Ett meningsfullt liv

”Ligg inte där och lata dig”, sade min pappa när jag låg och läste Dostojevskijs Brott och straff, ”utan gå ut och gör lite nytta. Klipp gräset!” Jag lydde samtidigt som jag lovade mig själv att som vuxen aldrig klippa något gräs. Vad som är nytta kan diskuteras, men ett liv som gör nytta är kanske bättre än ett i lättja. Jag läser en liten bok på detta tema, Meaning in Life and Why It Matters (2010) av filosofen Susan Wolf. Den består av två Tanner-föreläsningar med fyra kommentarer och författarens svar. Föreläsningarna finns på nätet.

Enligt Wolf måste livet för att vara meningsfullt uppfylla två villkor, ett subjektivt och ett objektivt. Du måste engagera dig i något, finna glädje i det, älska det, och det du älskar måste ha ett objektivt värde. Om du ägnar livet åt att lösa korsord eller titta på tv-serier kan du kanske finna stor glädje i detta, men eftersom verksamheterna saknar värde, gör de inte ditt liv meningsfullt. Du kan lösa korsord eller titta på serier när du vilar, men om du bara ägnar livet åt förströelse kommer det att sakna mening.

Jag läste Dostojevskij med stort intresse och romanerna får väl anses ha stort värde, så kanske läsningen av dem gjorde mitt liv meningsfullt. Eller kanske inte. Läsningen ingick i min personliga utveckling och kanske var den nödvändig för det jag senare skulle åstadkomma, men utvecklingen som sådan var knappast av värde för någon annan än mig själv. När jag klippte gräset gjorde jag nytta, men motvilligt, så aktiviteten hade inget subjektivt värde för mig. Men hade gräsklippandet något objektivt värde? Välklippta gräsmattor tyder på ett välordnat land och är väl därför av värde för såväl medborgare som besökare. Men det är något skumt med de objektiva värdena.

I den första föreläsningen presenterar Wolf sin teori. Ofta diskuterar man, säger hon, som om egoism och altruism är de enda alternativen. Antingen gör du något för din egen skull eller också handlar du moraliskt och då gör du något för andra. Men det finns ett tredje alternativ, säger Wolf, och det är när du gör något för att det är viktigt för dig, för att det ger ditt liv mening. Vid sidan om lycka och moral utgör mening en viktig dimension i livet. När du besöker din sjuke vän gör du det inte av egoism och inte för att moralen kräver det, utan för att du bryr dig om din vän, älskar henne. Vi vill leva meningsfulla liv och vi är beredda att offra både vår egen lycka och moralen för sådant som ger våra liv mening, sådant som är så viktigt för oss att utan det blir livet meningslöst.   

Det finns två teorier om hur livet blir meningsfullt, säger Wolf. Den första säger att det viktiga i livet är att finna det som verkligen intresserar dig, din passion, och så göra detta. Enligt den andra blir ditt liv meningsfullt genom att ingå i eller inriktas på något som är större och viktigare än du själv. Om man slår ihop teorierna får man den teori Wolf förfäktar. Ditt liv får mening om du ägnar det åt projekt eller aktiviteter som verkligen engagerar dig och dessa aktiviteter är värdefulla inte bara för dig utan har objektivt värde. Ett meningsfullt liv är ett värdefullt liv med aktiviteter som engagerar dig.

Genom att kombinera dessa två standardteorier öppnar Wolf för en filosofisk diskussion som ställer de båda teorierna mot varandra. Finns det meningsfulla liv utan passion? Går det att leva meningsfullt utan att bidra till något värde? Wolf vill inte uttala sig om vilka aktiviteter som är värdefulla även om hon ger några exempel. Inte heller vill hon ge några råd om hur man finner mening i sitt liv utöver vad man själv kan sluta sig till från teorin. Man kan undra över hur man hittar sin passion i livet. Sker det bara av en slump? Finns det någon metod man kan använda?

Jag minns en diskussion med Daniel Dennett om hur man ska välja väg i livet. Jag hävdade att man måste följa sin passion och ägna sig åt det som verkligen intresserar en. Han invände att man borde göra det man var bäst på, det man har talang för. Om man följde sin passion för något och det skulle visa sig att man inte hade talang för detta skulle man misslyckas. Om man däremot satsade på det man hade talang för skulle man bli framgångsrik och med tiden engagerad och intresserad. Wolf skulle hålla med Dennett om att framgång är viktigt för att livet ska bli meningsfullt. Om man inte lyckas med sina projekt är det lätt att uppfatta dem som meningslösa även om det inte alltid behöver vara sant. Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Den andra föreläsningen diskuterar de objektiva värdena. För att ha mening måste livet vara värdefullt. Det måste vara nyttigt och det måste erbjuda utmaningar som gör att vi växer och utvecklas. Mycket verkar kunna omfattas. Wolf ger som exempel att ta hand om familj och vänner, arbeta politiskt eller ideellt, vara konstnär eller forskare, utveckla sina förmågor som idrottsman, musiker, snickare eller kock. I diskussionen ställer hon ibland högre krav men påpekar att det är rimligt att tala om mer eller mindre meningsfulla liv. Ju högre värde man eftersträvar, ju mer framgång man har, desto mer meningsfullt blir livet, givet att man är engagerad.

Jag tänker på de objektiva värdena när jag är och storhandlar på Coop och undrar om personalen där lever meningsfulla liv eller inte. Vad skulle Wolf säga om ett liv som mest bestod i att packa upp varor och lägga dem på hyllor ibland avbruten av någon kundfråga om var en viss vara finns? Wolf oroar sig själv för att hennes teori är elitistisk och den oron är befogad. Själv är hon filosof och finner mening i att tänka, diskutera, undervisa och skriva böcker som denna. Men hur många har sådana arbeten? Betyder det att de flesta lever meningslösa liv eller måste finna mening utanför arbetstiden?

Även kommentarerna är intressanta. Nomy Arpaly och Jonathan Haidt ifrågasätter Wolfs krav på objektivt värde för att livet ska anses meningsfullt. I stället betonar Haidt det subjektiva inslaget i ett meningsfullt liv genom att säga att det kännetecknas av levande engagemang. Liksom Arpaly menar han att de aktiviteter Wolf avfärdar som utan värde inte möjliggör engagemang. Om du är levande engagerad i något kan det i bästa fall leda till ”flow” till en stark känsla av närvaro och glädje i aktiviteten. Korsordslösning kanske inte kan ge flow, men kan arbete på Coop göra det?

Haidt menar att vi till 90% är som chimpanser och till 10% som bin. Under vissa omständigheter kan vi bli ultrasociala och som bin uppgå i och identifiera oss med gruppen. Tänk på fotbollssupportrar när laget gör mål, eller ravepartyn eller politiska massmöten. De kan alla ha den dionysiska ruskaraktär som förenar människor. Det är förmågan till samarbete i mycket stora grupper som gett oss övertaget över de andra aporna. Massans makt. Men under upplysningen har vi förträngt denna förmåga och ersatt den med en extrem individualism. Just därför irrar vi nu runt, läser I väntan på Godot, och söker meningen med livet. Vi måste själva finna en grupp som är större än oss, och tillsammans i gruppen arbeta mot gemensamma mål.

Frågan om meningen med livet förvandlas när människor överger religionen för en vetenskaplig världsbild. Det blir med ens självklart att det inte finns något ändamål med livet, inget syfte bortom livet, som ger det mening. Men det behov som religionen mötte finns kvar och sökandet börjar efter ett objektivt värde som kan ge meningen tillbaka till livet. Kanske var religionen bara ett medel för människor att komma samman, bli ultrasociala och samarbeta. Kanske idrotten i en sekulariserad värld kan fylla samma behov som en gång religionen? Den erbjuder ju ett ultrasocialt, dionysiskt rus jämförbart med ett Maranatamöte.

Jag fann min passion i livet som 16-åring på ett café i Göteborg en novemberkväll. Mitt emot mig satt en några år äldre pojke och läste. Plötsligt vände han sig mot mig och sade: ”Lyssna här. Är inte detta fantastiskt?”. Han läste högt några rader ur Äcklet av Jean-Paul Sartre. Så blev jag intresserad av filosofi, eller snarare av att filosofera, av att tänka och fundera, försöka förstå och finna sammanhang. Med tiden har mitt sökande efter sammanhang fått mig att häpna över människans fantastiska resa från apa till ingenjör och forskare. Människans projekt, tekniken och vetenskapen, kunskapen om universum, materiens innersta och det levande, gör fantastiska framsteg i vår tid. Om du är människa deltar du i detta projekt och även om det är mer präglat av apolloniskt förnuft än av dionysiskt rus förmår det fängsla och inspirera, att ge mening till våra liv.

Bo Dahlbom