Kunskap måste vi ha

En kritisk kommentar till Lars Ingelstams Kampen om kunskapen (Lärarförbundet 2004).

Jag gillar naturligtvis grundtesen i Lars Ingelstams nya bok om skolan, Kampen om Kunskapen(Lärarförbundet 2004): skolsystemet måste öppnas snarare än slutas, lärarnas professionalisering är en risk för skolans utveckling, och jag tycker att Ingelstam lyckas formulera denna varning på ett sätt som borde kunna leda till diskussion i skolan snarare än tvärt avståndstagande.

Jag gillar också huvudidén med de 7 kunskapskulturerna, beskrivningarna av dem, och det sätt Ingelstam ville tillämpa idén i Norrköping. (Jag tycker kanske att han är lite väl vänlig mot humaniora, som jag tycker i alltför stor utsträckning glömmer sin existentiella uppgift till förmån för knappologiskt bokhålleri. Människans livsvillkor studeras genom träindustrin i övre Norrland 1860-1880, och det blir väldigt mycket trä och rätt lite liv.)

Hela boken igenom finns guldkorn, typ kommentarer om hur interna, tämligen banala skolfrågor lyfts ut och blir politiska (frågan om betyg eller inte, t ex), typ kommentarer om teori vs. fakta, om hur humanister hanterar teknik, och jag tycker också att Ingelstam ger en tämligen rättvisande beskrivning av informationssamhällets kunskapskultur, även om jag nog skulle vilja framhålla att just informatikämnet (det som var ADB), genom Börje Langefors insatser på 60-talet, i Sverige utvecklade en originell kunskapssyn på teknikområdet som försökte göra teknik-samhälle, “verksamhetsbaserad systemutveckling”, teknikanvändning, eller vad man nu väljer att kalla det till sitt studieobjekt. Uppgiften blev att beskriva tekniken utifrån människans användning av den, eller kanske snarare utifrån teknikens många betydelser i människans värld (som system, verktyg, protes, stöd, etc), som ett komplement till den tekniska beskrivningen av struktur och funktionalitet.

Om man börjar, som Ingelstam gör, i det förflutna och i det sätt skolans uppdrag blivit ett kunskapsuppdrag, med en mycket speciell, akademisk kunskapssyn dessutom, då blir boken ett utmärkt inlägg som för diskussionen om kunskap i skolan flera kliv framåt. Själv vill jag naturligtvis börja i framtiden och fråga efter skolans uppdrag i ett samhälle som är mycket annorlunda det samhälle i vilket 1900-talets skola växte fram. Skolans uppgift formuleras då inledningsvis mycket allmännare, som uppgiften att inlemma barn och ungdomar i samhället, att socialisera dem. Den uppgiften måste utvecklas och förändras i takt med att samhället utvecklas och förändras. Som Ingelstam mycket riktigt påpekar, måste skolans uppgift vara beroende av de krav samhället ställer (i vid mening: där ingår naturligtvis traditionella värderingar av vad som är viktigt att veta). I ett demokratiskt samhälle är det rimligt att de kraven återspeglar det arbetsliv och vardagsliv som levs av folkets flertal. I dessa liv spelar knappast akademisk kunskap den centrala roll Ingelstam ger den. Ingelstams skola är, i denna mening, inte någon demokratisk skola.

Helt andra färdigheter och kunskaper än de Ingelstam beskriver belönas såväl i arbetsliv som i vardagsliv i vårt samhälle. Undomskulturens värderingar lever starka långt upp i medelåldern med ett dominerande intresse för modets växlingar på klädernas, musikens, tevens, filmens, litteraturens, etc, område. Praktisk yrkeskunskap, social förmåga, nyhetsbevakning, idrottsintresse, händighet i hem och trädgård, förmåga att hantera skidor, bilar, båtar, golf, praktiska erfarenheter av resande, etc, etc, spelar en viktigare roll, beroende lite på klasstillhörighet. Min tonårige son har en mycket omfattande kunskap om kläddesigners, rockmusik, programvaror, Internet-siter, filmer, etc, och det är denna kunskap som idag ger honom en plats i samhället. Om han sedan väljer en karriär som sjuksköterska, sjukgymnast, eller arbetsterapeut, kommer han att utveckla en yrkeskunskap som har mycket lite med Ingelstams sju kunskapskulturer att göra. Och detsamma gäller, menar jag, nästan vilket yrke han än väljer, inklusive ekonomens, juristens, socionomens eller lärarens.

Ingelstam vill fördjupa kunskapsarbetet i skolan genom att forskningsanknyta skolan, ungefär som vi i 30 år försökt forskningsanknyta den industrialiserade grundutbildning som introducerades när högskolan i slutet av 60-talet snabbt expanderade. Vi har inte lyckats särskilt väl med den senare uppgiften, och vi lär inte lyckas bättre med den förra. I många ämnen, särskilt de med stor studenttillströmning, går en vattendelare mellan forskning (forskarna) och grundutbildning (lärarna), ungefär som förr i Linköping mellan Tema och resten av universitetet. Jag skulle föredra att man är lite mer realistisk och försöker se vad som är skolans uppgift och så formar den därefter. Skolans uppgift, lika lite som uppgiften för högskolans grundutbildning, är inte forskningsförberedande – utom för ett mycket litet fåtal av eleverna.

Sedan är vi naturligtvis överens om att samhället skulle vara godare, bättre, konkurrenskraftigare genom livslångt lärande, om det genomsyrades mer av genuin kunskapskultur (typ de sju kulturerna). Men varför börja just med skolan? Vore det inte vettigare att försöka göra om grundutbildningen på högskolan först? Eller varför inte kompetensutvecklingen i arbetslivet?

Mitt eget alternativ till Ingelstams kunskapsskola är en helt öppen skola som vuxit samman med arbetsliv, vardagsliv och samhälle, med näringsliv och offentlig förvaltning, där den enkla förebilden är bondesamhällets lärlingssystem, fast på en högre nivå som Hegel skulle säga. Det är en skola där skolarbetet verkligen uppfattas som arbete, dvs avkrävs nyttiga resultat och belönas därefter.

Den skolan utgår från vuxenlivet som det ser ut idag och tanken om en myndig människa som själv väljer sin väg i livet och den vägleder barnet att bli en sådan människa. Den myndiga människan väljer själv sin skola och skolans viktigaste uppgift är att etablera en sådan relation till barnet. 2000-talets skola är ett service-organ gentemot samhället och eleverna har samma villkor som vuxna anställda. 1900-talets skola är en auktoritär institution som med hänvisning till barnens omyndighet kan behandla dem som icke fullvärdiga medborgare. Just därigenom kan skolan passa på att utsätta barn för en undervisning som de som vuxna sedan kommer att sky som pesten: matematik, grammatik, kemiska formler, oändliga faktauppräkningar, etc, etc. Sådan diskriminering hör 1900-talet till, inte minst i vårt land, och har omfattat kvinnor, åldringar, handikappade, barn, etc. Min utgångspunkt är i stället att vi måste utgå från att alla människor är myndiga, tills annat bevisats, och att varje avsteg från principen om människors myndighet särskilt måste motiveras i varje enskilt fall.

Jag har haft en del diskussioner med Bengt Göransson, som jag uppskattar, och han brukar hävda att det är viktigt att skolan får vara en skyddad plats vid sidan om samhället, där man kan hålla ute en del av den kommersiella skräpkultur som nu översvämmar världen, och ge barnen en möjlighet att forma en identitet på lite bättre villkor. Det är mycket som är sympatiskt i denna tanke — men jag tycker att den är i grunden odemokratisk. Med vilken rätt låser vi in barnen? Med vilken rätt tvingar vi dem att vistas i en låtsasvärld medan åren går och verkligheten väntar där utanför? Om man tar sig den rätten måste man åtminstone ha goda argument, och allmänna hänvisningar till att vi vuxna vet bättre barnens bästa duger inte. I så fall tycker jag att vi borde låsa in de flesta vuxna också.

Jag är väl medveten om att denna skola inte kommer att förverkligas i brådrasket, men jag är lika övertygad om att det är åt det här hållet skolan kommer att utvecklas. Ingelstams beskrivning av skolan är på väg mot min skola, men det är en skola för det lite märkliga samhälle där vuxenlivet domineras av professorer och andra forskare och skolan därför inriktas på att ge eleverna en bra start på vägen till forskarlivet.

Jag låter min 1,5 åring, som springer runt fötterna på mig just nu, bestämma så mycket jag orkar, välja själv vad han vill göra, och han är imponerande duktig på detta, med stark vilja, och jag vill ha en skola som inte bryter ned den viljan utan som orkar mer än jag i det avseendet. Det är inte en skola utan krav. Tvärtom. Den ställer nämligen samma krav på eleverna som samhället ställer på vuxna människor. Återigen med väl motiverade avsteg när det visar sig, som det naturligtvis ofta kommer att göra, att barnen inte lever upp till de krav på myndighet som vi ställer på vuxna. Men vi kan aldrig utgå från att de är omyndiga innan vi har försökt.

Bo Dahlbom