En gyllene bur

Ya-Wen Lei (2023) The Gilded Cage. Technology, Development, and State Capitalism in China

Kinesiska myndigheter vill att unga slutar “ligga platt”, tar sig i kragen, och börjar arbeta. Ungdomsarbetslösheten är hög i Kina, men många unga har helt enkelt tröttnat på livet i det kinesiska ekorrhjulet. Dan Wang menar att kineser och amerikaner är väldigt lika. De värdesätter materiella tillgångar, är beredda att arbeta hårt för att få dem, beundrar entreprenörer, agerar snabbt och får saker och ting gjorda. Inte konstigt att båda samhällena innehåller revoltörer, hippier som bara vill “ligga platt”. Den europeiska livsstilen, med föräldraledighet, 40-timmars arbetsvecka och fem veckors semester, har sina fördelar.

Kinas utveckling fascinerar. Många trodde att Deng Xiaopings liberalisering av ekonomin skulle följas av en liberalare politik. Men kommunistpartiet reagerade våldsamt på demonstrationerna på Himmelska fridens torg, våren och försommaren 1989, och under Xi Jinping har förtrycket och övervakningen av medborgarna ökat. Den kinesiska statens överlägsna makt över medborgarna illustreras av den klassiska bilden från den 5 juni 1989.

Kina är en gåta. Hur kan ett samhälle bli rikt utan att bli demokratiskt? Ligger det något i den tes som ofta framförs av autokratier som Kina och Ryssland, nämligen att deras styrelseform är mer effektiv än den demokratiska? För oss är demokratin självklar. Hur kan myndiga människor stå ut med en styrelseform utan liberala fri- och rättigheter? För att förstå hur det kinesiska samhället fungerar, om det verkligen är effektivare, och om vi har någonting att lära av Kina, läser jag en bok av Harvard-professorn i sociologi Ya-Wen Lei, The Gilded Cage (2023), om den kinesiska statens roll i teknikutvecklingen. Det är en imponerande och spännande bok, något knöligt skriven och rätt omständlig som vetenskap ofta är, men den ger en god förståelse av utvecklingen i Kina och hur folk har det. Lei är forskare och har bedrivit omfattande empiriska studier i Kina, intervjuat kurirer, programmerare, företagare, byråkrater och politiker, och läst mängder av kinesiska texter. Hon har bland annat läst Xi Jinpings doktorsavhandling i ekonomi där han pläderar för planekonomi och teknisk utveckling.

Lei börjar med att hänvisa till Daniel Bells klassiska The Coming of Post-Industrial Society (1973) och dess tes om hur det postindustriella samhället använder tekniken för att utöva instrumentell makt över människor. Hon redogör för Kinas ”fågelbursekonomi”, som gett boken dess titel, ”den gyllene buren”. Ekonomin är fågeln och den övervakande staten är buren. Leis bok handlar om de metoder som den kinesiska staten använde för att utveckla och styra marknad och företag när Kina tog steget från att vara ”hela världens fabrik” till att med vetenskap och teknik bli en postindustriell stormakt. När Deng Xiaoping öppnade Kina och tillät västerländska företag att etablera sig i landet innebar det först att landet industrialiserades. Men det dröjde inte länge innan Kina bestämde sig för att satsa på digitalisering. Det blev en mycket framgångsrik satsning. År 2020 var hälften av de 10 största Internet-företagen amerikanska, lika många var kinesiska.

Leis studier av digitaliseringen i Kina har två mycket olika inslag. Hon vill visa på den kinesiska statens avgörande roll i denna utveckling och hon vill samtidigt ge oss en inblick i hur arbetskraftens förhållanden förändras. Digitaliseringen gick mycket fort i Kina och, enligt Lei, var det möjligt tack vare den kinesiska statens målmedvetna satsning. Kinas ledare började på 1980-talet betona vetenskapens och teknikens betydelse för Kinas utveckling. Kina blev ett teknikvänligt land där människors värde avgjordes av deras bidrag till teknikutvecklingen. Det växte fram en allians mellan de digitala företagens datainsamling och statens användning av dessa data för övervakning och kontroll av medborgarna. Företagen övervakar sina medarbetare, staten övervakar medborgarna, i det Shoshana Zuboff beskriver som övervakningskapitalism.

Det kinesiska undret har tre inslag. Med billig arbetskraft från det inre av Kina byggdes snabbt industrier för tillverkning av billiga kläder, skor, hushållsartiklar och leksaker. Kina blev ”hela världens fabrik”. Sedan skedde en övergång till elektroniska produkter, mobiltelefoner, persondatorer, solpaneler och ledlampor, snabbt följd av utvecklingen av Internet-företag med digitala plattformar. Parallellt växte det fram ett fantastiskt byggande av infrastruktur: vägar, broar, järnvägar, flygplatser, fabriksbyggnader, kontor och bostäder. Kina utvecklade en imponerande förmåga att bygga snabbt. Staten använde infrastruktursatsningar som ett medel att hålla uppe den ekonomiska tillväxten och fastighetsmarknaden fick en stor betydelse i den kinesiska ekonomin. Markanvändningen blev också en källa till lokal korruption och Kinas system för folkbokföring skapade en kår av rättighetslösa, kinesiska, migrantarbetare.

Genom utbildning av ingenjörer ville Kina ta steget från billiga produkter till mer avancerad högteknologi. Det är den övergången som Leis bok handlar om, om spänningen mellan fabrikerna med billig arbetskraft, Kinas lågutbildade befolkning och satsningen på högteknologiska företag, hela tiden med fastighetsmarknaden som viktig bakgrund. Det är en otäck bild hon målar upp där lokala myndigheter med alla medel gav stöd till framväxten av digitala företag på bekostnad av traditionell fabrikstillverkning. Fabrikerna med lågutbildad arbetskraft dömdes ut som obsoleta, medan staten satsade på digitala plattformsföretag. De digitala entreprenörerna bereddes plats i kommunistpartiets beslutande organ, det blev lätt för deras företag att få finansiering, och bildandet av branschöverskridande koncerner uppmuntrades. Tencent och Alibaba blev jätteföretag med hälften av de 30 mest populära apparna i Kina, bland dem superapparna WeChat och Alipay. De digitala jättarna tog plats vid sidan om de många statsägda företagen och spelade en växande roll i den kinesiska, statsstyrda ekonomin.

Lei beskriver hur Kinas kommunistparti förblev skeptiskt till marknaden, höll fast vid sitt planekonomiska tänkande, och utvecklade en omfattande apparat för bedömning och utvärdering av såväl företag som offentlig sektor. Digitaliseringen, med stora datamängder och artificiell intelligens, har en viktig roll i en sådan planekonomi. Jack Ma, grundaren av Alibaba, menade till exempel att planekonomin med AI till år 2030 skulle visa sig överlägsen den fria marknaden. Genom att angripa traditionella industriföretag med miljölagstiftning tvingade man i Kina fram en snabb övergång till ett mer högteknologiskt, digitalt företagande. Det är inte ovanligt att staten har en viktig roll i näringslivets utveckling, inte minst genom försvarssatsningar, men den kinesiska staten går mycket långt i att styra utvecklingen. Medan nyliberalismen firade triumfer i USA och Europa, behöll den kinesiska staten kontroll över den ekonomiska utvecklingen.

Lei skriver om tech-industrins framväxt i Kina som resultat av en medveten strävan från den kinesiska staten. Med liten hänsyn till Kinas lågutbildade befolkning och deras arbete i de många fabrikerna satsade man på en snabb utveckling av vetenskap och teknik och en omställning till ett digitalt företagande. Lei redogör för hur vissa ekonomer uttryckte tvivel på satsningen medan Xi Jinping var entusiastisk. Kina leder idag utvecklingen av robotar och det verkar inte som om man oroas av en utveckling med långtgående automatisering av arbetslivet. Lei intervjuar fabriksägare om robotiseringen och de klagar över att robotarna inte fungerar, inte klarar arbetsuppgifterna, men att myndigheterna inte bryr sig, endast intresserade som de är av att uppfylla sina kvoter. Arbetarna applåderar utvecklingen av Kina som ett konkurrenskraftigt högteknologiland. De föredrar att lämna fabrikerna för att arbeta med service i något av de stora plattformsföretagen.

I ett intressant kapitel “Från fabriker till plattformar” skriver Lei om hur snabbt plattformarna blev arbetsplatser för 200 miljoner kineser. Plattformarna lockade med större frihet än den fabriksarbetet erbjöd, men arbetet som kurir med matleveranser åt de två dominerande e-handelsföretagen Meituan och Ele.me är stressfyllt och farligt. De två företagen ingår nu i Tencents respektive Alibabas intressesfärer. Tencent har blivit den största delägaren i Meituan och Ele.me köptes av Alibaba. Lei har bedrivit forskning om kurirer även i Frankrike och kan jämföra förhållandena i de två länderna. Kurirerna i Kina har det värre, ständigt övervakade och jagade av leveranstider, tvungna att ta risker i trafiken. Strejker är inte tillåtna i Kina, men ändå lyckas kurirerna med sociala medier organisera strejker och protester. Kurirerna själva beskriver sig som lägst stående på den sociala rangskalan och många hankar sig fram med hjälp av mikrolån, en lönsam affär för de digitala företagen. Ändå är kurirerna stolta över sitt Kina och över dess fantastiska utveckling. De drömmer om att en gång bli egna företagare och kanske öppna en egen restaurang.

Kina är ett utpräglat klassamhälle med mycket få välfärdstjänster, och skillnaderna mellan rika och fattiga är mycket stor. I ett intressant kapitel beskriver Lei den yrkesgrupp som är vinnare i Kinas utveckling – programmerarna. (Hon skriver ingenting om vad som händer när deras arbetsuppgifter tas över av AI.) De är vinnare men många av dem lever ändå eländiga liv. De arbetar för mycket, 60, 70, 80 timmar i veckan, vilket gör det svårt för Lei att intervjua dem. De har inte tid. De klagar över det hårda arbetsklimatet, den ständiga utvärderingen och rangordningen av deras arbete, men de lever mycket olika liv och Lei delar in dem i fyra grupper. Optimalisterna har medelklassbakgrund och många får mycket hjälp av sina föräldrar med pengar och barnpassning. De försöker leva förnuftigt men oroas av att behöva arbeta för mycket. Karriäristerna har arbetarbakgrund och har arbetat sig till sin position och fortsätter att arbeta utan att klaga. Minimalisterna har också arbetarbakgrund, men de har inte varit lika framgångsrika. De har sällan familj och barn. Den fjärde gruppen, de desillusionerade, består av två undergrupper. Den första är störst och de har det ännu värre än minimalisterna. Även de har arbetarbakgrund, men de har gett upp hoppet om att bilda familj och få barn. De menar att de har det sämre än sina fattiga föräldrar. Den andra undergruppen är väldigt annorlunda. De har överklassbakgrund, har familj och barn, bor bra, men arbetar för mycket och skulle hellre vilja vara med barnen. De skulle vilja leva helt andra liv, men ser inga möjligheter.

Xi Jinping ledde den medvetna satsningen på digitalisering och utvecklingen av Kina till ett högteknologiskt land. De digitala företagen gavs fria tyglar att utvecklas och staten understödde deras fantastiska utveckling. Företagsägarna blev miljardärer. Men plötsligt ingrep Xi och inskränkte företagens frihet. Ungdomarnas dataspelande reglerades, företagens monopolställning ifrågasattes. De digitala företagen och deras ägare hade blivit för mäktiga. Kanske blev ett föredrag av Jack Ma den utlösande faktorn, när han den 24 oktober 2020 talade om Kinas “pantbanksmentalitet” och efterlyste innovationer i finanssektorn. (Man påminns om hur Elon Musk många gånger har anklagat just bankerna för bristande innovationsförmåga.) Ma stod i begrepp att introducera Ant Group med jätteplattformen Alipay på börsen. Några dagar senare kallades Ma till möte med regeringen och börsintroduktionen sköts på framtiden.

Kineserna har åstadkommit en fantastisk utveckling. Landet är byråkratiskt med omfattande korruption, överdrivet planekonomiskt, med en totalitär övervakning av medborgarna, men samtidigt beundransvärt effektivt. Man har byggt det samhälle Frankfurt-skolans tidiga företrädare, Horkheimer, Adorno och Marcuse, varnade för, ett samhälle dominerat av instrumentell rationalitet och ”endimensionella” människor.  Det är ett marknadssamhälle med stora klyftor och en otäck människosyn. Habermas skulle förfäras av tystnaden, bristen på offentliga, kritiska samtal om samhällsutvecklingen, avsaknaden av kommunikativ rationalitet. Om man är demokrat tror man att tystnaden i längden blir ohållbar. För att bygga det goda samhället krävs allas medverkan och det måste finnas ett tillräckligt mått av frihet att utforma livet efter eget huvud, att experimentera. Kina av idag är en effektiv produktionsapparat, men det är inget gott samhälle.

Autokratier och demokratier har det gemensamt att deras ledare måste sköta ländernas ekonomi. Om en demokratiskt vald regering missköter ekonomin blir den inte långvarig. Detsamma gäller autokratiska ledare. Om ekonomin utvecklas väl är de flesta människor nöjda. Kineserna är stolta över sitt samhälle, men de är inte nöjda. Det är så mycket mer som ska till för att ett samhälle ska bli gott. Det måste gå att få en bostad till en rimlig kostnad, arbetsförhållandena behöver vara drägliga, det måste finnas skolor till barnen, sjukvården måste fungera och äldre måste känna trygghet. Det är inte lätt att få allt detta på plats, men mycket är vunnet genom att så många som möjligt engageras i uppgiften och känner ansvar. Det är en anledning till att demokratin är att föredra framför autokratin.

Egentligen är det lätt att förstå hur det politiska systemet fungerar i en autokrati som Kina för vi känner igen det. I västvärlden använder vi samma system i våra stora företag. Att vara anställd i ett stort, börsnoterat företag, särskilt i ett amerikanskt, är som att leva i Kina. Arbetsgivaren utövar en närmast oinskränkt makt över den anställde. I Europa har vi genom lagstiftning gjort inskränkningar i den makten, men i USA är, som Elizabeth Anderson hävdat, maktutövningen att jämföra med diktatur. Jeff Bezos har i Amazon lika mycket makt som Xi Jinping har i Kina. När vi förvånas över att myndiga människor kan leva i en autokrati, borde vi fråga oss hur de står ut med att vara anställda.

Det värsta med att leva i en autokrati är den otrygghet, det godtycke, man som medborgare och företagare är utsatta för. Man har inte som i en demokrati fri- och rättigheter som skyddar mot godtycket. Om man har pengar kan man alltid muta sig fram men i grunden är tillvaron i en autokrati otrygg. Närhelst man måste ha kontakt med någon myndighet gör sig den otryggheten påmind. Det är svårt att föreställa sig hur man kan leva så, men en del av förklaringen är väl att många människor sällan behöver ha kontakt med myndigheter. Staten är avlägsen och så länge utvecklingen, särskilt den ekonomiska, verkar gå åt rätt håll, lever man sitt liv och står ut. Nationalismen är stark och gör att man håller samman och samlas under sina ledare. Kineserna står ut med kommunistpartiet och Xi Jinping, ryssarna med Vladimir Putin – ja, många är rentav stolta över sina ledare. På 2000-talet råder maktkamp mellan autokratier och demokratier. Det är bara att hoppas att demokratierna vinner.

Bo Dahlbom