Kina från insidan

Dan Wang (2025) Breakneck: China’s Quest to Engineer the Future

Jag läser en bok om Kina av Dan Wang, Breakneck (2025), som av Tyler Cowen får mycket välförtjänt beröm. Det är spännande läsning, samtidigt som den i många avseenden bekräftar det vi redan visste. Wang har tagit starka intryck av Klein och Thompson och deras angrepp på det demokratiska partiet för dess oförmåga att åstadkomma resultat. Kineserna är ingenjörer, säger han, och just därför kan de bygga och utveckla. Amerikanerna är jurister och därför oförmögna att få något gjort. USA borde bli mer som Kina, lära sig producera igen, medan Kina borde bli mer som USA, ta större hänsyn till medborgarnas fri- och rättigheter. Det borde inte vara svårt för de två länderna att lära av varann för i många avseenden liknar de varandra.

Wang skriver om Kina samtidigt som han i förbigående berättar sin egen historia, hur hans föräldrar utvandrade från Kina till Kanada och sedan flyttade till USA. Wang växte upp i Kanada, utbildade sig i USA, men bodde och arbetade i Kina under åren 2017-2023. Under tiden i Kina skrev han ett årligt kinabrev och de sju kapitlen i boken har karaktär av sådana brev. De är lättsamt skrivna, fristående med många detaljer, och ger ett mycket initierat intryck. Wangs personliga stil gör läsningen mycket njutbar.

Det första kapitlet beskriver bokens bärande idé om Kina som ingenjörsland och USA som ett land av jurister. Kinas högsta ledning är politbyråns ständiga utskott. År 2002 var alla dess 9 medlemmar utbildade ingenjörer. Xi Jinping är själv kemiingenjör. I jämförelse har 5 av de 10 senaste presidenterna i USA varit jurister och hälften av ledamöterna i kongressen är jurister. Ingenjörer bygger, jurister försöker förhindra att det byggs. Dagens politbyrå har 7 medlemmar och är inte lika ingenjörstung, men alla dess medlemmar har varit chefer för industriföretag.

Det andra kapitlet utgår från en resa Wang gör på cykel med några vänner i den bergiga och fattiga provinsen Guizhou. Kapitlet beskriver hur ingenjörslandet Kina bygger och Wang imponeras av den infrastruktur han ser. Kommunistpartiet gör inte mycket för att hjälpa de fattiga och välfärdssystemen är mycket bristfälliga. Istället bygger man infrastruktur: broar, flygplatser, järnvägar och vägar. Och som man bygger! Ofta blir det för mycket: flygplatser som inte används, bostadshus utan boende, bibliotek utan böcker. Kina skulle göra klokt i att bygga mindre och bättre, medan USA istället borde bygga mer, konstaterar Wang.

Ett kapitel handlar om techindustrin. Wang beskriver den roll Apple och Foxconn spelade i utvecklingen av Shenzhen, Kinas Silicon Valley för tillverkning av hårdvara. Det taiwanesiska företaget Foxconn blev i Shenzhen den fabrik där iPhone tillverkades. Även Walmarts billiga varor tillverkades där. Wang beskriver hur viktig iPhonen varit för utvecklingen av elbilar och drönare. Han skiljer mellan tekniken som verktyg, metoder och process. Även om du har ett välutrustat kök (verktyg), de bästa kokböckerna (metoder), är det inte säkert att du kan laga mat (process). När samhällen avindustrialiseras försvinner hantverkarna med deras processkunnande. Wang beklagar detta, ungefär som Bo Göranzon gjorde på 1980-talet när stansoperatriserna försvann från postgirot och med dem deras ”tysta kunskap”. När USA outsourcade sin produktion till Kina förlorade landet sitt processkunnande och med detta sin innovativa kraft, hävdar Wang. Det stora undantaget är Tesla, ett amerikanskt företag som kan tillverka bilar. Men Tesla-fabrikerna finns även i Kina och där har de bidragit till en fantastisk utveckling av den kinesiska bilindustrin som nu översvämmar världen med sina elbilar.

Medan företag som General Electric och Boeing har tagits över av finansmänniskor betonar Xi Jinping den verkliga ekonomin med fabriker framför utvecklingen av en tjänsteekonomi. Han ogillar den utveckling som det digitala företagandet tagit i USA med betoning på kryptovalutor, metaversum, dataspel, finanslösningar och appar för konsumtion. Tillverkning utgör idag 28 % av Kinas BNP och Xi vill att det ska förbli så. Han motsätter sig tjänstefieringen av Kinas ekonomi och uttalar sig nedsättande om länder som avindustrialiseras. Xi vill att Kina ska fortsätta tillverkningen även av enkla produkter och Wang undrar vad detta betyder för utvecklingen av fattiga länder i Asien och Afrika som drömmer om att följa Kinas exempel.

Wang beskriver en ideologisk rörelse som vuxit fram hos många av Kinas ingenjörer. Kommunistpartiet uppmuntrar inte civila organisationer, men ”industripartiet”, som ingenjörerna kallar sig på nätet är ett undantag. Wang beskriver några av huvudfigurerna i denna rörelse, som han uppfattar som fascistisk, även om den gärna citerar Mao och Stalin. Man kan bekanta sig med denna rörelse genom Netflixserien The Three-Body Problem, som bygger på en mycket framgångsrik romantrilogi av Liu Cixin. Wang själv har fängslats av den trilogin, men serien på Netflix är kanske inte lika bra.

När ingenjörer vill lösa samhällsproblem gör de det med social ingenjörskonst. När världen på 1970-talet oroade sig för överbefolkning införde Deng Xiaoping ettbarnspolitiken. Den infördes 1979 och avskaffades först 2015. Politiken kunde bara ha införts i ett ingenjörsland, enligt Wang. En bondebefolkning som var van vid många barn, som arbetskraft och pensionssystem, tvingades hårdhänt att begränsa barnafödandet. Det var en förfärlig tid som bland annat fått som konsekvens en brist på unga kvinnor i dagens Kina. Idag föds bara 1,0 barn per familj och Kinas befolkning krymper. Enligt rådande uppskattningar kommer den till år 2100 att halveras till 700 miljoner.

Kina är inte ett jämställt samhälle. Nu vill kommunistpartiet att kvinnor stannar hemma och föder barn. Politbyråns 24 medlemmar är alla män. Nu vill de att familjerna i Kina föder tre barn. De tänker fortfarande som ingenjörer, men uppgiften är svårare. Unga kvinnor vill helt enkelt inte ha barn. De tvekar att gifta sig eftersom det har blivit allt svårare att skilja sig i Kina.

Ettbarnspolitiken är, enligt Wang, ett exempel på hur ett ingenjörsland kan hantera sin befolkning. Covid-19 pandemin är ett annat exempel och Wang ägnar ett kapitel åt att beskriva Kinas politik under pandemin. Det är fascinerande läsning. Kina klarade sig bra i början av pandemin och myndigheterna försökte först dölja pandemins utbrott. Wang stannade i Kina under pandemin, rädd för att lämna och hamna i karantän vid återkomsten. Men han flyttade från Beijing till Shanghai där han kunde njuta av många restauranger och god mat. Men så kom omikron-varianten och sjukdomsfallen ökade snabbt i antal. I slutet av april 2022 stängde Shanghai ned och staden förblev stängd i två månader. Invånarna fick klara sig själva och situationen blev snart desperat. Människor svalt i sina lägenheter. Myndigheterna genomförde obligatoriska tester av hela bostadsområden. Om du testades positivt kunde du placeras i karantän tillsammans med 50 000 andra. Även små barn skildes från sina föräldrar.

Wang själv undvek att drabbas av nedstängningen av Shanghai. Samma dag den annonserades flög han, med sin blivande hustru, till Yunnan i södra Kina och där blev de kvar i nästan ett halvår. De återvände till Shanghai och Wang beskriver det växande missnöjet med hur pandemin bekämpas i landet. I Beijing löpte pandemin amok i november 2022 och staden beslutade om nedstängning. Protesterna urartade. Wang får själv en mild version av Covid-19 dagen före julafton och han beklagar Kinas restriktioner på febernedsättande medel. Myndigheterna har förbjudit dessa medel under pandemin för att förhindra medborgarnas försök att dölja eventuellt insjuknande. Endast ett ingenjörsland kan behandla sina medborgare så, konstaterar Wang.

När välståndet i Kina växte i början av 2000-talet samtidigt som förtrycket inte minskade var det inte konstigt om människor började söka sig utomlands. Det sätt som nedstängningen av landet gjordes under pandemin ledde till att många lämnade Kina. Knappt 14000 miljonärer lämnade landet år 2023 och över 15000 emigrerade året därpå. Många bosatte sig i USA,  i Irvine eller New York, andra i Thailand. Wang besöker Chang Mai i Thailand och talar med kineser som gärna samlades i bokhandeln Nowhere Books, där böcker som inte kunde köpas i Kina fanns till salu. Vi svenskar tänker naturligtvis på Gui Minhai, den svenske bokförläggaren som kidnappades i Thailand år 2015 och sedan dess sitter fängslad i Kina.

Om man tänker tillbaka på allt vi fått från USA under 1900-talet kan man inte låta bli att häpna. Det vi kallar populärkultur domineras fullständigt av amerikaner: Skyskrapor, Vilda Västern, Deckare, Kalle Anka, Fantomen, Rock ’n’ Roll, Hamburgare och Coca-Cola. När det i början av seklet såg ut som om Kina skulle ta över som 2000-talets imperium var det inte utan att det såg ut att bli mycket tråkigare. För vad har vi egentligen fått från Kina? Pling-plong musik och pappersdrakar? Nu verkar det inte bli något med Kinas maktövertagande och en anledning är det hårdhänta sätt Xi Jinping tagit makten över statsapparaten i Kina. Att många kineser söker sig utomlands idag förklaras delvis av Xi Jinpings ledarstil, inte minst hans hårdhänta reglering av IT-branschen och de digitala plattformarna.

Ett tag såg de ut som om de kinesiska entreprenörerna, Zhang Yiming (TikTok), Ma Huateng (Tencent), Jack Ma (Alibaba), m. fl. skulle bli lika mäktiga som de digitala entreprenörerna i USA. Då inledde Xi Jinping en hårdhänt reglering av branschen och reducerade på kort tid deras förmögenheter. År 2018 stängdes TikToks skämtapp ned och Zhang tvingades till förnedrande avbön. Ett år senare reglerades ungdomars dataspelande och 2020 gick Xi till attack mot Jack Ma som under lång tid gick under jorden i Japan. Idag är Xis ton mildare mot de digitala entreprenörerna och Kina deltar i kapprustningen med AI och ligger långt framme i utvecklingen och användningen av robotar. Men hela branschen är skadskjuten av hårdhänt reglering och det kinesiska undret verkar vara över. Istället för ökat samarbete med väst varnar Xi Jinping kineserna att de måste kunna klara sig själva och verkar helt inriktad på att angripa Taiwan.

Kina satsar på vetenskap och teknik. Om ungdomar lämnar Kina så är det i gengäld många äldre forskare och ingenjörer som återvänder. Trumps angrepp på forskningen i USA bidrar säkert till att spä på denna återvandring till Kina där teknik och vetenskap premieras. Wang tror dessutom att även om humaniora och kultur behöver yttrandefrihet så klarar sig teknik och vetenskap utan liberala fri- och rättigheter så länge de är välfinansierade. Avslutningsvis undrar han hur det ska gå för Kina och USA i framtiden. Ska Xi Jinpings Kina få fart på sina entreprenörer igen eller ska teknikutvecklingen domineras av stora, statliga satsningar? Det kan väl aldrig gå väl? Ska USA lära sig tillverka och bygga igen och hur ska det annars gå om det blir krig mellan de två? Industriell förmåga är i själva verket detsamma som militär förmåga. År 2022 pågick i Kina bygget av nästan 1800 krigsfartyg. I USA byggdes det 5. Kina bygger elbilar och solceller, men också drönare och robotar.

I sista kapitlet berättar Wang om sina förfäder och de fasor de genomlevt under Japans ockupation och Maos kulturevolution. Det har inte varit lätt att vara kines. Livet i Kanada blev inte heller enkelt för Wangs föräldrar som utvandrade dit på 1990-talet. Wangs mor ångrar att hon lämnade Kina just när utvecklingen tog fart. Nu bor de i en förort till Philadelphia utan vänner och släktingar. Å andra sidan är deras forna klasskamrater i Kina avundsjuka på deras problemfria tillvaro i väst. Wang vill att föräldrarna ska flytta till Sunset Park i New York City. Där finns det gott om kineser och där finns ett badhus som en gång byggdes av Robert Moses som rev slum och byggde motorvägar och fick utstå nedgörande kritik av Jane Jacobs i klassikern The Death and Life of Great American Cities (1961). Wang kan avsluta sin bok med ett oväntat försvar för Robert Moses. Han är väl medveten om Moses tillkortakommanden, men faktum kvarstår: Moses var en byggare. Och det New York han byggde lever och frodas som aldrig förr!

Så slutar Wangs bok med några allvarsord riktade till USA. New York lever fortfarande med den infrastruktur som Robert Moses byggde på 1930-talet, men landet behöver nya byggare. Endast genom att lära sig bygga och tillverka igen kan USA stå emot Kinas expansion. När Elon Musk med sitt DOGE förstör det amerikanska regeringskansliet vill han göra sig av med ineffektiva byråkrater och inser inte att det inte är människorna utan regelverken som är problemet. För att komma åt regelverken måste juristernas makt minskas och det är också Wangs förslag till lösning. Det kräver att amerikanerna får tillbaka den optimism de en gång kände genom (1) att minnas att USA en gång var ett ingenjörsland och (2) bättre ta tillvara styrkan i att vara ett pluralistiskt samhälle där många röster hörs. Endast så kan USA bli ett land för alla dess invånare och inte bara ett land för en liten, förmögen elit med jurister som försvarar de rikas intressen.

Wang vill utmana juristernas makt i USA genom att påminna amerikanerna om hur de en gång byggde sitt land och att de är starka just genom sin mångfald. Det kommer inte att bli enkelt med en president som använder domstolsprocesser till att tysta mediekritik och som gjort främlingsfientlighet till central doktrin. Ezra Klein och Derek Thompson ville genomföra förändring genom att få det demokratiska partiet att sätta högre värde på effektivitet och resultat. Det kan låta torftigt att på detta sätt hänvisa till folks inställning, men bara så tror jag förändring är möjlig. Det är inte det komplexa regelverket i moderna demokratier som behöver förändras utan vår inställning till det. Vi behöver kanske inte färre jurister utan snarare jurister som vill åstadkomma resultat.

Wangs bok är elegant i sin enkelhet och dess två bärande idéer om Kina som ingenjörsland och värdet av tillverkning är tydliga och slagkraftiga. Samtidigt tror jag att båda idéerna  behöver ifrågasättas. Wang är väldigt nöjd med sin beskrivning av Kina som styrt av ingenjörer och USA präglat av jurister, men jag tror att även om det ligger något i den observationen så leder den tankarna fel. Kina har många ingenjörer och nidbilden av en ingenjör är att hon uppfattar människor som faktorer och gärna förfaller till teknokratisk, social ingenjörskonst. USA har väldigt många jurister, domstolsväsendet där har stort inflytande och det demokratiska partiet och landets myndigheter har blivit handlingsförlamade av ett komplext regelsystem. Om man skrapar lite på den här beskrivningen framträder dock en annan bild.

Kina är en kommunistisk diktatur, en autokrati som styrs av kommunistpartiet med Xi Jinping i toppen. Mycket av det Wang säger bero på att Kina är ett ingenjörsland beror snarare på att det är en diktatur som inte erkänner individens fri- och rättigheter. Kina, liksom Ryssland, har en lång historia av förtryck och förakt för individen. USA är tvärtom ett land som präglats av de första invandrarna till landet på 1600-talet. De lämnade England för att hävda sitt oberoende och när de 150 år senare bröt sig loss från England var det för att de inte ville ha några kungar. Även om Donald Trump verkar vilja bli kung kan det inte råda något tvivel om att amerikanerna kommer att motsätta sig detta. Den viktiga skillnaden mellan Kina och USA är mellan en diktatur och en demokrati.

Wang menar att industriell tillverkning är väsentlig för näringslivet. Genom att USA flyttat tillverkningen till Kina har landet förlorat sin innovativa kraft, hävdar han. Det är en vanlig föreställning men jag tror det är fel. Tillverkning är ett stadium i utvecklingen som vi lämnar bakom oss. Nuförtiden kan vem som helst tillverka genom att kopiera föregångarna. Först lämnade vi hantverket och förlorade all den tysta kunskap som fanns hos hantverkarna. Sedan förlorar vi förmågan till industriell tillverkning och ägnar oss åt design och problemlösning. Nike tjänar sina miljarder på att designa skor, inte på att tillverka dem. Nvidias framgångar har inte lidit av att företaget har sin tillverkning i Taiwan och Korea.

Kina har under de senaste 50 åren byggt sitt välstånd genom industrialisering ungefär på samma sätt som USA byggde sitt välstånd i slutet av 1800-talet. Alla länder som industrialiseras går igenom en sådan utveckling. England gjorde det i början av 1800-talet, Japan gjorde det på 1970-talet. Men sedan går utvecklingen vidare och det gäller att utveckla tjänster som utbildning, underhållning, hälsovård, finans, och så vidare. Tillverkning kan med varm hand överlåtas till länder som befinner sig tidigare i utvecklingen.

Bo Dahlbom