta genom att använda spelteori och hävda att vi samarbetar för att vi tjänar på det. Men den förklaringen duger bara för små grupper där det är omöjligt att smyga sig undan och inte göra rätt för sig. I större samhällen krävs istället normer som upprätthålls av majoriteten. Sådana samhällen kan gå i krig och lita på att desertörer straffas. Samhällen som har normer för samarbete blir mer livskraftiga och dessa normer utgör ett viktigt inslag i en kultur för överlevnad.

Mycket av Boyds forskning har handlat om dessa normer som han menar är helt avgörande för sammanhållningen i större samhällen men viktiga även i mindre. Genom att normbrytare utsätts för sanktioner sker ett urval som främjar samarbete. Normerna reglerar sådant som vilka man kan gifta sig med, vilka man anses vara släkt med, vilka man måste stödja i konflikter, vad som är brottsligt och hur brott bestraffas, och så vidare. Dessa normer internaliseras och påverkar människors värderingar och de livsval de gör. Vi tillrättavisar våra medmänniskor när de bryter mot normerna, kanske när de bryter mot någon trafikregel. Vi håller ett öga på varandra och ser till att normerna efterlevs. Normerna blir en viktig del av vår identitet.

Kulturer och normer förändras och utvecklas, men hur går det till? Kan vi använda evolutionsteorin till att förklara hur kulturer utvecklas? Darwin förklarade arternas utveckling som ärftlig variation och urval, men hade själv ingen teori om ärftlighet. Gregor Mendels studier förblev länge okända och det skulle dröja långt in på 1900-talet innan genetiken tog fart och ”den nya syntesen” mellan evolutionsteori och genetik kunde formuleras. Det innebar att Darwins två principer, variation och urval, kompletterades med en tredje: gener eller, mer allmänt, replikatorer. Det är generna som varierar, väljs ut och överlever. Richard Dawkins gav oss den elegantaste formuleringen av denna syntes i The Selfish Gene (1976). Samtidigt gav han oss ett förslag på hur kulturutveckling kunde förstås som evolutionen av en annan sorts replikatorer. Han kallade dem ”memer”, men tog dem inte själv på riktigt allvar.

Redan Darwin föreslog, i The Descent of Man (1871), att kulturer utvecklas genom variation och urval mellan grupper av människor. De flesta biologer har inte velat följa Darwin på den punkten, men Boyd och Richerson och många av deras elever har velat ge Darwin rätt. Det är just så kulturer utvecklas, genom konkurrens mellan grupper med olika kultur. Det förslaget har väckt mycket debatt och debatten pågår med många intressanta inlägg, till exempel, Steven Pinker (2012) ”The False Allure of Group Selection” och Peter Richerson m. fl. (2016) “Cultural group selection plays an essential role in explaining human cooperation”. Boyd gör här ytterligare ett inlägg i den debatten. Han menar att alla kulturfenomen och deras utveckling kan förstås med hjälp av Darwins teori. Som exempel tar han företag och deras olika kulturer. Företagen konkurrerar med varandra och de med mest livskraftig kultur överlever.

Pinker har två invändningar. Det som är speciellt med Darwins evolutionsteori, jämfört med en vanlig orsaksförklaring, är att den handlar om hur replikatorer väljs ut och lever vidare. Generna är sådana replikatorer, men kulturen har inget motsvarande. Pinker tar inte förslaget om memer på allvar. Dessutom förutsätter evolutionen slumpvis variation, men kulturen utvecklas genom att människor använder sin intelligens, får nya idéer, löser problem. Det är därför missvisande, anser Pinker, att uppfatta kulturutveckling i analogi med biologisk utveckling som Darwin och Boyd gör. Det räcker gott med att beskriva den som en utvecklingsprocess där det är intressant att följa utvecklingslinjer och påverkan.

Kanske kulturutvecklingen bland stenåldersfolken kunde beskrivas med hjälp av Darwins teori som ett urval mellan konkurrerande grupper med olika kultur, men det är knappast så kulturutvecklingen går till i vår egen tid. Även om vi kanske kan uppfatta det kalla kriget som en kamp mellan sovjetisk (rysk) och amerikansk kultur och vi kan se konflikten mellan diktaturer som Kina, Ryssland och Iran och liberala demokratier som USA och EU på samma sätt så är det knappast så kulturer utvecklas nuförtiden. Även om politiska kulturer som den västliga liberalismen och den östliga autarkin idag dominerar mycket av diskussionen så domineras kulturutvecklingen i stället av vetenskap och teknik och de är båda globala.

Levnadsvanor, konst och skönlitteratur, musik, och andra kulturformer, får alla idag sin utveckling av vetenskap och teknik. Även om förmoderna kulturinslag som religion och meditation fortsätter att spela en viktig roll, inte minst i Afrika och Asien, så uppfattas dessa allt oftare som alternativ till den alltmer dominerande vetenskapen. Frågan om kulturutveckling blir idag en fråga om hur vetenskap och teknik utvecklas. Den utvecklingen beskrivs ofta, som Pinker gör det, som ett förnuftigt samtal där problem formuleras och sedan löses i enlighet med den beskrivning av normalvetenskapen som Thomas Kuhn gav oss på 1960-talet.

Samtidigt kan denna rationella beskrivning av vetenskapens och teknikens utveckling knappast vara hela sanningen. Matt Ridley argumenterar i The Evolution of Everything (2015) för att mycket som vi uppfattar som konstruerat i själva verket har utvecklats. Med att någonting utvecklas menar Ridley att det växer fram i en process där olika möjligheter prövas, kombineras och kombineras igen.  Så utvecklas enligt Ridley det mesta i våra samhällen: moralen, marknaden, kulturen, tekniken, företag, städer och politik. De växer fram, som levande organismer. Om man vill forma dem måste man ägna sig åt kultivering, utgå från de inneboende processerna. Upplysningen är mer ingenjörsinriktad, uppfattar organisationer som maskiner, något man konstruerar.

Det som gör Tanner-föreläsningarna så spännande är att de publiceras tillsammans med invändningar och föreläsarens svar på invändningarna. Här har man samlat en mycket kompetent grupp bestående av en utvecklingsbiolog, H. Allen Orr, en filosof, Kim Sterelny, en utvecklingspsykolog, Ruth Mace, och en ekonom, Paul Seabright. Trots att de har så olika bakgrund har de i grunden en och samma huvudinvändning mot Boyds position. De tycker att Boyd har rätt i kulturens betydelse men att han underskattar intelligensen.

Orr menar att Boyd underskattar den intelligens som krävs för att imitera. Imitationen kräver att man kan skilja mellan vad som är relevant för uppgiften och vad som inte är det. Sterelny argumenterar för att många av de färdigheter kulturen ger oss får vi genom praktiska övningar. Då ser vi att de fungerar och behöver inte bara förlita oss på att blint imitera. Imitationen får vägledning av vår intelligens. Det gäller särskilt sådana färdigheter som utvecklas och förfinas generation efter generation. Mace menar att mer empirisk evidens krävs för normernas roll i att stödja samarbete. Kanske visar det sig att egoistiska skäl har större betydelse när människor samarbetar än Boyd tror. Seabright hävdar att Boyd målar en alltför ljus bild av människan. Det är sant att hon samarbetar mer än andra arter, men hon konkurrerar också mer och manipulerar och bedrar sina medmänniskor. Därför krävs det intelligens i umgänget människor emellan. Samtidigt som vi lärt oss imitera våra förebilder har vi också övat oss i att intelligent genomskåda manipulatörer och bedragare.

Boyd får mest beröm av sina kommentatorer för sin pionjärinsats för kulturen som biologiskt fenomen. Så var det inte när teorin först lanserades på 1980-talet, konstaterar han, men ger sedan svar på tal och vidhåller sin uppfattning om intelligensens underordnade roll. Intelligensen är viktig, säger Boyd, men den utgår alltid från vissa trosföreställningar och de har vi fått av de andra. Han medger att det är rimligt att tro att kultur och intelligens utvecklats tillsammans så att allt bättre förmåga att imitera har gått hand i hand med mer intelligens. När återkopplingen från omgivningen är otydlig är det en fördel om det finns framgångsrika personer som vi kan imitera. Vi behöver inte anstränga oss för att förstå hur vi ska göra utan kan lita på att det går bra när vi imiterar. Återkopplingen är ofta otydlig och vår förlitan på imitation får oss att göra sådant som inte gynnar biologisk framgång. Kulturen går emot biologin och vi föder färre barn trots att vi är rikare än någonsin. Vi följer normer för att vi tjänar på det – vi undviker straff – så det finns ingen motsättning mellan normer och egennytta som Mace verkar tro. Seabrights mörka bild är överdriven, enligt Boyd. Människor manipuleras inte till att följa normer, överta en viss kultur. Normer kommuniceras inte, de sugs upp av mottagarna som väljer sina förebilder och följer dem. Så var det kanske i äldre, mindre, mer homogena samhällen, men i vår tid med karismatiska ledare och sociala influensers, med Donald Trump och telefonbedragare, utsätts vi väl för ständig manipulation? Kanske var det mindre av manipulation förr och just därför är vi idag så lättlurade?

Vi får vår identitet genom att imitera andra. Det gäller såväl våra kunskaper och färdigheter som värderingar och normer. Föräldrar, syskon, lärare, jämnåriga och influensers – alla har de betydelse för vilka vi blir. När vi föds är vi kanske inte en tabula rasa som Locke hävdade, men nog är vi form snarare än innehåll. Det är med vår identitet som det är med vårt språk. Vi kanske har en medfödd grammatik, som Chomsky har sagt, men det som blir vårt språk är det som råkar talas där vi växer upp. Vi behöver egentligen inte evolutionsteorin för att inse att det inte kunde vara annorlunda, men ändå är Boyds kulturteori en smula deprimerande. Många människor ägnar mycket möda åt att som Sokrates försöka lära känna sig själva, och verkar inte inse att de bara är kopior av andra. Riktigt futtigt blir det när det blir ett viktigt livsprojekt att vara sann mot den egna identiteten, att finna sitt öde. Jean-Paul Sartre kallade det föraktfullt för ond tro. Varför ska jag låta mig begränsas av något så tillfälligt som var och när jag tog mina första steg i livet? Samtidigt är det en himla tur att jag omges av människor från min egen kultur. För hur svårt är det inte att umgås över kulturgränserna!

Nu behöver det ju inte vara så att den kultur man råkar födas in i för all framtid bestämmer ens identitet och livsprojekt. Även om vi, som Heidegger uttryckte det, är kastade in i den här världen och får vår identitet innan vi förmår reflektera över den så måste vi inte förbli bundna av vår kultur. Det finns gott om kulturresenärer –  människor som lär känna en annan kultur och förändras med den. De kulturella ränderna kanske aldrig går ur, och det är lättare att lägga till än att dra ifrån, men nog verkar det möjligt att bli en annan om man bara vill. Det ligger en del i den unge Sartres teori. Vi får vår identitet, våra föreställningar och värderingar av kulturen, genom att imitera andra. Men den identiteten är inte vi. Vi är egentligen ingenting.

Valet mellan kultur och intelligens är ett val mellan holism och individualism. Sociologer och socialantropologer, säger Boyd, betonar gärna vårt beroende av samhälle och kultur och hamnar likt Emile Durkheim i holistiska förklaringar av mänskligt beteende. Ekonomer och psykologer utgår istället från individens attityder och värderingar och väljer en individualism som påminner om den politiska liberalismens. Sanningen ligger som så ofta någonstans mellan dessa extremer. Vi är rotade i vår kultur där vi hämtar vår världsbild och våra värderingar. Kulturen färgar våra observationer och söker sin egen bekräftelse. Men vi är inte dömda att tanklöst imitera utan kan spränga ramarna genom att inte undvika avvikande uppfattningar, försvara tanke- och yttrandefrihet, ta del av vetenskapens landvinningar. Vetenskapen med sitt ständiga meningsutbyte är kanske det bästa sättet vi har att tvinga kulturen att konfrontera verkligheten, att använda intelligensen till att ifrågasätta allt imiterande.

Utvecklingen av tänkande maskiner hjälper oss att bättre förstå vad vi menar med intelligens. Tekniken är viktig, men de insikter som görs när tekniken utvecklas är minst lika viktig. Och kanske kan vi lära oss av den senaste utvecklingen att bättre skilja på intelligens och kultur. Kanske de generativa AI-systemen och de stora språkmodellerna är exempel på artificiell kultur snarare än artificiell intelligens? Allt systemen vet har de lärt sig genom att imitera. De saknar den intelligens som krävs för att lära sig direkt av världen.

Bo Dahlbom