Kulturell identitet

Afrikanska länder vill ha tillbaka konstföremål som en gång stals av kolonialmakterna och nu finns på muséer i de europeiska huvudstäderna. Föremålen är en del av det kulturarv som afrikanerna säger sig behöva för att veta vilka de är. Kulturen ger människor identitet. När jag frågar vem jag är har kulturen ett svar. Du är svensk. Du är visserligen i grunden en apa, men genom att växa upp i Sverige, med svenska föräldrar, blir du också svensk. Om du hade vuxit upp i ett annat land, med andra föräldrar, hade du fått en annan kultur, blivit någon annan. Kulturen är mer tillfällig än biologin. Apa hade du varit var du än hade fötts.

Att kulturen är tillfällig betyder inte att du kan byta kultur som man byter kläder. När du väl vuxit upp har du tillägnat dig en kultur som hela livet kommer att prägla dig. Du kan inte befria dig från den hur mycket du än skulle vilja det. Du kan befria dig från vissa inslag i din kultur, byta ut dem mot inslag från en annan kultur, men du kan inte glömma ditt språk och den världsbild språket gav dig även om du lär dig ett annat språk och gör det till ditt. Du kan förändras, få en annan identitet, genom att välja att leva i en annan kultur, men samtidigt förblir du den du en gång var.

När du inser att kulturen gett dig din identitet, inser du att andra har format dig. Du kan vilja revoltera mot detta faktum och säga, som existentialismen, att du vill forma dig själv. Men vem är du som säger detta? Hur du än vänder och vrider dig är du fast i din kultur. Andra har gett dig din identitet, gett dig din roll på världens scen. Den rollen är tillfällig. Den kunde varit en annan. Att ta reda på vem du är innebär bara att utforska den rollen. ”Känn dig själv!” uppmanade Sokrates, men vad är det för poäng med det om det bara innebär att lära känna din kultur? Bättre då att undersöka vad du skulle kunna bli, vilka roller du skulle kunna spela, genom att, till exempel, studera andra kulturer.

Med kulturen har du fått normer, värderingar och vanor som du inser är tillfälliga, kunde varit annorlunda. I andra kulturer möter du andra normer, värderingar och vanor som kunde varit dina. Relativismen ligger nära till hands och finns som en underström även när du är som mest engagerad. Du inser ju att om du vuxit upp någon annanstans hade du tänkt och värderat annorlunda. Insikten att kulturen är tillfällig är ett bra motmedel mot all sorts nationalism, etnocentrism, rasism, chauvinism.

Upplysningen och romantiken är två mäktiga strömningar i modern tid. Romantiken betonar kulturen och dess betydelse. Romantiken blir gärna konservativ med samhället som en organism i vilken människorna ingår som delar. För upplysningen är samhället istället en plattform för individernas fria aktiviteter. Upplysningen är liberal och försöker befria sig från kulturens inflytande genom vetenskapen. Vetenskapen ligger till grund för tekniken och även om båda naturligtvis ingår i kulturen utgör de också en kontrast till den. Vetenskap och teknik är till skillnad från kulturen universella. Det finns många kulturer, men det finns bara en vetenskap, bara en teknik.

Skillnaden mellan upplysningen och romantiken går djupt. Vi ser den i dagens polarisering mellan populistiska, konservativa, nationalistiska, politiska partier och liberala, globalistiska, framstegsvänliga partier. Denna motsättning har funnits sedan 1800-talet, men den verkar ha skärpts i USA och Europa under det senaste årtiondet. I USA förespråkar republikanerna allt tydligare en etisk nationalism medan demokraterna håller fast vid den gamla, mer öppna, liberala synen på vad det innebär att vara amerikan. Den liberala uppfattningen definierar den amerikanska identiteten med hjälp av konstitutionen, tron på alla människors lika värde.

Motsättningen mellan upplysning och romantik finns också i internationell politik, till exempel i den växande motsättningen mellan Kina och USA. Kina, med sina allierade, Ryssland, Iran och Nordkorea, vänder sig mot den liberala, demokratiska världsordning som USA försvarar. I Ryssland finns “intellektuella” som Aleksandr Dugin med stort inflytande som företräder en mycket grumlig nationalism, “eurasianismen”, som tillskriver Ryssland en alldeles särskild status i världen, inte minst som alternativ till en liberal världsordning. Gary Saul Morson hävdar i en artikel i New York Review of Books, No 3, 2024, att eusasianismen spelar en avgörande roll i Putins politik under senare år och är nödvändig för att förstå invasionen av Ukraina.

Ibland framhåller man rikedomen i den kulturella mångfald som finns i världen. Ungefär som när man försvarar artrikedomen i naturen sörjer man när kulturer och språk försvinner. Samtidigt som man betonar värdet av andra kulturer, sätter man värde på den egna kulturen och försvarar det egna språket och kulturen mot internationell påverkan. Den egna kulturen är kanske inte bättre än de andra, men den är ju vår. Många kulturer har försvunnit, många språk talas inte längre, men vad gör det? Inte tror vi att dessa kulturer eller språk bar på kunskaper som nu för alltid har gått förlorade? Bara för att något har funnits behöver det inte fortsätta att finnas. Om man är konservativ kanske man tänker så. Man vill konservera det förflutna.

Vi lägger mycket resurser på att vårda kulturarvet, men varför gör vi egentligen det? Det är viktigt att veta varifrån man kommer, sägs det. Endast så kan man veta vem man är. Men hur är det egentligen med framtiden, med vart vi är på väg? Är inte framtiden viktigare än det förflutna? Det förflutna är vad det var. Framtiden kan vi göra något åt. Om framtiden är väldigt annorlunda kanske vi inte kan lära oss särskilt mycket om den genom att studera det förflutna? I ett samhälle med snabb teknisk utveckling, ett samhälle som förändras allt snabbare, kanske det är viktigare att hålla ett öga på tekniken än på det förflutna? Kanske borde vi intressera oss mera för framtiden, fundera över hur vi vill ha den, än gräva i det förflutna? Kanske borde vi ägna oss mer åt framtidsarkeologi?

Sedan Ryssland i början av 2022 invaderade Ukraina har vi i Sverige ställt om till att, rätt obegripligt, förbereda oss för ett anfall av Ryssland. Alltför sällan verkar man fråga sig varför Ryssland plötsligt skulle vara intresserad av detta. Nu ägnar sig politiker och tjänstemän i offentlig förvaltning till att förbereda landet inför ett sådant anfall. Under tiden pågår den tekniska utvecklingen och samhällsförändringen utan att vi ägnar den någon särskild uppmärksamhet. Borde inte politiken också ägna sig åt mer långsiktiga frågor om vilket samhälle vi är på väg mot? Kommer det samhället att ha fler robotar än människor, kommer vi att vistas dygnet runt i metaversum, kommer artificiell intelligens att utföra det mesta av arbetet?

Kulturen har svar på många frågor. Vad är en människa? Hur ska man leva? Vad ska man äta? Hur fångar man fisk? Hur tillagar man den? Hur organiserar man ett samhälle? Hur styr man ett företag? Kulturen samlar generationers erfarenhet av att besvara dessa frågor. Under 1900-talet har inletts ett förvetenskapligande av kulturen så att frågorna i växande utsträckning får vetenskapliga och tekniska svar. Hur långt kan den utvecklingen gå? Kommer vetenskapen och tekniken med tiden att ersätta kulturen? Det skulle innebära att alla människor skulle få samma kultur, kanske tala samma språk. Eller kanske översättningstekniken gör språkskillnader ointressanta? Men det skulle också innebära att människor skulle söka sin identitet i vetenskapen, vända sig till vetenskapen och tekniken för vägledning.

Under de senaste århundradena har skönlitteraturen för oss i västvärlden blivit en viktig kulturbärare. Tryckpressen har varit avgörande i denna utveckling. Från Homeros och Cervantes till Dostojevskij och Vargas Llosa har människor sökt sig till skönlitteraturen för vägledning i livets svåra konst. Författarna har fått status som vishetslärare, som kulturpersonligheter. Vi vänder oss till dem för att få svar på de svåra frågorna. Vad händer med skönlitteraturen när vetenskapen och tekniken blir allt viktigare kunskapskällor? Som underhållning kommer skönlitteraturen att behålla sin ställning. Barn, men även vuxna, kommer länge att roas av sagor. Men inte kommer vi att fråga författarna om levnadsråd, inte kommer vi väl att vända oss till dem för att få veta vilka vi är och hur vi ska leva våra liv. Vi kommer att fråga vetenskapen.

Bo Dahlbom