Metaversum var en felsatsning

Mark Zuckerberg avbryter satsningen på Metaversum den 15 juni i år, skriver Johan Sanneblad på sin blogg. Man kan undra om företaget Meta ska byta namn igen? Och jag undrar vad Kevin Kelly säger, han som för tio år sedan lovade att metaversum skulle bli lika stort som den smarta telefonen. Meta satsar nu sina utvecklingsresurser på AI och har just gått igenom ett traumatiskt AI-chefsbyte från Yann LeCun till Alexandr Wang. David Karpf skriver i ett blogginlägg att han aldrig trott att det skulle bli något med VR-tekniken och diskuterar likheter och skillnader mellan satsningen på metaversum och satsningen på AI.

För några år sedan läste och skrev jag om Matthew Balls bok The Metaverse och om hur Mark Zuckerberg satsade på ett genombrott för VR-tekniken. Teknikspridning är svår att förutsäga, men att fråga sig vilken teknik de stora företagen satsar resurser på, borde vara en någorlunda säker metod. Alla de digitala jättarna har satsat på VR, även om ingen gjort det så kraftfullt som Meta. Ändå är det svårt att förutsäga när en viss teknik kommer att bli allmänt använd. Uttalanden om framtiden som innehåller ord som ”aldrig” och ”alltid” är notoriskt otillförlitliga. Karpf tror inte att det är sista gången någon försöker lansera VR, men menar ändå att det aldrig kommer att bli något.

Karpf finner tre fel hos AI: (1) det är svårt att se hur AI ska bli lönsamt, (2) AI fungerar inte så bra som förespråkarna hävdar och tekniken tillämpas på områden där den inte lämpar sig och (3) den förstör sådant som vi uppskattar, till exempel webben. Men att AI lovar mer än den kan hålla gör den inte, enligt Karpf, jämförbar med VR-tekniken. Vi vill ha AI och riskerar att förlora viktiga kompetenser när vi använder AI, tror Karpf, men problemet med VR är att ingen vill ha den tekniken. Jag läser David Karpf med stor behållning, men jag tror att han har fel om både AI och VR. AI har många tillämpningar och många är lönsamma redan idag. Vi måste kanske vänja oss vid att AI kommer att kosta pengar, men de ledande AI-företagen kommer att bli mycket lönsamma. Karpf underskattar AI:s förmåga och oron över att vi ska  förlora kompetenser när vi använder AI är samma gamla oro som ny teknik alltid ger. Det är sant att vi förlorar somliga kompetenser, men i gengäld utvecklar vi nya. Dessutom tror jag att han har fel när han dömer ut VR-tekniken.

Jaron Lanier gjorde VR-tekniken känd redan i slutet av 1980-talet och han hade då stora förhoppningar på tekniken. Första gången jag fick en demonstration av VR var i mitten av 1990-talet när Konrad Tollmar på NADA inte fick tekniken till sin VR-handske att fungera. Företaget Prosolvia gjorde succé med sina VR-centra på 1990-talet innan det gick i konkurs år 1998. Senare skulle jag handleda Emanuel Frécon när han skrev avhandling om DIVE, ett VR-system för samarbete som på 1990-talet togs fram i ett projekt på SICS i samarbete med NADA. De tekniska resurserna var på den tiden otillräckliga och tekniken fungerade så där. Ändå kunde man få en föraning av vad som en gång skulle bli möjligt när processorer blev mer kraftfulla och bandbredden ökade.

Många människor sitter hela dagarna på jobbet och tittar på en skärm. När de kommer hem tittar de på andra skärmar. Video, webb, sociala medier, och mängder av appar – allt fler människor lever och arbetar med symboler snarare än med fysiska ting. Vi lever med symboler och vi använder symboler för att styra fysiska ting. Vi har Teams-möten snarare än fysiska möten. Styrsystemen i våra bilar är mest mjukvara. Vår vardagsvärld blir alltmer dematerialiserad. Det var detta Jaron Lanier insåg och han ville utveckla en teknik som ersatte den fysiska världen med virtuella symboler. Istället för att titta på en skärm kan man med ett par VR-glasögon spela dataspel, se filmer, ta del av sociala medier, arbeta eller utbilda sig, hela tiden omgiven av en virtuell värld av symboler. Om man kompletterar glasögonen med handskar, och kanske en kroppsstrumpa med sensorer och aktuatorer, kan man manipulera symbolvärlden och uppleva hur den känns.

Trenden är tydlig, bort från den fysiska verkligheten till den symboliska och virtuella. Det innebär inte att den fysiska verkligheten blir ointressant. Människokroppen och fysiska aktiviteter förblir intressanta. Dataspel kommer inte att ersätta fysiska idrotter, promenader och naturupplevelser kommer att behålla sin tjusning, pornografi kommer inte att helt ersätta fysiska kontakter, men symbolvärldarna kommer troligen att dominera de flesta människors vardagsliv. När metaversum dominerar blir VR-tekniken så småningom självklar. Förr eller senare kommer processorernas kapacitet och bandbredden att tillåta en VR-teknik som fungerar tillfredsställande och då blir det den vi alla kommer att använda.

Det är omöjligt för oss att idag föreställa oss framtidens teknik, säg teknikanvändningen om 100 år. Men att som Karpf döma ut VR-tekniken verkar befängt. Tvärtom är det väl en rimlig förutsägelse att framtidens teknik är VR. Att Meta nu avbryter satsningen på VR innebär inte att Mark Zuckerberg slutat tro på tekniken. De företag som blir ledande VR-företag får en position som påminner om Apples med iPhone. Frågan är bara när det kommer att ske. Zuckerberg trodde för fem år sedan att det skulle ske till år 2030 och även om han inte var en lika stor optimist som Jaron Lanier i början av 1990-talet så var det optimistiskt i överkant. AI kom emellan och störde utvecklingen av metaversum, men när AI-boomen är över kommer VR-tekniken tillbaka. AI-användningen kommer att öka intresset för de virtuella världarna och göra VR-tekniken ännu mer självklar.

VR-tekniken kommer att göra mer brännande frågor som inte togs på större allvar när datatekniken användes till administrativa system, dokumenthantering, webbåtkomst, sociala medier och appar av olika slag. På 1970-talet inledde Kristen Nygaard en diskussion om de administrativa systemens makt och makten över dessa system och den diskussionen fortsatte i det som på 1980-talet kallades datorstöd för samarbete, men sedan dog den ut. Nu diskuteras de sociala medierna, särskilt TikTok, YouTube och Instagram, och deras makt över ungdomarnas utveckling.

När VR-tekniken gör metaversum till vår dominerande vardagsvärld kan vi med rätta fråga oss om det är okej att den världen utformas av företag. Får inte företagen därigenom alldeles för mycket makt över vår vardag? Är det verkligen rimligt att ett företag som Meta får bestämma hur vår vardag ser ut? Detta är naturligtvis bara en version av en mer allmän fråga om makten över utformningen av den artificiella värld, såväl den fysiska som den virtuella, i vilken vi lever våra vardagsliv. Vem ska utforma den världen? Ska det kosta pengar att vistas i den?

Företag levererar till marknaden, staten reglerar och vi väljer att konsumera. Företagen, staten och konsumenterna formar tillsammans vardagsvärlden, men om någon har mer makt än de andra så är det väl företagen som utvecklar tekniken, som med sina innovationer står för utvecklingen av vardagsvärlden. Är det rimligt att näringslivet har så mycket makt över vår vardag? Som konsumenter är vi alla med och formar framtiden, men utbudet på marknaden står näringslivet för, även om det regleras av staten. Staten kan ta en större roll genom att med forskningsanslag och upphandling påverka teknikutvecklingen, men i praktiken går vi som sömngångare in i framtiden. Vi har ingen aning om vart vi är på väg.

På 1900-talet fanns det en modell för hur staten styrde teknikutvecklingen i Sverige. Genom samarbete mellan statliga verk (företag) och det privata näringslivet kunde beställningar läggas och effektueras. Så utvecklades vår försvarsindustri (FMV, SAAB och Bofors), den digitala tekniken (Televerket och Ericsson) och kärnkraften (Vattenfall och Asea). I USA användes en liknande modell genom DARPA som bland annat låg bakom utvecklingen av Internet och forskningen i artificiell intelligens. I jämförelse är dagens teknikutveckling mer styrd av företagen än av staten. I Europeiska Unionen gör statsstödsreglerna det svårt för staten att påverka teknikutvecklingen annat än genom forskningsanslag. I EU vill vi att företagen ska styra teknikutvecklingen och därigenom ha makten över utvecklingen av vår vardag. Ett undantag är den enorma satsning som just nu görs på beställningar till försvarsindustrin. Man kan undra varför det är så.

EU vill att marknaden ska ha makten över teknikutvecklingen. Som fria konsumenter på marknaden väljer vi i demokratisk anda vår framtid. Vi köper endast det vi verkligen vill ha. Tyvärr, fungerar inte marknaden så utan i realiteten är näringslivets makt mycket större än konsumenternas. Det är näringslivet som avgör vilken teknik vi får. Men ibland gör de en felsatsning, utvecklar och försöker sälja en teknik som vi inte vill ha. När Mark Zuckerberg och Meta för fem år sedan satsade på VR-tekniken var det en felsatsning. Men jag tror att de kommer igen om några år och då går det bättre.

Bo Dahlbom